Elfrida Andrée

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elfrida Andrée
Elfrida Andrée
Elfrida Andrée
Tonsättare
Född 19 februari 1841
Visby, Sverige
Död 11 januari 1929 (87 år)
Göteborg, Sverige
Epok/stil Romantik
Instrument Piano och orgel


Elfrida Andrée, född den 19 februari 1841 i Visby, död den 11 januari 1929 i Göteborg, var en svensk tonsättare, dirigent, Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist och första kvinnliga telegrafist. Hon var syster till Fredrika Stenhammar.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Andrée var en medveten kvinnlig pionjär, professionell musiker och tonsättare. Hon avlade organistexamen som privatist i Stockholm 1857 och drev på en lagändring, så att kvinnor kunde få bli organister. Senare blev hon första kvinnliga organist vid domkyrkoförsamlingen i Göteborg. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[1]

Telegrafist[redigera | redigera wikitext]

År 1860 ansökte hon om att få bli telegrafist - även detta yrke var stängt för kvinnor. Efter fem års politisk kamp ändrades lagstiftningen och 1865 fick Andrée, som första kvinna tillstånd, att söka telegrafisttjänst. Elfrida Andrée blev Sveriges första kvinnliga telegrafist, Hennes far var provinsialläkare och han skrev till Kungl. Maj:t och undrade om dottern kunde få anställning vid en telegrafstation. Han menade att hon hade de nödvändiga kunskaperna och att hon inte ville ha någon lön. Den 15 oktober 1860 meddelade Kungl. Maj:t avslag via telegrafstyrelsen. Man ansåg det olämpligt för "den bildade unga qvinnan att ägna sig åt sådant arbete, där telegrafmannen nödgas åtföljd af arbetsmanskap till fots i hvad väder som helst, ofta i djup snö, miltals färdas utåt linien och från höjden af en 8 á 10 alnars stege undersöka ledningstrådarnas isolering och så vidare. Helst utlandets förtroende till oss i detta avseende möjligen kunde derigenom minskas." Dessutom menade man att det inte var så lämpligt att en ung kvinna arbetade bland så många män.

Men Elfrida Andrée gav sig inte, och 1862 skrev hon på nytt till kungs. Hon framhöll då att hon ville öppna en ny, nyttig och aktningsvärd bana för Sveriges kvinnor. Men det blev avslag på nytt. Men den 2 maj 1864 utfärdade Telegrafstyrelsen generella regler för anställning av kvinnor, och samma år kom den första kursen för kvinnliga telegrafister med 23 elever som befordrades till extra ordinarie assistenter. Däribland Elfrida Andrée. Hon stannade kvar på Telegrafverket till 1867, då hon anställdes som Sveriges första kvinnliga organist. Hon blev även känd som tonsättare.[2]

Organist[redigera | redigera wikitext]

Under åren 1861–67 var hon anställd som organist i Finska församlingen och i Franska Reformerta kyrkan i Stockholm och 1867 fick hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka, vilken hon innehade till sin död. Hon var tjänstledig av hälsoskäl från 1921. Privat studerade hon komposition för den danske tonsättaren Niels W Gade och svenske Ludvig Norman, men som kvinna fick hon inte studera vid något musikkonservatorium.

Tonsättare[redigera | redigera wikitext]

Som tonsättare hade Andrée vissa framgångar, men fick utstå att upprepade gånger bli förbigången på grund av sitt kön. Många av hennes verk framfördes aldrig eller bara någon enda gång under hennes livstid. Kammarmusikverken – bland annat två pianotrior och en pianokvintett – anses vara det mest helgjutna i hennes produktion. Hon skrev också två symfonier för orkester och två orgelsymfonier, samt mässor, kantater, orgel- och pianomusik med mera. Andrées största verk till omfånget var operan Fritiofs saga med libretto av Selma Lagerlöf efter Esaias Tegnérs diktverk. Operan har aldrig blivit uppsatt, men ur musiken sammanställde tonsättaren en svit för orkester med namnet Fritiof-svit. Andra symfonin, Fritiof-sviten, orgelsymfonierna och övriga orgelverk samt några kammarmusikverk har spelats in på skivor.

I Göteborg arrangerade Elfrida Andrée ungefär 800 ”folkkonserter” där hon själv dirigerade och orgelkonserter. Hon höll musiklektioner och ledde körverksamhet.

Viktiga verk[redigera | redigera wikitext]

  • Fritiofs saga, opera (1894-95)
  • Snöfrid, "ballad" för sångsolister, kör och orkester (1879)
  • Svensk mässa nr 1 för blandad kör, barnkör, sångsolister, stråkorkester, harpa och orgel (1902)
  • Svensk mässa nr 2 för blandad kör, två barnkörer, sångsolister, orkester och orgel (1903)
  • Symfoni nr 1 i C-dur (1868-69)
  • Symfoni nr 2 i a-moll (1879). Inspelad på Sterling CDS 1016-2.
  • Fritiof-svit, utdrag ur operan Fritiofs saga för symfoniorkester (1908-09). Inspelad på CDS 1016-2.
  • Andante quasi recitativo för stråkorkester (1877). Inspelat på Altfiol i Väst AIVCD002.
  • Orgelsymfoni nr 1 i h-moll (1891). Inspelad på Swedish Society Discofil SCD-1085 och Proprius PROP 7848.
  • Orgelsymfoni nr 2 i Ess-dur för orgel och bleckblåsare (1892). Inspelad på SCD-1085 och Uriel LP 7.
  • Pianotrio i c-moll (1860)
  • Pianokvintett i e-moll (1865). Inspelad på Caprice CAP 21530.
  • Pianokvartett i a-moll (1865)
  • Pianotrio i g-moll (1883 el -84). Inspelad på Musica Sveciae MSCD 528-529.
  • Stråkkvartett i d-moll (1887). Inspelad på Caprice CAP 21530.
  • Sommarminnen från Bjurslätt för stråkorkester eller stråkkvintett (omarbetad version från 1903 av stråkkvartetten i d-moll). Inspelad på AIVCD001.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Begravda i Sverige, CD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund (2008)
  2. ^ GP, 15 september 1952, "Telegrafverket 100 år. Första telegrafisten var göteborgska."

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Jacobsson, Stig; Svenska Tonsättare. Diskografi. 1985, Rikskonserter.
  • Larson, Margareta; Hermelin Carin (1971). Elfrida Andrée: Sveriges första kvinnliga organist : en levnadsteckning. Julita: Fogelstadsförb. Libris 1814685 
  • Öhrström, Eva (1999). Elfrida Andrée: ett levnadsöde. Stockholm: Prisma. Libris 7408561. ISBN 91-518-3488-X 
  • Göteborgsutställningen 1923; Hågkomster och framtidsspår, Warne Förlag, 2006, ISBN 978-91-85597-02-4

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]