Ebolafeber

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ebolafeber
Klassifikation och externa resurser
Viruset i mikroskop.
ICD-10 A98.4
ICD-9 065.8
DiseasesDB 18043
MedlinePlus 001339
eMedicine med/626 
MeSH engelsk

Ebolafeber är en epidemisk sjukdom som orsakas av ebolavirus. Namnet kommer från Ebolafloden i Demokratiska Republiken Kongo, där de första utbrotten ägde rum 1976.

Ebolafebern är en blödarfeber där viruset påverkar endotelcellerna i blodkärlen och minskar koagulationsförmågan, vilket leder till att blod läcker ur blodkärlen och man hamnar i hypovolemisk chock (cirkulationssvikt). Sjukdomen smittar via kroppsvätskor och är mycket dödlig. Virusstammen Ebola Zaire har en dödlighet på 80 procent.

Viruset[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ebolavirus

Ebolaviruset är av en minussträngad RNA-typ som morfologiskt sett består av ett linjärt genom som är helt inkapslat i ett membran av glykoprotein. Vid sekvensering och karakterisering av antigener från olika utbrott bland människor har man kunnat identifiera fyra subtyper av ebolaviruset; Ebola sudan, Ebola zaire, Ebola ivory coast och Ebola reston. Den sistnämnda skiljer sig från de övriga genom att den inte orsakar sjukdom hos människor och att den härstammar från Asien.

Ebolavirus ger den infekterade så kallad hemorragisk feber, blödarfeber, och är en zoonotisk sjukdom som smittar genom direktkontakt med levande eller döda infekterade djur. Tillsammans med Marburgvirus bildar ebolaviruset familjen Filoviridae. [1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ebolaviruset påträffades 1976. [2] De första dokumenterade utbrotten skedde närapå samtidigt av de båda typerna Ebola Sudan och Ebola Zaire. Det första utbrottet uppstod, som namnet antyder, i Sudan och påverkade två städer mellan månaderna juni och november. Dödligheten låg omkring 53%, 150 av 284 infekterade, vilket är karakteristiskt för subtypen Ebola Sudan. Det andra utbrottet skedde i Demokratiska Republiken Kongo (före detta Zaire) mellan månaderna augusti och november 1976. Detta orsakades av virusstammen Ebola Zaire och hade en dödlighet på 89%, 284 av 318 infekterade. Efter en period på 15 år utan några rapporterade fall återuppstod sjukdomen 1994 och härjade i tre år i Afrika. De stammar av virus som visade sig vid denna period var främst en ny subtyp som identifierades, Ebola Ivory Coast, och flera utbrott av typen Ebola Zaire. Under åren 2000-2004 skedde flera utbrott av Ebola Zaire och en återuppståndelse av Ebola Sudan. En annan händelse som karakteriserade perioden var de många ebolautbrotten bland större djurarter, främst bland gorillor och schimpanser.[1]

Från sjukdomens upptäckt 1976 till 2007 har det inträffat 17 utbrott av Ebola hemorragisk feber i Afrika.[3] Uganda drabbades i slutet av juli 2012 av det tredje utbrottet av sjukdomen på tolv år.[4]

Smittspridning[redigera | redigera wikitext]

Ebolaviruset cirkulerar i den Centralafrikanska regnskogen och det kan infektera både människor och många icke-människoapor.[5] Om en människa blir infekterad med ebolavirus kan hon/han sprida detta till andra människor, huvudsakligen genom närkontakt med infekterat blod, sekret eller vävnad.[3]

Hos de flesta utbrotten av ebola är källan för överföringen till människan inte identifierad, men i många fall kan man spåra utbrotten till hantering av djurkadaver. Efter att ha obducerat en infekterad schimpans blev en schweizisk etnolog infekterad av viruset 1994. Vid ett annat fall blev en grupp barn i Gabon infekterade 1996 efter att ha hittat och styckat ett schimpanskadaver i skogen. Vid alla de utbrott som skedde i Gabon mellan 2001 och 2003 är källan till spridningen till människan väl känd och dokumenterad. Alla dessa utbrott, där vissa hade fler källor än en, skedde efter människor hade hanterat djurkadaver funna i skogen. Under samma period påträffades ett stort antal döda djur i intilliggande skogar vid utbrotten i Gabon och en stor del av dessa testades positivt för Ebola. Analyser av djurkadaver visar att de stora aporna i de Centralafrikanska skogarna är i synnerhet i riskzonen när det gäller sjukdomen.[1]

Reservoar[redigera | redigera wikitext]

Ebolautbrott bland stora apor verkar inte utvecklas genom att en individ blir infekterad och sedan infekterar andra individer utan att troligare från en massiv simultan infektion från reservoaren under fördelaktiga omständigheter i miljön. Man tror inte att människor kan bli direkt infekterade av den naturliga reservoaren utan denna infektion är sekundär och är generellt kopplad till hanteringen av infekterade djurkroppar. Man vet inte med säkerhet vilket djur som är sjukdomens naturliga reservoar men ett spår av epidemiologiska ledtrådar gör att fladdermöss är den troligaste kandidaten för ebolaviruset. Många andra virus som är genetiskt släkt med familjen Filoviridae, exempelvis Rhabidoviridae och Paramyxoviridae, har fladdermöss som reservoar.[1]

