Du gamla, du fria

Den här artikeln handlar om Sveriges nationalsång. För Öyvind Fahlströms film med samma namn, se Du gamla, du fria (film).

Du gamla, du fria

Skivutgåva av Du gamla, du fria på märket Tal och ton omkring 1930.
i	Sverige
Text	Richard Dybeck, 1844
Musik	Traditionell melodi
Antagen	Ej officiellt antagen

Du gamla, du fria (instrumental) Framförd av United States Navy Band (1:28).

Du gamla, du fria är Sveriges inofficiella nationalsång, skriven av Richard Dybeck 1844 i form av två strofer till en gammal folkmelodi. Till skillnad från många andra nationalsånger har detta musikverk aldrig officiellt, genom politiska beslut, antagits som nationalsång. Status som nationalsång vilar alltså helt på traditionen. Den används dock som nationalsång även vid så officiella tillställningar som statsbesök och är självklar som Sveriges nationalsång vid exempelvis sportevenemang.

Dybecks två strofer är färgade av den då rådande skandinavismen och handlar om Norden snarare än om Sverige. Landet Sverige nämns endast kort i den senare tillkomna fjärde versen, en vers som sällan sjungs och inte alltid räknas som del av den egentliga nationalsången. Detta medför att den polska nationalsången påstås vara den enda nationalsång där landet Sverige nämns. Flera försök att lansera tilläggsstrofer som tydligare framhäver namnet och landet Sverige har gjorts genom åren; bland annat skrev operasångaren Carl Fredrik Lundqvist en tredje strof som börjar "Jag älskar dig Sverige", och den tycks i sin tur ha legat till grund för den första av de två strofer signerade Louise Ahlén, vilka publicerades i ett par sångböcker 1910 och var med i några senare upplagor för att sedan försvinna.

Historia

Texten till Du gamla, du fria skrevs 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck till en folkmelodi som han upptecknat i sin hembygd i Odensvi i Västmanland. Han var nyligen hemkommen från en vistelse i Idre i Dalarna, där han tros ha inspirerats av fjället Städjan. Sången framfördes första gången vid en Aftonunderhållning med nordisk folkmusik som han höll den 13 november 1844. Själv menade Dybeck att "de högst medelmåttiga orden" hade tillfällighetskaraktär och inte var avsedda att spridas vidare. Sedan texten till Dybecks förargelse fått spridning genom Ahlströms och Bomans sångbok "Valda svenska folksånger, folkdansar och folklekar" 1845 lät han dock själv publicera den, och i över femton års tid därefter sjöngs sången som avslutningsnummer vid Dybecks musikaliska aftonunderhållningar och trycktes i programmen till dessa.

Dybecks ursprungliga text inleddes med raden "Du gamla du friska", och det var också denna ordalydelse som spreds i hundratals visböcker och Dybecks egna programtryck under många år. 1858 ändrade han dock själv texten till "Du gamla du fria", men det var till en början svårt att få genomslag för denna ändring eftersom den ursprungliga versionen redan hunnit spridas i hundratals tryck. Först sedan Carl Fredrik Lundqvist tagit upp sången på sin repertoar och kring sekelskiftet 1900 fått kunskap om Dybecks önskemål om revidering, började de nya inledningsorden "Du gamla du fria" sedermera få mer allmän spridning. Dybecks biograf Carl Mangård berättar om en konsert i Köpings kyrka sommaren 1900:

"Lundqvist (operasångaren Carl Fredrik Lundqvist 1841-1920) medverkade som solist och blev efter konserten jämte Hedenblad inviterad till prästgården av dåvarande kyrkoherden, kontraktsprosten And. Arhusiander. Prosten anmärkte därvid, att det skulle heta Du gamla, du fria, ej Du gamla, du friska. Då det invändes, att det stod 'du friska' i alla tillgängliga sångsamlingar och sångböcker, svarade prosten, att det gjorde detsamma, det var orätt i alla fall. Dybeck hade själv gjort anmärkning därpå, då några personer utgivit sången, och med den texten, utan hans tillåtelse. Arhusiander kände Dybeck personligen mycket väl [...] Både Lundqvist och Hedenblad beslöto efter detta att ändra texten till 'fria' i stället för 'friska'."

Den folkvisa som ligger till grund för Dybecks skapelse (Så rider jag mig genom tolfmilan skog) trycktes första gången 1845 i Runa. Den räknas idag till riddarvisorna i Sveriges Medeltida Ballader, och klassificeras som SMB 133 G. Originaltexten till nationalsången publicerades i samma tidskrift 1865, då under titeln "Sång till Norden" med tillägget: "Melodien från Westmanland. Orden nyare af Dbk". Det var också som "folkvisa" som texten spreds i vissamlingar under de första trettio åren sedan Dybeck försett den folkliga melodin med sin litterära text. Först på 1890-talet började den jämte texter som "Bevare Gud vår kung" och "Kungssången" att kategoriseras som "fosterländsk sång" i sångböckerna, och ännu på 1920-talet kunde den publiceras enbart som "folkvisa".

