Bok (träd)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bok
Illustration Fagus sylvatica0 clean.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantaetja


ad
fghjföbvhgmö<Wsg ëhhb ehrisio = Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Bokordningen
Fagales
Familj Bokväxter
Fagaceae
Släkte Bokar
Fagus
Art Bok
F. sylvatica
Vetenskapligt namn
§ Fagus sylvatica
Auktor L., 1753
Bokskog. Målning av P.C. Skovgaard.

Bok (Fagus sylvatica) är ett träd tillhörande familjen bokväxter.[källa behövs] Dess räta oveckade stam är karaktäristisk, och har genom 100-tals år varit inbjudande till att rista in meddelanden på, ofta då en typisk kärleksförklaring ristat inom ett hjärta. Dessa inristningar finns (om trädet bara är tillräckligt stort från början) sedan kvar läsligt, så länge trädet står kvar. Kanske ett par hundra år. Inget annat träd erbjuder denna möjligheten pga veckad bark.

Löven, som är ätbara, växer platt horisontellt för att samla maximalt med ljus, vilket får till följd att solen sällan når under trädets grenar och växtligheten under träden präglas av detta, samtidigt som boklöven förmultnar långsamt.[källa behövs]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

De skogbildande träden i Norden är ganska få: bok, ek, ett par björkarter, gran och tall. Av dessa träd är det bara boken, som kan bilda oblandade skogsbestånd, bokskogar.[källa behövs] Dessa förekommer i Skåne och på vissa ställen i Halland samt på kontinenten. Enstaka askar och ekar kan även i bokskogar växa sig höga, men endast i ringa antal. Rena almskogar har tidigare förekommit (till exempel i Örup, öster om Malmö), men almens dagar (såväl som skogsträd som parkträd) kan vara räknade på grund av almsjukan, vilken nu nått upp till Östergötland (2008).

Utbredningskarta.

Norr om Skåne har boken av historiska och klimatmässiga orsaker det minsta utbredningsområdet av våra skogsträd. I blandade skogar växer bok tämligen vanligt endast upp till en gränslinje från mellersta Bohuslän till nordöstra hörnet av Kronobergs län, därefter mot norr till Östergötlands gräns sedan mot sydöst till Kalmarsund. Denna linje är den egentliga nordgränsen för Sveriges bokområde.

Bokar finns dessutom enstaka eller i små bestånd i norra Västergötland, västra Östergötland (till exempel på Omberg), planterade till Gävletrakten samt enstaka träd längs Norrlandskusten upp till Umeå. I Norge växer boken i landets södra del, där en större bokskog finns vid Larvik, och längs den milda västkusten till norr om Bergen. Den saknas som vild i Finland och i Sverige norr om Götaland.

Enligt vissa teorier förklaras den sydliga Bokens ringa utbredning i norra Skandinavien åtminstone till en del av att denna art har invandrat till hit i en långt senare tid, än våra övriga lövträd, boken gör sin entré i Skandinavien först omkring 3.000 f. Kr.[1] Dess härdighet talar för att den ännu inte har nått sin klimatiska nordgräns. Å andra sidan finns inga tecken på naturlig spridning norrut från dess nuvarande gräns.

För skogsindustrin är boken förvisso ett hårt och hållbart träslag, men den har en stor förmåga att förgrena sig långt ner, mycket lägre än själva kronan. Därför är det svårt att få ut längre raka bitar av de flesta fällda bokar. Under slutet av 1800-talet infördes därför istället granen, något som dock visat sig vara en dålig ersättare. Granarna växer helt enkelt för fort och "förblöder". Sedan omkring 1975 sker därför återutsättning i Skåne och Danmark återigen av bok, vilket nu börjar bli tydligt. Bokskog skall helst sås, inte planteras.

Bok blir inte lika gammal som ek, men växer fortare och många träd når över 45 meters höjd, vilket endast överträffas av vissa arter av poppel. Ensamstående bokar slår ut tidigare (liksom i östra skogsbryn), men en stor del bladen tycks blåsa av långt före den egentliga lövfällningen inträffar. I västra Skåne sker bokens lövsprickning (i genomsnitt ut) bland de tidigare träden, i slutet av april, och löven är vanligen fulltutvecklade, men mycket ljusgröna kring 1 maj. I mitten av maj har bladen blivit avsevärt mycket mörkare (och till exempel vitsippor och en del annan undervegetation försvinner). Många anser att det är i månadskriftet april/maj som boken är som vackrast (cirka 10 dagar senare på Österlen). I mitten av oktober börjar bladen sakta men säket ändra färg till brunt (utan det färgsprakande som till exempel Lönn kan erbjuda om hösten) Kring 1 november börjar boken fälla sina blad, en process som tar några dagar. En viss variation existerar, men trädet påverkas troligen av såväl värme som solljus, och solljus-faktorn är ju lika år från år, en varm oktober-november påverkar inte lövfällningsprocessen lika mycket som exceptionellt varma aprilmånader kan göra vid sällsynta tillfällen.

