4 Vesta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
4 Vesta 4 Vesta
Vesta from Dawn, July 17.jpg
Bild tagen av Dawn 17 juli 2011
Upptäckt[1]
Upptäckare H. W. Olbers
Upptäcktsplats Bremen
Upptäcktsdatum 29 mars 1807
Beteckningar
MPC-beteckning Vesta
Småplanetskategori Asteroidbältet
Omloppsbana[2]
Epok: 23 juli 2010
Aphelium (Q) 2,5712311 AU
384 650 697 km
Perihelium (q) 2,1525935 AU
322 023 410 km
Halv storaxel (a) 2,361912323 AU
353 337 054 km
Excentricitet (e) 0,08862259
Siderisk omloppstid (period) 1 325,84906 d (3,63 år)
Medelomloppshastighet 19,380 km/s
Medelanomali 307,80105°
Inklination (i) 7,134063°
Longitud för uppstigande nod (node) 103,90968°
Periheliumargument (peri) 149,8374°
Fysikaliska data
Dimensioner 578×560×458 km
530[2] km
Massa 2,55±0,02×1020[3]kg
Medeldensitet 4,8[3] g/cm³
Siderisk rotationsperiod 5,342[2] h
Albedo 0,423
Yttemperatur Min: 80
Max: 255
Spektraltyp V
Skenbar magnitud 5,1-8,48
Absolut magnitud (H) 3,20
Hitta fler artiklar om astronomi med

4 Vesta är den fjärde asteroiden som upptäcktes. Den är den näst största asteroiden med måtten 578×560×458 kilometer; Endast Pallas är större, men Vesta är dock mer massiv. Om man räknar med Ceres, som är det hitintills största kända objektet i asteroidbältet, så hamnar Vesta dock på tredje plats. Ceres betraktas dock sedan 2006 som en dvärgplanet på grund av att dess stora massa gör att objektet antar en sfärisk form. Vesta upptäcktes den 29 mars 1807 av Heinrich Wilhelm Olbers. Sedan upptäcktes inga nya asteroider på 38 år, och under denna tid räknades de som planeter. Den döptes efter eldens gudinna Vesta i romersk mytologi.[4]

Höjddiagram av 4 Vesta sett från syd-öst, visande sydpolskratern. Framställd med hjälp av bilder tagna av rymdteleskopet Hubble i maj 1996.
En storleksjämförelse mellan 4 Vesta, Ceres och månen.
4 Vesta fotograferad av rymdteleskopet Hubble i maj 1996 när asteroiden var ca 175 miljoner kilometer från jorden.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från de flesta andra asteroider har 4 Vesta blivit detaljerat kartlagd av rymdteleskopet Hubble. Temperaturen har uppskattats till att på solsidan vara -20 °C medan temperaturen under vintern kan sjunka ända ner till -190 °C. 4 Vesta har ett väldigt snabbt dygn, endast 5,342 timmar långt.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

4 Vesta är den enda asteroiden som har känd geologi och geologisk historia. Vid nedslag på asteroiden har mindre föremål, så kallade HED-meteoriter, slagits loss. Man har hittat över 200 nedslag från dessa på jorden, vilket givit forskare tillgång till prover av 4 Vesta. Man tror att 4 Vesta består av en metallisk järn-nickelkärna och har en stenig, olivinmantel.

Ytstrukturer[redigera | redigera wikitext]

Ytdetaljer har observerats med både rymdteleskopet Hubble och Keck-observatoriet. Den största ytstrukturen man hittills observerat ligger nära sydpolen. Det är den jättelika kratern Rheasilvia, 460 kilometer i diameter – hela 80 % av själva Vestas diameter.[5] Kratern är 13 kilometer djup och kantas av berg som reser sig 4 till 12 kilometer över den omgivande terrängen. Det finns också flera andra kratrar med en diameter på över 100 kilometer.

Astronomer uppskattar att cirka 1 % av Vestas ursprungliga volym grävdes ut när den stora kratern bildades, och bedömer det sannolikt att Vestafamiljen och Typ V asteroiderna uppstod i samband med nedslaget. Om detta är sant, är det faktum att 10 km stora fragment av Vestafamiljen och Typ-V asteroiderna överlevt till idag en indikation att kratern är bara en miljard år gammal eller till och med yngre. Faktum är att alla kända typ-V asteroider tillsammans motsvarar bara 6 % av den utgrävda volymen. Resten finns antingen i små fragment, har stötts bort genom att ha vandrat in i 3:1 Kirkwoodgapet, eller perturberats bort av Jarkovskij-effekten eller strålningstryck. Spektroskopiska analyser av bilder från Hubbleteleskopet visar att kratern trängt genom flera lager av Vestas skorpa, och eventuellt mantel, vilket påvisas av spektralsignaturen från olivin.

