Jupiter
- För andra betydelser, se Jupiter (olika betydelser).
Bild på Jupiter tagen 1979 av Voyager 1, bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.
|
||||||||||
| Epok J2000 | ||||||||||
| Aphelium | 816 520 800 km (5,458104 AU) | |||||||||
| Perihelium | 740 573 600 km (4,950429 AU) | |||||||||
| Halv storaxel | 778 547 200 km (5,204267 AU) | |||||||||
| Excentricitet | 0,048775 | |||||||||
| Omloppstid | 4331,572 dygn 11,85920 år |
|||||||||
| Synodisk omloppstid | 398,88 dygn[2] | |||||||||
| Medelhastighet i banan | 13,07 km/s[2] | |||||||||
| Medelanomali | 18,818° | |||||||||
| Inklination | 1,305° 6,09° mot solens ekvator |
|||||||||
| Longitud för uppstigande nod | 100,492° | |||||||||
| Periheliumargument | 275,066° | |||||||||
| Månar | 63 | |||||||||
|
Fysikaliska data
|
||||||||||
| Ekvatorradie | 71 492 ± 4 km[3][4] 11,209 gånger jordens |
|||||||||
| Polradie | 66 854 ± 10 km[3][4] 10,517 gånger jordens |
|||||||||
| Avplattning | 0,06487 ± 0,00015 | |||||||||
| Area | 6,21796×1010 km²[4][5] 121,9 gånger jordens |
|||||||||
| Volym | 1,43128×1015 km³[2][4] 1321,3 gånger jordens |
|||||||||
| Massa | 1,8986×1027 kg[2] 317,8 gånger jordens |
|||||||||
| Medeldensitet | 1,326 g/cm³[2][4] | |||||||||
| Ytgravitation vid ekvatorn | 24,79 m/s²[2][4] 2,528 g |
|||||||||
| Flykthastighet | 59,5 km/s[2][4] | |||||||||
| Siderisk rotationsperiod | 9,925 h[6] | |||||||||
| Rotationshastighet vid ekvatorn | 12,6 km/s 45 300 km/h |
|||||||||
| Axellutning | 3,13°[2] | |||||||||
| Nordpolens rektascension | 268,057° 17 h 52 min 14 s[3] |
|||||||||
| Nordpolens deklination | 64,496°[3] | |||||||||
| Albedo | 0,343 (bond) 0,52 (geom.)[2] |
|||||||||
| Yttemperatur Vid 1 bar 0,1 bar |
|
|||||||||
| Skenbar magnitud | -1,6 till -2,94[2] | |||||||||
|
Atmosfär[2]
|
||||||||||
| Skalhöjd | 27 km | |||||||||
| Sammansättning | 89,8±2,0% väte (H2) 10,2±2,0% helium |
|||||||||
 Hitta fler artiklar om astronomi med Astronomiportalen
|
||||||||||
Jupiter (symbol: 
) är den femte planeten från solen och är med stor marginal solsystemets största planet. Dess massa är 2,5 gånger så stor som alla de andra planeternas sammanlagda massa. Planeten är en så kallad gasjätte och man är inte säker på om planeten ens har en fast kärna. Planeten har fått sitt namn efter den största guden inom romerska mytologin, Jupiter. Även om namnet är romerskt har planeten varit känd, under andra namn, sedan urminnes tider (till exempel Δίας/Dias på grekiska).
Innehåll |
Överblick [redigera]
Jupiter är vanligtvis det fjärde ljusstarkaste objektet på himlen (efter solen, månen och Venus). Planeten Mars kan dock vid oppositioner te sig ljusstarkare.
Jupiters diameter är 11 gånger större än jordens, massan är 318 gånger större och volymen är 1 300 gånger jordens. Jämfört med solen, som är 1 000 gånger större i volym, är den dock liten.
Jupiters uppkomst [redigera]
Jupiter och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet[källa behövs]. I likhet med de övriga planeterna bildades Jupiter av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. Vissa blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra.
Det finns två olika teorier om hur Jupiter bildades. Den första är att is och stoftpartiklar växte till en fast kärna av jordens storlek som sedan drog till sig gaser av sin tyngdkraft. Den andra teorin är att Jupiter bildades ur ett väldigt område av gas som helt enkelt krympte på grund av tyngdkraften.
Fysiska egenskaper [redigera]
Jupiter har den snabbaste rotationshastigheten av alla solsystemets planeter. Ett jupiterdygn är knappt tio timmar långt. Detta resulterar i en tillplattning som är lätt iakttagbar från jorden med ett amatörteleskop.
