Liberia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 6°N 9°V / 6°N 9°V / 6; -9

Republic of Liberia
Flagga Statsvapen
ValspråkThe love of liberty brought us here
(Kärleken till frihet förde oss hit)
Nationalsång: All Hail, Liberia Hail
Huvudstad
(och största stad)
Monrovia
Officiellt språk Engelska
Statsskick Republik
 -  President Ellen Johnson-Sirleaf
 -  Regeringschef Ellen Johnson-Sirleaf
 -  Erkänd 26 juli 1847 
Area
 -  Totalt 97 078[1] km² (101:a)
 -  Vatten (%) 1%
Befolkning
 -   års uppskattning 3 489 072 (2008)[1] (132:a)
 -  Befolkningstäthet 35,9/km² (137:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $442 milj (166:e)
 -  Per capita $173.4 (2006) 
Valuta Liberiansk dollar (LRD)
Tidszon UTC
Topografi
 -  Högsta punkt Mount Wuteve, 1 380 m ö.h.
Nationaldag 26 juli
Landskod LR, LBR
Landsnummer 231

Liberia, formellt Republiken Liberia, är en stat i Västafrika vid Atlanten, gränsande till Guinea, Sierra Leone och Elfenbenskusten. Liberia är Afrikas äldsta republik och dess näst äldsta självständiga stat efter Etiopien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kusten där Liberia nu ligger besöktes på 1400-talet och Pedro de Sintra och kartlades av portugiser men kom under de följande århundradena att bli föremål för tvister mellan köpmän av olika europeiska nationer.[2] American Colonization Society tilltvingade sig 1821 ett landområde vid Kap Mesurado från en lokal hövding och inom de närmaste åren skeppades sex tusen frigivna slavar från huvudsakligen bomullsplantagerna i amerikanska sydstaterna Virginia, Georgia och Maryland dit. American Colonization Society hade för avsikt att ge frigivna slavar i USA en fristad i Afrika. Det främsta motivet till detta var att både slavägare och politiker i USA var rädda för att de frigivna slavarna skulle uppmana till ett slavuppror, och man såg därmed en lösning på detta i att skicka dem till Afrika. ACS hade visst stöd av den amerikanska regeringen och sydstatsguvernörer. Huvudstaden Monrovia som grundades 1822 uppkallades efter den amerikanske presidenten James Monroe.

Grundarna av kolonin var vita, som Jehudi Ashmun och präster Robert Gurley, den senare var den som 1824 gav kolonin namnet Liberia.[2] ACS ledde den nya kolonien under de kommande 26 åren fram till 1847, då organisationen höll på att gå i konkurs. Man löste detta genom att detta år utropa Liberia som självständig republik, Afrikas äldsta, trots att landet inte var i närheten av att vara ekonomiskt redo att stå på egna ben. ACS byggde upp den nya republiken efter amerikansk förebild, statsskicket baserades på det amerikanska, likaså landets flagga och dess konstitution (som skrevs i Washington D.C.) liknade den amerikanska. Namnet Liberia kommer av det latinska ordet liber, som betyder 'fri', och de nya invånarna kallade sig americo-liberians. I det nya landet försökte de leva ett liv som påminde om godsägarna i Amerika, med motsvarande klädsel - peruker, frack, vita handskar och stärkta krinoliner. Få amerikoliberianer var läs- och skrivkunniga, eller hade yrkeskunskaper. 1857 utvidgades Liberia med Maryland, en ö sydöst om Liberia vid Kap Palmas 1834 upprättade republik.[2]

Snart blev de olika ursprungsstammarna i landet paradoxalt nog förslavade och till och med sålda som slavar till andra kolonier som Guayana och Fernando Póo (som numera ingår i Ekvatorialguinea). Detta pågick fram till slutet på 1920-talet då Nationernas förbund intervenerade. Långt innan det vita sydafrikanska apartheidsystemet skapades, tillämpades det i Liberia mellan svarta och svarta, med otillåtna kontakter och framför allt förbjudna äktenskap. Americo-liberianerna, som var en 10-procentig minoritet, lyckades att regera över resten av landets befolkning som betraktades som lågstående vildar.[3] Allmän rösträtt infördes i Liberia 1944. Under sitt första decennium som självständig stat var Liberia i stark ekonomisk beroendeställning av USA, som utnyttjade detta i syfte att få förmånlig tillgång till landets stora tillgångar på framför allt gummi, timmer och diamanter, råvaror som USA behövde. Efter mångåriga tvister blev Liberias gränser 1892 genom fördrag med Frankrike och Storbritannien slutgiltigt reglerade.[4] 1912 ställdes dock Liberias affärer under USA:s kontroll. Liberia gick 1917 i första världskriget genom att förklara Tyskland krig. Landets enda krigsfartyg, en ångare sänktes dock av tyskarna 1918.[2]

