Västmanland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Västmanland (olika betydelser).
Västmanland
Landskap
Västmanland vapen.svg
Sverigekarta-Landskap Västmanland.svg
Västmanlands läge i Sverige.
Land  Sverige
Landsdel Svealand
Län Västmanlands län, Örebro län, Dalarnas län
Stift Västerås stift
Största sjö Mälaren, Åmänningen[1]
Högsta punkt Fjällberget 466 m öh
Yta 8 363 km²
Folkmängd 293 632 (2012-12-31)[2]
Befolkningstäthet 35,1 invånare/km²
Landskapssång Jag ser fädernas bygd
Landskapsblomma Mistel
Landskapsdjur
Fler symboler...
Rådjur

Västmanland är ett landskap i Svealands inland. Västmanland gränsar i söder till Södermanland och Närke, i väster till Värmland, i norr till Dalarna och Gästrikland samt i öster till Uppland.

Västmanland delas traditionellt in i Bergslagen och Mälardalen. Sedan gammalt gick gränsen mellan Bergslagen och Mälardalen vid den gamla Järnvågen i Arboga.

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Västmanland eller "västmännens land" har fått sitt namn i geografisk jämförelse med Uppland, som var en huvudbygd under järnåldern och där somliga även anser att uppsvearna utgick ifrån när man samlade Mälarbygderna under sin ledning, både för att indela landskapen i hund och senare hundaren, vilka var och en hade ansvar för ett visst antal krigare och skepp som ställdes under kungens ledning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Skeppssättningar vid Anundshög.

Efter inlandsisens avsmältning blev Mälarlandskapen befolkade västerifrån, vilket finns belagt av flera arkeologiska fynd. Med bondenäringen införande runt 4000 f.Kr. ökar antalet fornminnen betydligt, och en nyhet var de importerade flintyxorna från Skåne eller Danmark. Alla de olika kulturerna från bondestenåldern (c:a 4000-1800 f.Kr.) finns företrädda, liksom fynd från bronsålderns olika perioder.

Landskapet har 20 000 kända fornlämningar. En övervägande del av fornlämningarna utgörs av gravar från yngre järnåldern och särskilt betydande är gravfältet Anundshögsområdet med skeppssättningar från vikingatiden, eller seklerna närmast före, samt båtgravsfälten vid Norsa i Köping och vid Tuna i Badelunda socken från vendeltid, 550-800. Monumentala är de 45 kända fornborgarna i Västmanland varav en av de största är fornborgen på Visberget i Munktorps socken.

Sankt David av Munktorp var en engelsk munk som under början av 1000-talet, tillsammans med Sankt Eskil och Sankt Botvid av Sankt Sigfrid i Småland, sändes ut för att kristna mälarlandskapen. David byggde en kyrka i Munktorp i Västmanland och nämns även som den första biskopen av Västerås och kallas Västmanlands apostel. Han sökte martyrdöden men dog fridfullt omkring 1082. Hans festdag är den 25 juni. David var lite tankspridd och även närsynt - vid ett tillfälle hängde han upp sina vantar på en solstråle i stället för på spiken. De hängde kvar när hans tjänare skulle hämta dem.

Med den framväxande gruvnäringen under medeltiden växte bergslagen fram, som gav landskapet en central roll i Sveriges ekonomi.

Indelningar[redigera | redigera wikitext]

Västerås stadshus
Gatubild från Nora

Indelningar före 1650-talet[redigera | redigera wikitext]

Från Gustav Vasas tid till 1719 var landskapet delat i Västerås-, Salbergs- och Strömsholms län. Noraskog, som tidigare tillhört Närke, kom från 1579 att höra till landskapet Västmanland, och med Västmanlands län införlivades 1634 de tidigare till Dalarna hörande Skinnskatteberg och Norbergs bergslager. Inom landskapet fanns mellan 1641 och 1648 Järle län (Nora län) och Sala län (till 1646).

Ända fram till slutet av 1800-talet kallades Västmanlands län ofta Västerås län.

Indelningar från 1650-talet[redigera | redigera wikitext]

Län[redigera | redigera wikitext]

De centrala och östra delarna av landskapet ingår i Västmanlands län medan de västra ingår i Örebro län. En mindre del i nordväst tillhör Dalarnas län.