Under utbrott av Ebola Zaire i Gabon 2001 och 2003 hittades bevis på asymptomatisk infektion i tre arter av fruktfladdermöss (Hypsignathus monstrosus, Epomops franqueti och Myonycteris torquata). Fladdermössen lever i de miljöer där infektionen cirkulerar och man har även hittat Ebola Zaire-specifika antikroppar i ~5 % av de tre fladdermusarterna i både endemiska och icke-endemiska regioner vid tiden av ett utbrott.[3]

Infektionsförlopp[redigera | redigera wikitext]

Infektionsförloppet hos ebola liknar de som sker hos andra filovirus. Dendritiska celler, monocyter och endotelceller är de första att bli infekterade vilket hejdar immunförsvaret redan från början. Dessa celler fungerar även som transportmedel för viruspartiklarna så att de når andra delar i kroppen, som lymfknutor, lever, lungor och mjälten.

Även endotelceller som klär blodkärlens innerväggar blir infekterade. De skadas eller går sönder vid frisläppningen av nya viruspartiklar vilket till slut leder till skador på kärlväggarna. De infekterade cellerna producerar extremt hög halt av cytokiner vilket leder till mycket hög feber och stark inflammation, dessutom producerar de ämnen som försämrar koagulationsförmågan i blodet och glykoproteiner som försämrar endotelcellernas förmåga att fästa vid varandra. När skadorna på kärlväggarna blir så stora att cellerna inte fäster vid varandra och koagulationsförmågan försämras så läcker blod ut genom kärlväggarna. Detta leder i sin tur att kroppen hamnar i chock på grund av blodförlust.[6]

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Ebola Zaire och Ebola Sudan är mycket patogena för människor och andra primater.[3]

Inkubationstiden är ungefär en vecka och därefter utvecklar den infekterade så kallad hemorragisk feber; hög feber, diarré, kräkningar, andningssvårigheter och blödningar ur ändtarmen. Sjukdomen diagnostiseras med hjälp av ELISA (Enzyme-Linked ImmunoSorbent Assay).[1]

Ungefär 50 % utvecklar röda utslag främst på bål och skuldror. Huvuddelen av de infekterade uppvisar en försämrad koagulationsförmåga men massiva blödningar är ovanliga, dessa är främst begränsad till mag-tarmkanalen.[3] Döden inträffar inom 6-16 dagar, om ingen behandling sätts in, som ett resultat av organsvikt och chock. Dödligheten hos de olika subtyperna varierar men ligger omkring 80% för Ebola Zaire och 50% för Ebola Sudan.[1]

Ca 1860 rapporterade fall av ebolafeber, 1296 dödsfall, (2007).[3]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

I mars 2009 råkade en forskare som arbetade i ett högrisklaboratorium sticka sig själv med en nål som precis använts för att infektera en mus med ebolavirus. I Storbritannien hände detsamma 1976, i USA 2004 och i Ryssland 2004, varav det sistnämnda ledde till ett dödsfall. Laboratorieolyckor med ebolavirus är ovanliga men skulle kunna få katastrofala följder då sjukdomen är extremt smittsam och det för närvarande inte finns något effektivt vaccin eller någon behandling. För tillfället hanterar man fall av ebola genom att isolera individen och försöka behandla de symptom som sjukdomen ger.[2]

Det finns för närvarande varken pro- eller postexponeringsbehandling.[7]

Det finns inga specifika mediciner eller vaccin för människor men man har utvecklat flera vaccin som kan ge visst skydd för icke-människoapor mot sjukdomen.[3]

Rädslan för introduktion av ebola i ickeendemiska länder och möjligheten att använda det som biologiska vapen har ökat strävan att finna ett vaccin eller botemedel. Även inom bevarandebiologin har intresset ökat på grund av hotet mot de stora aporna i centrala Afrika. Identifikationen av den naturliga källan är en viktig faktor för att förstå ebolavirusets ekologi, vilket kan hjälpa i utvecklingen av vaccin.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Porrut, X., Kumulungui, B., Wittmann, T., Moussavou, G., Délicat, A., Yaba, P., Nkoghe, D., Gonzalez, J-P. and Leroy, EM. 2005. The natural history of Ebola virus in Africa. Microbes and Infection, 7, 1005-1014
  2. ^ [a b] Feldmann, H. 2010. Are we any closer to combating Ebola infections? The Lancet, 375, 1850-1852.
  3. ^ [a b c d e f g] Groseth, A., Feldmann, H., and Strong, JE. 2007. The ecology of ebola virus. TRENDS in Microbiology, 15, 9
  4. ^ Uganda's Yoweri Museveni warns of Ebola threat, BBC den 30 juli 2012 (på engelska).
  5. ^ McCormick, JB. 2004. Ebola Virus Ecology. The Journal of Infectious Disease, 190, 1893-1894.
  6. ^ Sullivan, N., Yang, Z-Y. and Nabel, GJ. 2003. Ebola Virus Pathogenesis: Implications for Vaccines and Therapies. Journal of Virology, 77, 9733-9737
  7. ^ [a b] Feldmann, H., Wahl-Jensen, V., Jones, SM. and Ströher, U. 2004. Ebola virus ecology: a continuing mystery. TRENDS in Microbiology, 12, 10.