En händelse som bidrog till att Dybecks text i vissa kretsar började få status som nationalsång var att kung Oscar II vid en promotionsmiddag på universitetet i Lund våren 1893 reste sig upp när sången framfördes. Folklig spridning som sådan fick den genom den redan nämnde operasångaren Carl Fredrik Lundqvist, som enligt sin egen mening "invigde den sången till vår nationalhymn" genom sitt framförande av den vid Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 och sedan under decennier använde den som avslutningsnummer vid sina många konserter i Sverige.

Många menade dock ännu kring sekelskiftet 1900 att Du gamla, du fria var olämplig som nationalsång – i jämförelse med till exempel Norges var melodin för släpig och texten för vag i fråga om vilket land som egentligen besjöngs. År 1899 anordnades en "folksångstävling" för att försöka få fram en ny nationalsång; en följdverkan av denna blev Verner von Heidenstams dikt Sverige som senare tonsattes av Wilhelm Stenhammar, men någon ny nationalsång resulterade den inte i. Ambitionen att åstadkomma en "svenskare" nationalsång tog sig också uttryck i olika förslag till tillägg till Dybecks två strofer: Carl Fredrik Lundqvist skrev en egen strof ("Jag älskar dig Sverige..."), Louise Ahlén två strofer som trycktes i ett par visböcker 1910 ("Jag städs' vill dig tjäna..."), Frans Österblom fyra separata strofer ("Jag älskar min hembygd..."). Under 1900-talets tre första decennier vann Dybecks text allt mer status som "nationalsång" i sångböckerna, och nu med formen du fria som den vedertagna också i tryck. Ännu under 1930-talet rasade dock en flerårig pressdebatt om dess lämplighet. Att Sveriges Radio år 1938 började spela sången som avslutning på kvällens program och att man 1940 anordnade ett (i sig felaktigt) 75-årsfirande av dess tillkomst kan ha bidragit till att tills vidare säkerställa dess ställning som Sveriges traditionella nationalsång.

Status

Du gamla, du fria är endast Sveriges inofficiella nationalsång, men frågan har tagits upp i riksdagen flera gånger, bland annat till riksmötet 2003-04 av moderaten Stefan Hagfeldt.

Noter

Första strofen:

Texten

Originalverserna av Richard Dybeck

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
/: Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.:/

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var.
/: Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.:/

Louise Ahléns tillägg från 1910

(Ses normalt inte som en del av sången och sjunges därför sällan)

Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
Dig trohet till döden vill jag svära.
Din rätt skall jag värna med håg och med hand,
/:Din fana, högt din bragderika bära.:/

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
/: Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden!.:/

Publikation

• Svensk söndagsskolsångbok 1908 som nr 311 under rubriken "Konung och fosterland"
• Lilla Psalmisten 1909 som nr 226 under rubriken "Sånger vid särskilda tillfällen".
• Svensk söndagsskolsångbok 1929 som nr 279 under rubriken "Hem och fosterland"
• Nu ska vi sjunga, 1943, under rubriken "Andra vackra sånger och visor".
• Barnens svenska sångbok, 1999, under rubriken "Hemma i världen".
• Tidigare utgåvor av Nu ska vi sjunga

Inspelningar

Den äldst kända bevarade inspelningen av "Du gamla, du fria" är en fonografcylinder från 1890-talet med en insjungning av den danske sångaren August Stitz. Fonogrammet finns bevarad på Århus stadsbibliotek.

Referenser

Tryckta källor

• Björck, Staffan (1946). Heidenstam och sekelskiftets Sverige: studier i hans nationella och sociala författarskap. Stockholm: Natur och kultur. Libris 11739 
• Danielsson, Eva: "Du gamla du fria", i Björkholm Johanna, red (2005). Folkmusik och etnicitet. Folk och musik, 0789-6549 ; 2004-2005Publikationer / utgivna av Finlands svenska folkmusikinstitut, 1237-475X ; 36. Vasa: Finlands svenska folkmusikinstitut. Libris 10080439. ISBN 952-9669-24-0 
• Jonsson Leif, Tegen Martin, red (1992). Musiken i Sverige. 3, Den nationella identiteten 1810-1920. Stockholm: Fischer. Libris 8221448. ISBN 91-7054-685-1 (Fischer (inb.) 
• Lundqvist, Carl Fredrik (1909). Minnen och anteckningar: en blick tillbaka på mitt lif. D. 2, Operatiden 1868-1904. Stockholm: Geber. Libris 1214138 
• Tingsten, Herbert (1969). Gud och fosterlandet: studier i hundra års skolpropaganda. Stockholm: Norstedt. Libris 1166225 

Se även

• Folksångstävlingen

Externa länkar

• Text på wikisource
• Sångtexten
• Du gamla, du friska, inspelning på vaxrulle från 1889-97, framförd av August Stietz
• Du gamla, du friska, inspelning på cylinder från 1905, framförd av Arvid Asplund (engelska)
• Du gamla, du fria, sången, från MSN Encarta (engelska)
• Ljudfil (mp3)