Leopard

För andra betydelser, se Leopard (olika betydelser).

Leopard Status i världen: Nära hotad
Panthera pardus
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Rovdjur Carnivora
Familj	Kattdjur Felidae
Släkte	Panthera
Art	Leopard P. pardus
Vetenskapligt namn
§ Panthera pardus
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Leopardens utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Leoparden (Panthera pardus) är ett av de fyra stora kattdjuren av släktet Panthera.

Namnet leopard är sammanlänkat med den äldre föreställningen om en separat, stor och svart kattart - pantern. Leoparden troddes vara en hybrid mellan lejon och panter, varför den fick ett namn som bestod av en del från vardera - leo och pardus.

Kännetecken

Allmänt

Storleken varierar kraftigt, från 1 m till nästan 2 m, vikten mellan 30-70 kg. Honan är normalt mindre än hanen, omkring 2/3 av hanens storlek.

Färgformer

De flesta leoparder är orange-gul färgade med svarta fläckar, men teckningen varierar mycket. Fläckarna är oftast mindre runt och på huvudet, är större och med ett ljusare centrum på kroppen. Förutom vissa skillnader i kroppsbyggnad är de enklaste sättet att skilja en leopard från en jaguar i bild att veta att jaguarens fläckar har ytterligare en svart fläck i det ljusa i varje fläck. Jaguaren har också kraftigare kroppsbyggnad, synligast i det större huvudet. I naturen är det inte så svårt att skilja en jaguar från en leopard eftersom de bebor skilda kontinenter.

Den svarta pantern, eller panter, är i själva verket en leopard som har två recessiva gener för det svarta fältpigmentet melanin. Det skapar en svart päls där man bara anar fläckarna svagt, till skillnad från de vanligare gulfärgade leoparderna. Denna kombination är ovanlig men kallas melanism, och förekommer också bland andra kattdjur.

Utöver de vanliga fläckiga leoparderna och de svarta exemplaren uppträder tämligen regelbundet mutationer i leopardstammar, vilka ger upphov till färgvariationer. Formerna inkluderar en erythristisk (röd) form med rödaktig botten och chokladbruna fläckar, bleka former med orange teckning på gräddvit botten, bleka exemplar med nästan vit bottenfärg och med blå ögon, exemplar som mer eller mindre saknar fläckar samt exemplar som har ränder på magen.

Den afrikanska leoparden har mindre fläckar (men i större antal), längre österut i utbredningsområdet ökar fläckarnas storlek. Siamleoparder kan uppvisa inte bara ett större ljust centrum i fläckarna utan också en svart fläck i detta, liknande jaguarens teckning.

I vissa exemplar är den svarta teckningen så utbredd att fläckarna flyter ihop och kan bilda ett sammanhängande svart område, i vissa fall över hela ryggen och ner på sidorna och benen. I de ljusare områden som återstår kan finnas små fläckar (utan ljust centrum). Ansikte och buk på dessa djur liknar dock vanliga leoparder. Vissa djur (bland annat känt från södra Indien) har så stora fläckar att de liknar trädleopardens teckning.

Pseudo-melanism, där de svarta markeringarna, utan inflytande av melanism, är så omfattande att hela djuret täcks, förekommer sällsynt hos leoparder. De kvarvarande ljusa områdena kan visa sig som virvlande mönster och ränder. I beskrivningar kallas dessa djur ibland för tigrar.

Ett preparerat exemplar (ursprungligen från Somali) visat i maj 1936 på British Natural History Museum, uppvisade komplicerade mönster av ljusa markeringar, ränder och större enfärgade ytor. Detta skiljer sig från den vanliga leopardens mönster och kallas i vissa sammanhang "kungsleopard" (parallellt med King cheetah, kungsgepard, en mer vedertagen benämning för vissa former av gepard). Sex liknande pseudomelanistiska exemplar återfanns mellan 1885-1934 i distrikten Albany och Grahamstwon i Sydafrika, vilket pekar på att en mutation skett i populationen. Liknande kungsleoparder finns beskrivna från Malabar i sydvästra Indien. Troféjakt har antagligen utrotat dessa stammar.