Många amerikanska företag exploaterade under början av 1900-talet landets resurser på det liberianska folkets bekostnad. Det mest kända av dessa företag var Firestone Rubber som från 1920-talet tiden i praktiken kom att kontrollera hela landets ekonomi genom att mot lån till staten arrendera större delen av landytan och därtill fungera som största arbetsgivaren i landet. Affärerna gynnade den lilla rika americo-liberianska minoriteten, medan resten av befolkningen förblev fattig och landet underutvecklat.[4] President Edwin Barclay försökte på 1930-talet bryta låneavtalen med Firestone, något som ledde till att USA vägrade erkänna honom som president.[2] Americo-liberianerna och deras ättlingar styrde landet genom ett enpartisystem under True Whig Party och dess "politbyrå" The National Executive ända till 1980-talet. Partiet förde under större delen av sin tid vid makten en omfattande isoleringspolitik och fram till början av 1940-talet var landet slutet och isolerat. Det enda land regeringen i praktiken hade politiska förbindelser med var USA.[5] President William Tubman som styrde landet mellan 1944 och sin död 1971 försökte smälta samman den americo-liberianska eliten (ungefär 3% av befolkningen) och införde allmän rösträtt för män, och senare för kvinnor, dock med ett enpartistyre.[4]

Den sista americo-liberianska presidententen var William R. Tolbert jr mellan 1971 och 1980 (mördad). Tolbert blev känd för omfattande korruption och förtryck, med hundratals dödade demonstranter som demonstrerade för bröd och vatten.[5] Under 1960-talet bodde många svenskar i Liberia där det svensk-amerikanska-liberianska företaget LAMCO bröt järnmalm. Malmen bröts i staden Yekepa och forslades till kusten med järnväg och skeppades ut från Buchanan. Under 1980-talet avstannade verksamheten men nya försök görs nu. 1980 ledde sergeant Samuel Doe, som tillhörde inhemska stammen Krahn, en militärkupp och avrättade (styckade med machete) den sittande presidenten William R. Tolbert jr samt lät döda tretton av hans ministrar. Doe utropade sig som president (även om han hade mycket oklar bild vad en sådan förväntades att göra). Att han klarade sig vid makten till 1990 tolkade den voodoo-påverkade allmänheten som att han besatt magiska krafter och skyddades av starka besvärjelser. Doe omgav sig med krahnfolket, som till stor del var analfabeter och levde utan kontakt med moderniteter (som bilar, städer och skor) och klamrade sig fast vid makten genom att mörda alla potentiella utmanare.[6]

Doe styrde landet som en militärdiktatur. USA stödde Does regim med stora ekonomiska bidrag (upp till 80 miljoner US-dollar per år, vilket under åren 1980-85 var en tredjedel av Liberias BNP). 1987 försökte USA hjälpa till att reda ut landets finanser med hjälp av 17 ekonomiexperter, vilket förutom att omfattande förskingring påvisades, misslyckades. Efter att totalt bidragit med en halv miljard dollar beslutades 1989 att sluta stödja Doe ekonomiskt.[7] USA fick i gengäld för sitt bistånd exklusiv tillgång till landets hamnar (vilket naturligtvis uteslöt Sovjetunionen). För CIA utgjorde Liberia en viktig bas under det kalla kriget, med bland annat Voice of Americas propagandasändare för Europa, Afrika och Mellanöstern. 1984 krävde Reaganadministrationen att Doe skulle tillåta politisk verksamhet i landet och ordna fria val. Valet 1984 blev en fars, när två oppositionsorganisationer bannlystes med hjälp av "Dekret 88A", där de påstods förespråka socialism - en kriminell handling "att skapa disharmoni, sprida rykten, lögner och desinformation". Oppositionstidningen Daily Observer stängdes, och oppositionsledarna Amos Sawyer och Ellen Johnson-Sirleaf fängslades. Arresteringarna fick USA att reagera och 25 miljoner dollar hölls inne tills Doe frigav ledarna. Doe förlorade valet, men efter en "omräkning" med flera uppmärksammade konstigheter med bla hittade brända röstsedlar, annonserades att Doe vann med 50,9 procent. Observatörerna från Lavyers Committee for Human Rights kommenterade: "ett av de mest fräcka valfusken i nutida afrikansk historia".