Härader och städer[redigera | redigera wikitext]

I Örebro län

I Västmanlands län

I Västmanland fanns sedan före 1650 sex städer med egen jurisdiktion: Västerås stad, Arboga stad, Köpings stad, Sala stad, Lindesbergs stad och Nora stad. 1944 bildades Fagersta stad, dock utan att få egen jurisdiktion. Den egna jurisdiktionen, i form av en rådhusrätt, drogs in i Arboga år 1939, i Lindesberg 1948, Nora 1950 samt Köping 1959. Västerås rådhusrätt kvarstod fram till tingsrättsreformen 1971.

Socknar, fögderier, domsagor, tingslag och tingsrätter[redigera | redigera wikitext]

Se respektive härad.

Kommuner 1952-1971[redigera | redigera wikitext]

Följande kommuner ingick i landskapet:
I Örebo län:
Städer :

Köpingar :

Landskommuner :

I Västmanlands län:
Städer (5 st):

Köpingar (2 st):

Landskommuner (21 st):

Kommuner från 1971[redigera | redigera wikitext]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Vy från Himmeta socken i södra delen av Västmanland.
Finngården Rikkenstorp i landskapets nordvästra del.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Berggrunden i Västmanland består av urberg, som i huvudsak tillhör den mellansvenska leptitformationen. Den har sitt huvudområde i landskapets västra delar och består av en undre dela av eruptiva bergarter med inslag av kalkstenar och järnmalmer. En övre del består av sedimentära gråvackor och lerskiffrar. Leptitformationens bergarter har deformerats kraftigt i samband med den svekofenniska orogenesen, då även en stor granitmassa trängde upp, så kallade urgraniter. Dessa har sedermera till stor del förskiffrats och omvandlats till gnejser. I ett sent stadium av orogensen trängde yngre graniter samt pegmatiter upp. I den nordvästra delen som utgör en del av Bergslagen, fanns områden med järnmalmsbrytning ibland annat Norberg, Riddarhyttan, Striberg, Stripa, Stråssa, Persberg och Dalkarlsberg. I leptitformationen finns sulfidmalmer med ädla metaller och kalksten till exempel vid Sala. Mineralet kvarts bildar ränderna i den kvartsbandade blodstensmalmen som är Västmanlands landskapssten.

Terräng[redigera | redigera wikitext]

Terrängen höjer sig från Mälaren, som i sydöst har låg, djupt sönderskuren kust, där ett bördigt slättland breder ut sig. Det utgör en del av det mellansvenska låglandet och täcks till största delen av leror och andra havsavlagringar. Från norr till söder löper rullstensåsar, bland annat Badelundaåsen och Strömsholmsåsen. Mot nordväst höjer sig landet sakta, och samtidigt avtar jordbruksbygden, som här delas upp av skogshöjder och sjöar i mer isolerade områden. Nordvästra Västmanland tillhör norrlandsterrängens storkuperade, skogrika moränlandskap, där dock slättlandet gör djupa inbrytningar längs de större vattendragen. Området, som är mycket sjörikt, når i Fjällberget (ett berg som delas av gränsen till Dalarna) en högsta höjd av 466 meter över havet. Västligaste delen avvattnas av Svartälven till Vänern, resten av bland annat Arbogaån, Hedströmmen, Kolbäcksån, Svartån och Sagån till Mälaren. Nedre Kolbäcksån ingår i Strömsholms kanal. Sagån utgör gräns till Uppland.

Större orter i Västmanland[redigera | redigera wikitext]

Större sjöar i Västmanland[3][redigera | redigera wikitext]

Natur[redigera | redigera wikitext]

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Limes Norrlandicus skär genom Västmanland och delar upp landskapet i den biologiska norrlandsgränsen. Odlingszonerna varierar från zon II lokalt kring Mälaren upp till den nordvästra delen och klimatzon V.

Rekord: Den högsta temperatur som uppmätts i landskapet är 36 °C, dels den 9 juli 1933 i Västerås, senast den 6 augusti 1975 i Sala. Västmanlands köldrekord sattes under natten den 24 januari år 1875, då Nora och Västerås avläste -36,5° kallt.

