Chacmababian

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Chacmababian
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Papio ursinus 2.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Primater
Primates
Underordning Haplorhini
Familj Markattartade apor
Cercopithecidae
Släkte Babianer
Papio
Art Chacmababian
P. ursinus
Vetenskapligt namn
§ Papio ursinus
Auktor Kerr, 1792
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Chacmababian (Papio ursinus) är en art i släktet babianer som tillhör familjen markattartade apor från södra Afrika. Två underarter, P. u. ursinus och P. u. griseipes, finns beskrivna.[1][2]

En tredje underart, P. u. ruacana, finns angiven i litteratur men det har ansetts tveksamt om den skiljer sig tillräckligt mycket från P. u. ursinus för att utgöra en egen underart.[1][2]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Chacmababianen är antagligen den största babianarten. De fullvuxna hanarna har en vikt på 21 till 45 kg, de mindre honorna 12 till 25 kg.[3][4] Hanarnas längd är på 50 till 115 cm, plus en svanslängd på 45–84 cm.[5][6]

Färgen på pälsen är grågulaktig till gråbrunaktig på kroppen, svartaktig på händer och fötter och något ljusare på sidorna av nosen, men det finns vissa geografiska skillnader mellan olika populationer och underarter. Underarten P. u. griseipes har gråaktiga händer och fötter och en i allmänhet ljusare päls än nominatformen P. u. ursinus. Ungarna har en mörkare päls än de vuxna djuren. Hanen har ingen man.[7]

Ansiktet är nästan naket och har mörk violett till svart hud. Hanar kännetecknas även av stora hörntänder.[7]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Chacmababianen förekommer i Angola, Namibia, Botswana, sydvästra Zambia, Zimbabwe, Moçambique och Sydafrika. Den lever både i låglänta områden och mer bergiga områden, upp till en höjd av 2 100 meter över havet. Dess habitat varierar från savanner och andra gräsmarker till halvöken och mer skogklädda områden. En begränsning av dess förekomst utgörs av tillgången till vatten, då den vanligen behöver dricka varje dag.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Sociala band stärks genom ömsesidig putsning

Chacmababianen är aktiv på dagen och uppsöker större träd eller klippor för nattvila. Den lever i sociala grupper som vanligen innehåller mellan 20 till 50 djur, men grupper med så många som upp till 130 individer kan förekomma. En grupp innehåller normalt en hierarki där flera vuxna hanar kan ingå, men en liten grupp kan ha endast en vuxen hane.[1]

Chacmababianen uppvisar stor variation i sitt val av föda och äter både växtdelar som lökar, skott, rötter, frön och frukt och små ryggradslösa djur som insekter. Den tar även ödlor och ibland kan den också ta små antiloper, som gasellungar. I bebyggda områden kan den ta för sig av odlade grödor och i vissa områden händer det att den tar mindre tamdjur, som exempelvis unga lamm.[1]

I flockar med flera vuxna hanar har de dominanta hanarna största chans till parning när en hona blir parningsberedd. Andra hanar som är lägre i hierarkin skapar därför ofta en nära relation till en viss hona för att öka sin egen utsikt att lyckas. Vuxna hanar som är ensam i flocken tar inget särskilt hänsyn till icke parningsberedda honor. Dräktighetstiden antas vara lika lång som hos andra babianer, alltså cirka 175 dagar. Sedan föds allmänt ett enda ungdjur. Honor blir efter ungefär tre år könsmogna och hanar cirka två år senare.[7]

Med människans vård lever chacmababianen vanligen 28 år och de äldsta individerna blev 45 år gamla.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Schou, Per (red.). Djur: illustrerad guide till världens djurliv, Globe Förlaget, 2007. ISBN 0-7513-3427-8.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Papio ursinus på IUCN:s rödlista Läst 2009-09-27.
  2. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). Papio ursinus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  3. ^ Burnie, D.; Wilson, D. E. (2005) (på engelska). Animal: The Definitive Visual Guide to the World's Wildlife. DK Adult. ISBN 0-7894-7764-5 
  4. ^ Kingdon, J. (1993) (på engelska). Kingdon Guide to African Mammals. ISBN 978-0-85112-235-9 
  5. ^ Nowak, R.M. (1991). Walker’s Mammals of the World. Baltimore and London: The Johns Hopkins University Press. ISBN 9780801857898 
  6. ^ Estes, R.D. (1992) (på engelska). The Behavior Guide To African Mammals: Including Hoofed Mammals, Carnivores, Primates. Berkeley, California: University of California Press. ISBN 9780520080850 
  7. ^ [a b c d] N. Shefferly (2004). Papio ursinus (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Papio_ursinus.html. Läst 30 augusti 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]