Växtsätt[redigera | redigera wikitext]

Skåne hade till en början samma arktiska klimat som våra högfjäll, vilket bevisas av de fjällväxter som nu hittas som fossila rester i Skåne, till exempel fjällsippan och små fjällviden. Hela vår högre vegetation har således invandrat i en jämförelsevis sen period, och nya arter invandrar än i dag, liksom andra ännu förflyttar sig norrut. En sådan art är boken, den segrar långsamt men säkert över andra träd på samma lokaler. Dess överlägsenhet i denna strid om utrymmet beror på dess natur att vara en skuggväxt, som både ger och tål djup skugga. Bokens krona når en ofantlig bredd, och dess grenar är liksom almens utbredda till vågräta plan i många våningar över varandra. Eftersom bladen som fullt utvecklade är tämligen tjocka och fasta, blir marken under trädet starkt beskuggad. De unga bokarna trivs bra i samma marker som eken. I den bördiga jordmånen i ekbackar och skogsängar trängs först och främst eken ut. Eken är en "ljusväxt", och i längden förkvävs den av beskuggningen från bokarna, och sedan försvinner även den solälskande och färgprålande ekflorans övriga arter. Till och med i konkurrens med granen kan boken avgå med segern. I en ren bokskog av hög ålder kan det vara så skumt, att man knappt ser att läsa, och undervegetationen saknar träd och buskar och blir med tiden ytterst fattig på örter.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Boken anses vara vacker, både till sin stam och till kronans form. På solitära träd kan stammen ofta uppnå en betydande diameter. I skogsbestånd liknar den en hög, rak pelare med slät ljusgrå yta, kronan har en yvig förgrening och djupgrön färg. Boken skapar en skogsbild som ger ett överväldigande intryck av storhet, allvar och dunkel. Samtidigt har bokens ved inte samma värde som ekens, och dess utbredning sker på ekens bekostnad. Därtill kommer den skada, som boken gör både på den ursprungliga växtligheten och marken, eftersom jordmånen blir torr och torvartad. Den viktigaste användning man haft av bokveden, är till bränsle och till vissa redskap som utsattes för vatten, såsom båtkölar och bordläggning i träfartyg under vattenlinjen. Det gynnade tidig användning av bok i båtbygge att en stock av bok lätt går att klyvas med yxa till plankliknande skivor, vilket var särskilt viktigt förr när sågtekniken var outvecklad[2]. Bokved användes även till kvarnhjul. Boken lämpade sig också vid framställningen av pottaska.Idag är dess främsta användningsområde möbelvirke och kuriöst nog även glasspinnar tack vare träets lena egenskaper, mycket begränsade smak och lukt och avsaknad av stickor i det hyvlade träet.

Blomning[redigera | redigera wikitext]

Boken är ett ädellövträd. Den är en sambyggare med oansenliga vindblommor, som utvecklas samtidigt med bladen. Hos både bok- och eksläktet består hanblomman av blomkalk och flera ståndare, honblomman av en obetydlig blomkalk och en tretalig pistill, vars fruktämne omges av en samling skyddsfjäll. Hos boken är honblommorna två inom ett gemensamt hölje av sådana fjäll, och även frukterna, som är tresidiga nötter, sitter två tillsammans inom den vedhårda, piggbärande skål, som bildas av detta hölje.

Skålen öppnar sig slutligen med fyra starkt tillbakaslagna, invändigt sammetsludna flikar. Nötterna eller bokollonen har ett ätligt frö, som dock är något beskt och förorsakar illamående om man äter en större mängd. De var tidigare, liksom ekollon, värdefulla till svinfoder. Fröets byggnad är hos både boken, eken och hasseln densamma som hos ett mandelfrö och en äpplekärna. Groddplantor förekomma ymnigt i bokskogar och känns igen på de breda, nästan tvärhuggna hjärtbladens silvervita undersida.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Burenhult, Göran, red (1991). Arkeologi i Sverige. Bd 1. Höganäs: Förlags AB Wiken. Sid. 106 
  2. ^ Rollof, Yngve: ”Träslag i äldre skepps- och båtbygge”, Marinarkeologisk tidskrift 1980:4, http://www.marinarkeologi.info/MT/1980/mt_1980_4__119.pdf, läst 2013-11-25

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]