Doe hade som vana att förebygga potentiella uppror genom att preventivt avrätta de eventuella "misstänkta". Den 12 november 1985 försökte hans tidigare överbefälhavare Thomas Quiwonkpa från Griostammen att iscensätta ett statskupp. Han hackades i bitar och bland annat hans hjärta förtärdes i en kannibalistisk ritualmåltid. Ytterligare ett hundratal anhängare blev avrättade.[8] Charles Taylor, som var tidigare minister hos Doe och flydde landet efter en korruptionsskandal 1984, startade med hjälp av Libyen och Burkina Faso på julafton 1989 ett inbördeskrig mot Doe med hjälp av National Patriotic Front of Liberia (NPFL) från Elfenbenskusten och tillsammans med en annan tidigare Doe-anhängare, Prince Yormie Johnson, från Giostammen och hans rebeller.[9] Doe dödades under videofilmad tortyr av Johnson medan han avkrävdes sitt kontonummer (videon såldes därefter på marknaderna).[10]

Västafrikanska länder, bland annat Ghana, försökte återställa stabilitet och fred i landet genom en militär intervention (av ECOWAS, Economic Community of West African States och ECMOG, Monitoring Group),[11] och tillsatte en interimsregering under Amos Sawyer.[4] 1997 avslutades inbördeskriget och ett val genomfördes, där Charles Taylor blev vald till president och hans parti National Patriotic Party, NPP, fick 49 av 64 platser i House of Representatives och 21 av 26 platser i senaten. Taylor höll inte avtalet om fred och snart blev Liberia inblandat i oroligheterna i Sierra Leone genom stöd till RUF-rebellerna och sin önskan att få kontroll över diamantgruvorna i Sierra Leone. FN och EU krävde att Liberia skulle bryta med RUF och lämna konflikten, men även sedan Taylor hade brutit med RUF implementerades 12 månaders sanktioner mot landet. 2002 startade en landsomfattande kampanj och inbördeskrig mot Taylor som sågs som kriminell av stora grupper av befolkningen. Rebellerna, Liberians United for Reconciliation and Democracy (LURD), ledda av Charles Julu, tidigare kabinettchef hos Doe, samt Movement for Democracy in Liberia (MODEL) fick vissa framgångar. Rebellerna stöddes av grannländerna Elfenbenskusten, Sierra Leone och Guinea.[11] 2003 slöts fred och Taylor avgick som president och förvisades/flydde till Nigeria. I presidentvalet 2005 vann Ellen Johnson-Sirleaf. Efter valet greps Taylor och fördes först till Freetown och sedan till Haag där han anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna.

I inbördeskriget mördades 200 000 liberianer.[12] Övergreppen på civilbefolkningen var grova och över halva befolkningen flydde till angränsande länder. Man beräknar att ca. 15 000 barnsoldater deltog i kriget. 2003 slöts en bräcklig fred.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1847 och 1980 styrde den Liberia-amerikanska minoriteten landet med järnhand genom True Whig Party, val hölls i regel vart fjärde år, men i dessa saknades någon politisk opposition av betydelse och rösträtten gällde bara för landets rika elit. Vissa demokratiska reformer infördes dock i mitten av 1900-talet. Administrationen och statsskicket var uppbyggd efter amerikansk modell med en senat och kongress. Presidenten är statsöverhuvud och vicepresidenten verkar som presidentens ställföreträdare. När den siste Liberia-amerikanske presidenten William R. Tolbert störtades 1980 i en militärkupp ledd av Samuel Doe hårdnade det politiska klimatet i landet avsevärt. Tolbert hade under sin tid som president tillåtit fri press och politisk opposition men under Does brutala militärdiktatur mördades alla politiska motståndare och all form av opposition förbjöds. Administrationen i landet kollapsade under Doe och har sedan dess aldrig riktigt återhämtat sig. När Doe störtades av Charles Taylor 1990 följde ett sju år långt inbördeskrig under vilket landet i praktiken inte hade någon regering eller administration överhuvudtaget. När presidentval kunde hållas 1997 valdes den före detta krigsherren Charles Taylor till president i ett val som av utländska observatörer bedömdes som korrekt genomfört.

President Taylor ställde sig dock snabbt till raden av auktoritära diktatorer som styrt Liberia. Taylor innehade det mesta av makten i landet, och någon egentlig politisk opposition saknades. Under våren 2003 togs ett initiativ till fred av länderna i regionen, men processen avbröts när Taylor tillsatte en speciell domstol som skulle åtala krigsförbrytare, det vill säga rebellerna som man tidigare varit i inbördeskrig med. Domstolens tillkomst utgjorde startskottet till nya och mer intensiva strider. I augusti 2003 tvingades Charles Taylor avgå och ersattes av en interimspresident. Taylor satt två år i husarrest i Nigeria innan han greps och fördes till Haag via Freetown där han står åtalad för krigsbrott. I november 2005 vann den förre finansministern Ellen Johnson-Sirleaf presidentvalet över fotbollslegenden George Weah. Hon tillträdde som president den 16 januari 2006. Ellen Johnson-Sirleaf har under sin tid som president arbetat med att återuppbygga landets administration och under de senaste åren har det politiska klimatet förbättrats avsevärt. Landet bedöms idag vara på god väg mot att bli en allt mer välfungerande demokrati. Ellen Johnson-Sirleaf omvaldes 2011 i ett val som enligt valobservatörer bedömde som demokratiskt genomfört.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Liberia.

Naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet i Liberia är tropiskt. Vintrarna är torra med varma dagar och kyligare nätter. Från december till mars kan den torra och sandmättade harmattan-vinden blåsa från Sahara. Somrarna är regniga och mulna. Under perioden maj-oktober pågår regnperioden. Vid kustslätten kan det regna upptill 5000 millimeter per år.

Några av Liberias miljöproblem är avverkning av den tropiska regnskogen med åtföljande jorderosion och minskad biodiversitet samt förorening av vattnet genom oljeutsläpp och utsläpp av orenat avlopp. Liberia har skrivit under, men inte ratificerat, flera internationella miljöavtal. All elektricitet produceras av fossila bränslen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Liberia är indelat i 15 regioner (counties): Bomi, Bong, Gbarpolu, Grand Bassa, Grand Cape Mount, Grand Gedeh, Grand Kru, Lofa, Margibi, Maryland, Montserrado, Nimba, River Cess, River Gee och Sinoe.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

En ung pojke arbetar med socker.

Inbördeskrig och dålig inrikespolitik har förstört mycket av Liberias ekonomi, speciellt infrastrukturen i och omkring Monrovia. Många affärsmän har flytt från landet, och tagit kapital och teknisk expertis med sig. Några har återvänt, men många kommer inte att göra det. De liberianer som återvänder efter inbördeskriget kommer tillbaka till ett land som saknar infrastruktur, hälsovård, vatten, chans till utbildning och arbete. Ett rymdprogram sponsrat av USA uppkom under 90-talet och skulle skapa nya arbetstillfällen, men avvecklades på ett tidigt stadium, då USA angav civila oroligheter som orsak. Annars är Liberia en utmärkt plats, geografiskt och meteorologiskt sett, att ha rymdbaser på.

Tidigare har Liberia producerat och exporterat timmer, gummi, järnmalm och diamanter samt varit ett land med stor handelsflotta då man kunde registrera sina skepp till ett lågt pris där, så kallade bekvämlighetsflagg. 2001 belade FN diamanterna med handelssanktioner. (Samtidigt lades ett vapenembargo.) Minst 80% av befolkningen är mycket fattig.

Hur framtiden ser ut för Liberia beror på om inbördeskriget kan få ett varaktigt slut och om landet kan få igång sin ekonomi igen. För tillfället finns FN-sanktioner mot timmerexport men nyligen har man börjat tillåta diamant- och malmexport.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

  • Befolkning: ättlingar till befriade amerikanska och västindiska slavar 5%, övrig befolkning tillhör en mängd olika afrikanska stammar (bland annat kpelle, bassa, gio, kru, grebo, mano, krahn, gola, gbandi, loma, kissi, vai, dei, bella, mandingo, mende)
  • Befolkningens medelålder: 18,1 år (2002)
  • Spädbarnsdödlighet: 13,2% (2003)
  • Befolkningens medellivslängd: 48,2 år (2003)
  • Språk: Engelska talas av 20% av befolkningen. Övriga talar något av ungefär 20 lokala språk.
  • Analfabetism: 2003 var drygt 40% av den vuxna befolkningen analfabeter

Aids är ett stort hälsoproblem och 2001 var 9% av den vuxna befolkningen smittad. Våldtäkt blev inte olagligt i landet förrän 2006.

Religion[redigera | redigera wikitext]

  • Religiös tillhörighet:Kristna 85,5 %, Muslimer 12,2 %, Inhemska religioner 0,5 %, Icke anslutna 2,5% , Övriga religioner 0,1 %.[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Government of The Republic of Liberia, 2008 National Population and Housing Census, Preliminary Results (pdf-fil)
  2. ^ [a b c d e] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 110 
  3. ^ Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s,204-206
  4. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (Uppslagsord Liberia, avsnitt historia)
  5. ^ [a b] Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s,208
  6. ^ Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.208-210
  7. ^ Martin Meredith The State of Africa, s.551, 556
  8. ^ Martin Meredith The State of Africa, s.551-554
  9. ^ Guy Arnold Africa. A modern History. s.880
  10. ^ Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.211-212
  11. ^ [a b] Guy Arnold Africa. A modern History. s.880-883
  12. ^ Guy Arnold Africa. A modern History. s.882
  13. ^ International Religious Freedom Report 2010: Liberia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]