Jupiters magnetfält är starkare än jordens magnetfält och fångar in laddade partiklar från stora avstånd. Strålningen i de inre delarna av Jupiters magnetosfär är följaktligen så stark att den skulle döda en oskyddad människa omgående. Strålningen har varit ett problem för rymdsonder som skickats till Jupiter.
Jupiters sammansättning [redigera]
Om man skulle försöka åka till Jupiters centrum skulle det vara lika med döden; man skulle krossas av trycket. Jupiter består till största delen av väte. I atmosfärens övre lager blandas vätet med de andra grundämnena och bildar moln. Molntäcket sträcker sig bara 80 km in i Jupiter. Temperaturen och trycket stiger hela tiden inuti Jupiter efterhand som vätet pressas samman av tyngdkraften. Jupiters yttre skikt består av vätets molekyler med två sammanlänkande atomer. Längre in spjälkas molekylerna till separata atomer av hettan och trycket. Väteatomerna uppför sig som flytande metall.
Jupiters kärna är hetare än solens yta, men ingen vet säkert vad den består av. Det kan röra sig om ett massivt stenklot, flera gånger större än jorden, eller också kan det vara så att det metalliska, flytande vätet sträcker sig ända in till centrum.
Atmosfär [redigera]
Jupiter och de andra gasplaneterna har starka vindar som är begränsade till breda bälten längs latituden. Vindarna blåser i motsatt riktning längs med dessa bälten. De små skillnaderna i kemisk sammansättning och temperatur mellan dessa band orsakar att de färgade bältena dominerar planetens uppträdande. Jupiters ekvatorialbälten blir svagare emellanåt, och under år 2010 försvann ett av bältena helt.[7]
Datan från Galileos prov tyder på att vindarna är mycket starkare än man trott (mer än 400 m/s) och sträcker sig så långt ner som provet var möjligt att observera. De kanske kan sträcka sig ner tusentals kilometer i det inre. Jupiters atmosfär visade sig också vara ganska turbulent. Detta tyder på att Jupiters vindar till största delen drivs av inre hetta, mer än av solens strålning. De intensiva färgerna man ser i Jupiters moln är antagligen resultatet av de kemiska reaktionerna av ämnena i Jupiters atmosfär; kanske är svavel inblandat vars föreningar kan variera i färger, men detaljerna är okända. Färgerna varierar med molnens höjd: blå är lägst, följt av bruna och vita, och röda på toppen. Ibland kan man se de lägre lagren genom hål i de övre.
Klimat [redigera]
Ifall man gjorde en resa genom Jupiters molnlager skulle man se väder som är lika komplext och imponerade som på jorden. Molnen på Jupiter bildas på liknande sätt som molnen på jorden. Genom att studera hur molnen reflekterar ljus och undersöka vid vilka temperaturer de bildas har forskare lyckats identifiera fyra molnlager. Uppifrån och ned består de av ammoniak, ammoniumvätesulfid och vatten.[8] Utöver stormar har Jupiter heta fläckar. De är högtrycksområden där lavafärgade moln försvinner och avslöjar underliggande rosa moln.
Röda fläcken [redigera]
Det mest omtalade kännetecknet på Jupiter är Stora röda fläcken (på sydsidan), ett gigantiskt stormsystem, dubbelt så stort som jorden. Systemet har varat i minst 400 år och upptäcktes på 1600-talet. Man vet dock att den röda fläcken håller på att krympa och forskare tror att den kommer att vara borta om 50-100 år.[källa behövs]
Man har känt till andra liknande fast mindre fläckar i decennier. Infraröda observationer och rotationsriktningen tyder på att den röda fläcken är en högtrycksregion vars molntoppar är betydligt högre och kallare än omgivande regioner. Det kan ha funnits liknande strukturer på Saturnus och Neptunus. Man känner inte till hur sådana strukturer kan bestå så länge.
Ytan [redigera]
Man tror att Jupiter inte har någon väldefinierad fast yta, som mellan jordens atmosfär och manteln. Man vet dock att atmosfären övergår i vätskeform ju mer trycket ökar och att vätet blir metalliskt. Det är inte säkert om Jupiter har en yta eller om det metalliska, flytande vätet sträcker sig ända in till kärnan.
Jupiters ringar [redigera]
Jupiter har ringar som Saturnus, men mycket mindre. De var helt oväntade – de upptäcktes endast för att två Voyager 1-forskare insisterade på att det åtminstone var värt en snabbtitt för att se om det fanns några ringar. Alla andra trodde att chansen att hitta något var obefintlig, men där var de. Det var en stor upptäckt.