Besök av rymdsond[redigera | redigera wikitext]

Rymdsonden Dawn sköts upp den 27 september 2007 med uppdraget att undersöka asteroiden Vesta och dvärgplaneten Ceres. De första bilderna av Vesta släpptes 3 maj 2011, samtidigt som Dawn började närma sig asteroiden. Dawn nådde Vesta den 16 juli 2011 och etablerade sig i omloppsbana. Rymdsonden planerades lämna asteroiden 26 augusti 2012, men på grund av försening lämnade rymdsonden asteroiden istället först 5 september, med en ny bana mot Ceres.[6]

Tidtabell över färden[redigera | redigera wikitext]

Resultat från Vesta[redigera | redigera wikitext]

Mätresultaten och fotografierna från studierna av Vesta analyseras fortfarande. Hittills har de bland annat resulterat i en detaljerad kartglob över asteroiden.

Geologisk karta över Vesta baserad på information från Dawn[7]
PIA18788-VestaAsteroid-GeologicMap-DawnMission-20141117.jpg
De äldsta regionerna, med flest kratrar är bruna; områden som påverkats av nedslagen vid Vestas två största kratrar, Veneneia och Rheasilvia har färgats lila[8] respektive cyan.[7] Rheasilvia-kratern (i söder) är mörkblå och omgivande områden ljuslila.[9][10] Områden med nyare nedslagskratrar är gula och gröna till färgen.

Bildgalleri från Dawn besök vid Vesta[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (1)–(5000)", IAU, Minor Planet Center. Läst 2 februari
  2. ^ [a b c] ”JPL Small-Body Database Browser on Vesta” (på engelska). NASA, JPL. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2011. http://www.webcitation.org/61KMC1C6b. Läst 30 augusti 2011. 
  3. ^ [a b] Yu. Chernetenko. ”Masses and densities of minor planets”. http://www.ipa.nw.ru/PAGE/DEPFUND/LSBSS/engmasses.htm. Läst 23 september 2008. 
  4. ^ Lutz Schmadel (1992) (på engelska). Dictionary of Minor Planet Names, Volym 1. Springer Verlag, Berlin. Sid. 13. ISBN 3-540-00238-3. http://books.google.se/books?id=aeAg1X7afOoC&pg=PA13&dq=4+Vesta&hl=sv&sa=X&ei=_tzNUqzXHoX_ygOV5YCgBQ&ved=0CEAQ6AEwAg#v=onepage&q=4%20Vesta&f=false. Läst 27 april 2015 
  5. ^ P. C. Thomas et al Vesta: Spin Pole, Size, and Shape from HST Images, Icarus, Vol. 128, p. 88 (1997).
  6. ^ Johan Warell. ”Dawn”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/dawn. Läst 19 mars 2015. 
  7. ^ [a b] Williams, D. A.; Yingst, R. A.; Garry, W. B.. ”Introduction: The geologic mapping of Vesta” (på engelska). Icarus "244": sid. 1-12. doi:10.1016/j.icarus.2014.03.001. 
  8. ^ Schäfer, M.; Nathues, A.; Williams, D. A.; Mittlefehldt, D. W.; Le Corre, L.; Buczkowski, D. L.; Kneissl, T.; Thangjam, G. S.; Hoffmann, M.; Schmedemann, N.; Schäfer, T.; Scully, J. E. C.; Li, J. Y.; Reddy, V.; Garry, W. B.; Krohn, K.; Yingst, R. A.; Gaskell, R. W.; Russell, C. T.. ”Imprint of the Rheasilvia impact on Vesta – Geologic mapping of quadrangles Gegania and Lucaria” (på engelska). Icarus "244": sid. 60-73. doi:10.1016/j.icarus.2014.06.026. 
  9. ^ Schäfer, M.; Nathues, A.; Williams, D. A.; Mittlefehldt, D. W.; Le Corre, L.; Buczkowski, D. L.; Kneissl, T.; Thangjam, G. S.; Hoffmann, M.; Schmedemann, N.; Schäfer, T.; Scully, J. E. C.; Li, J. Y.; Reddy, V.; Garry, W. B.; Krohn, K.; Yingst, R. A.; Gaskell, R. W.; Russell, C. T.. ”Imprint of the Rheasilvia impact on Vesta – Geologic mapping of quadrangles Gegania and Lucaria” (på engelska). Icarus "244": sid. 60-73. doi:10.1016/j.icarus.2014.06.026. 
  10. ^ Kneissl, T.; Schmedemann, N.; Reddy, V.; Williams, D. A.; Walter, S. H. G.; Neesemann, A.; Michael, G. G.; Jaumann, R.; Krohn, K.; Preusker, F.; Roatsch, T.; Le Corre, L.; Nathues, A.; Hoffmann, M.; Schäfer, M.; Buczkowski, D.; Garry, W. B.; Yingst, R. A.; Mest, S. C.; Russell, C. T.; Raymond, C. A.. ”Morphology and formation ages of mid-sized post-Rheasilvia craters – Geology of quadrangle Tuccia, Vesta” (på engelska). Icarus "244": sid. 133-157. doi:10.1016/j.icarus.2014.02.012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]