Växtliv[redigera | redigera wikitext]

Norrlandsterrängen i Bergslagen domineras av barrskogar. Näst björk är nordlig gråal det viktigaste lövträdet. Bland andra nordliga element kan nämnas fjällummer, som i Västmanland har sin sydligaste svenska förekomst. Ek, som i stort sett sammanfaller med Limes Norrlandicus, förekommer mer allmänt i sydöst. Bland arter som har sina nordligaste svenska förekomster i Västmanland märks rödsyssla, som växer på urkalksten i Norberg, och mistel, som är landskapsblomma och förekommer i lundar och parker vid Mälaren.

Djurliv[redigera | redigera wikitext]

I de norra delarna av landskapet har faunan norrländsk prägel. Järpen är till exempel ganska allmän, och dalripa kan förekomma, fast sparsamt, sparv- och pärluggla är utbredda och i klarvattensjöarna häckar knipa och smålom. I mälartrakten lever mer sydliga arter som igelkott, brun kärrhök, sothöna, rördrom och skäggdopping. Rådjuret, som är landskapsdjur, är allmänt, i synnerhet i mälarbygden. I trakterna mellan Lindesberg och Nora i nordvästra Västmanland, kan man fortfarande stöta på boknätfjärilen, som i Sverige försvunnit från övriga lokaler. Boknätfjärilen är Västmanlands landskapsinsekt.


Folkkulturen[redigera | redigera wikitext]

Carl Wilhelm von Sydow menade 1937 att Västmanland knappast har någon självständig prägel kulturellt "Kustlandet ansluter sig nära till de övriga Mälarlandskapen, medan de n. delarna närmast ansluta sig till Dalarne."[4] Bergslagen hade medfört "egendomligheter" i husinredningen som gjutjärnskaminer i stället för öppna spisar och höga järnskorstenar. Även sägendiktningen dominerades av gruvrån och skogsrån. De glesast bebodda delarna i landskapet var skogsbygderna i nordväst.

Folkkulturen har präglats av mötet mellan sydliga och nordliga inflytanden, men också av näringslivstyperna: bergslags-, bruks- och jordbruksbygd. Bergsmannakulturen medförde ett tidigt accepterande av borgerliga, urbana kulturelement, men också kontakter med kontinental tradition i fråga om till exempel festseder. Nordliga drag möter i slutna gårdsfyrkanter av samma typ som i Dalarna, medan särskilt i öster den centralsvenska gårdsformen med portlider mellan man- och fägård slagit igenom. Folktro och folkdikt är väldokumenterade och uppvisar många drag som förknippar dem med nordsvensk tradition, till exempel rikedom på motiv om föreställningar kring skogsrået. För utforskning av och skydd åt växt-, djur- och kulturminnen verkar den 1861 av Dybeck stiftade Västmanlands fornminnesförening, med museum i Västerås slott och Vallby friluftsmuseum.

Några kända västmanlänningar[redigera | redigera wikitext]

Bibliografier[redigera | redigera wikitext]

  • Västmanlandsbibliografin - Deldatabas i Libris med referenser till lokalhistoriskt material om Västmanlands län. Omfattar material från och med år 1990. Nya poster läggs in löpande.
  • Västmanlands län i litteraturen: böcker och ett urval uppsatser ur periodiska publikationer. [Västerås]: [Stadsbibl.]. 1975-2002. Libris 3682598 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mälaren är största sjö, Åmänningen är störst helt inom landskapet.
  2. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2012”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Forsamling-landskap-och-stad/Folkmangd-i-landskapen-den-31-december-2012/. Läst 18 mars 2014. 
  3. ^ ”Sjöareal och sjöhöjd” (pdf). SMHI. 29 oktober 1999. http://www.smhi.se/content/1/c6/03/14/51/attatchments/sjoareal.pdf. Läst 15 juni 2008. [död länk]
  4. ^ Svensk uppslagsbok 30 (1944)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 59°45′N 16°20′Ö / 59.750°N 16.333°Ö / 59.750; 16.333