Leopardens jakt

Leoparden liknar tamkatten i jaktsättet, som är huvudsakligen bakhållsjakt. Lika effektiva som små katter men med betydande storlek är leoparden en farlig motståndare för såväl tamhund som människa. I områden med vilda leoparder hålls hundar normalt instängda. En skalle efter ett australopithecus-barn funnen i Sydafrika visar tydligt att barnet dödats av en leopard, formen på leopardens hörntänder har ändrats mycket lite under den tid som människan utvecklats från hukande apor.

Leoparden konkurrerar med lejon och hyenor i de områden där dessa delar habitat, och får ibland släppa ifrån sig byten till dessa.

Jakten försiggår företrädesvis nattetid eller i gryning och skymning. Ett kort smygförföljande följs av en explosiv kortdistansattack. På korta sträckor kan en fullvuxen leopard springa mellan upp till 60 km/h och hoppa 6 meter långt samt 3 meter hög. Vanligast är döden genom kvävning genom att bytets luftstrupe kläms åt, mindre byten dödas genom att ryggraden i nacken knäcks (liksom hos tamkatten). Leoparden drar mycket gärna upp bytet i träd och kan på detta vis lyfta upp byten tre gånger sin egen vikt. Ges tillfälle jagar leoparden när som helst på dygnet och nästan vilket byte som helst. Ibland dödar leoparden ett nytt byte redan innan det första är uppätet.

Leoparden är en mycket framgångsrik jägare, med mer varierade byten än andra stora kattdjur. Ofta är urvalet av bytesdjur beroende på tillgången i levnadsområdet. Insekter och andra ryggradslösa djur, gnagare, harar, fiskar (precis som hos tamkatten) är bland de mindre bytena, större byten inkluderar gaseller, impala, babianer, svindjur, hjortdjur, dykarantiloper och getdjur. Den äter även fåglar, mindre kräldjur och as. Företrädesvis jagar leoparden byten som väger mellan 10 och 40 kg. I vissa fall kan leoparden få tag i byten som fälldes av jordvargen, ensamma hyenor eller små rovdjur.

Leoparden och människor

Jakt på leopard sker oftast med ett bete i form av ett nydödat bytesdjur och strålkastare.

Trots sin storlek är detta, huvudsakligen nattaktiva rovdjur, svårt att studera i det vilda. Den som önskar se leoparder i det fria, bör uppsöka något av de reservat som har starka populationer - Sabi Sand Private Game Reserve i Sydafrika, Yala National Park (Sri Lanka) eller Wilpattu National Park (också Sri Lanka) och även Serengeti i Tanzania (Östafrika) är välkända leopardplatser. Under parningsäsongen brukar honan ge ifrån sig läten som påminner mycket om en grovtandad vedsåg.

Leopardens framtidsutsikter

Bland de stora rovdjuren är leoparden en överlevare och vinnare. Det finns fortfarande stora och spridda stammar - enbart Afrika söder om Sahara kan ha så många som 500 000 leoparder. Dess stora fiende är habitatförstörelse, mestadels på grund av människans expansion. Dessutom kan inget djur, oberoende av hur framgångsrik jägare det är, i längden överleva ett ständigt hot från tjuvskyttar. De har blivit skygga och allt svårare att hitta, det är så de flesta undviker tjuvskyttar eller människor.

Underarter

Leoparden är synnerligen anpassningsbar och finns i många miljöer och varianter, varför olika zoologer beskrev mellan upp till 30 underarter, varav en är utdöd. Enligt IUCN skiljs idag mellan nio underarter:

• Afrikansk leopard, Panthera pardus pardus ("lower risk")
• Sydarabisk leopard, Panthera pardus nimr ("critically endangered")
• Iransk leopard, Panthera pardus saxicolor
• Javaleopard, Panthera pardus melas ("critically endangered")
• Sri Lanka-leopard, Panthera pardus kotiya ("endangered")
• Indisk leopard, Panthera pardus fusca ("lower risk")
• Indokinesisk leopard, Panthera pardus delacouri
• Nordkinesisk leopard, Panthera pardus japonensis (hotad)
• Amurleopard, Panthera pardus orientalis ("critically endangered")

Heraldisk leopard

Heraldiska leoparder i Estlands statsvapen.

Inom heraldiken är leopard termen för ett lejon som går på alla fyra och har huvudet vänt utåt mot betraktaren. Detta ord skall sedan ha lånats till namngivningen av djuret leopard när europeiska vetenskapsmän "upptäckte" det.