Till skillnad från Saturnus är Jupiters ringar mörka. De består antagligen av väldigt små mängder sten. Partiklarna i Jupiters ringar stannar antagligen inte där så länge (beroende på atmosfäriska och magnetiska drag). Om ringarna är permanenta måste de därför hela tiden bli påfyllda.
Jupiters påverkan på solsystemet [redigera]
Jupiters stora massa har påverkat solsystemets utveckling i hög grad; de flesta planeters omloppsbanors plan ligger närmare Jupiters omloppsbanas plan än solens ekvatorialplan. Majoriteten av de kortperiodiska kometerna tillhör Jupiters kometfamilj. Kirkwoodgapen i asteroidbältet orsakas till stor del av Jupiter.
Solsystemets skapelse [redigera]
Jupiter tros vara orsaken till att asteroidbältet aldrig blev någon planet, eftersom Jupiters gravitation hindrade detta. Jupiter misstänks även delvis vara orsaken till det kraftiga bombardemang som de inre planeterna genomgick i solsystemets tidiga historia. Solsystemet har beskrivits som "solen, Jupiter, och blandat grus".
Shoemaker–Levy 9 [redigera]
16-22 juli 1994 hände något som fick hundratals observatorier på jorden att rikta teleskopen mot Jupiter. En komet, Shoemaker–Levy 9, kolliderade med Jupiter. Kometen splittrades i cirka tjugo delar för att sedan falla ned i Jupiters atmosfär. Explosionerna från kollisionen var så kraftiga att de kunde ses från Jorden.
Jupiters månar [redigera]
Jupiter har 67 bekräftade månar.[9]
Inre månarna [redigera]
Jupiter har åtta reguljära månar (Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto). Dessa förefaller vara uppbyggda av samma material, samma blandning is och sten som kanske utgör Jupiters inre. Dessa månar bildades förmodligen av materia som blev över när Jupiter bildades.
De fyra innersta av de reguljära månarna är Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe. Dessa har en diameter på 20-200 km. De fyra övriga kallas De galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto) och är betydligt större. Alla fyra är större än dvärgplaneterna, Ganymedes är till och med större än Merkurius. Jupiters reguljära månar växte sig stora eftersom de bildades där stoftet och isen var som tätast.
Yttre månarna [redigera]
De yttre månarna är omkring sextio små månar med en diameter på 1 - 186 km. De yttre månarna var gissningsvis asteroider innan de blev infångade av Jupiters tyngdkraft.
Rymdsonder vid Jupiter [redigera]
Jupiter har blivit besökt av flera rymdsonder genom åren:
- Pioneer 10, passerade 1973
- Pioneer 11, passerade 1974
- Voyager 1, passerade 5 mars 1979
- Voyager 2, passerade 9 juli 1979
- Galileo, anlände 1995, utforskade Jupiters månar, togs ur bruk 2003 genom att sändas ner i Jupiter.
- Cassini-Huygens, passerade 2000
- New Horizons, passerade 28 februari 2007
Källor [redigera]
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
- ^ Yeomans, Donald K. (2006-07-13). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007. — At the site, go to the "web interface" then select "Ephemeris Type: ELEMENTS", "Target Body: Jupiter Barycenter" and "Center: Sun".
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] Williams, Dr. David R. (November 16, 2004). ”Jupiter Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/jupiterfact.html. Läst 8 augusti 2007.
- ^ [a b c d] Seidelmann, P. Kenneth (2007). ”Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006”. Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy 90: ss. 155–180. doi:. http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y. Läst 28 augusti 2007.
- ^ [a b c d e f g] Avser nivån med ett atmosfärstryck på 1 bar
- ^ NASA: Solar System Exploration: Planets: Jupiter: Facts & Figures
- ^ Seidelmann, P. K.; Abalakin, V. K.; Bursa, M.; Davies, M. E.; de Burgh, C.; Lieske, J. H.; Oberst, J.; Simon, J. L.; Standish, E. M.; Stooke, P.; Thomas, P. C. (2001). ”Report of the IAU/IAG Working Group on Cartographic Coordinates and Rotational Elements of the Planets and Satellites: 2000”. HNSKY Planetarium Program. http://www.hnsky.org/iau-iag.htm. Läst 2 februari 2007.
- ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7168154.ab
- ^ R. A. Freedman och W. J. Kaufmann III, Universe, 7de upplagan, sid. 295. W. H. Freeman, New York 2005.
- ^ Planetary Satellite Discovery Circumstances, Jet Propuslion Laboratory, California Institute of Technology
Se även [redigera]
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Jupiter.
- Slå upp Jupiter i ordlistan Wiktionary.
|
|||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||
