Finsk mark

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Finsk mark
Suomen markka
ersatt av euro
Finnish Markka 1990.jpg
En finsk mark
Land Finland Finland
Införd 1860
Avskaffad 2002
Ersatte Rysk rubel
Ersatt av euro
Delas i 100 penni
ISO 4217-kod FIM
Förkortning mk
Enmarksedel anno 1860.

Finsk mark (förkortat mk; på finska: Suomen markka) var den valuta som användes i Finland fram till införandet av euron 2002. Valutakoden var FIM. Valutaenheten 1 mark (på finska: markka) indelades i 100 penni (på finska: penni).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Valutan finska mark infördes 1860 i sedelform, kompletterades med mynt 1864 och ersatte slutligen den tidigare ryska rubeln 1865, då den från att ha varit värd en kvarts rubel övergick till silvermyntfot, trots att Finland ännu var en del av Ryssland som ett autonomt storfurstendöme.

Marken knöts först gången till guldmyntfot 1878, då en mark fick samma värde som bland annat fransk och schweizisk franc och italiensk lire (genom den latinska myntunionen). Under första världskriget rådde svår inflation och kopplingen till metall bröts. Efter självständigheten 1917 togs de ryska texterna bort från den finska marken.

Då ekonomin återhämtat sig återinfördes guldmyntfoten indirekt 1926, via brittiskt pund. Efter den stora depressionen var man tvungen att avstå från kopplingen 1931. Marken knöts åter till pundet 1933 och sedan till USA-dollar. Landets medverkan i kriget gav upphov till en kraftig inflation och valutan lyckades inte hålla sitt värde utan sjönk kraftigt under dessa år. 1946 klipptes sedlarna i två delar, varav den ena halvan var fortsatt giltig till halva värdet, medan andra halvan gavs som lån till staten.

1948 lät man knyta marken till den amerikanska dollarn inom ramen för Bretton Woodssystemet till en kurs av 320 FIM/USD och 15 år senare när president Urho Kekkonen lät skära 2 nollor så sattes kursen till 3,20 FIM/Dollar.[källa behövs]

Bretton Woodssystemet upphörde 1971 på grund av USA:s ansträngda finanser (med Vietnamkriget som en orsak). 1973 ledde oljekrisen till lågkonjunktur. Finland valde att liksom Sverige devalvera flera gånger mellan 1971 och 1979, där valutans värde sjönk med lite drygt 35%. När Mauno Koivisto tillträdde som president 1982 inleddes en ny era där en av hans hjärtefrågor var att valutan skulle försvaras till 110 % (Strong Markka policy). Detta var en taktik som kom att hålla in i 1990-talet när Sovjetunionen (som Finland hade ett betydande handelssamarbete med) föll samman, vilket tillsammans med en finansbubbla och internationell lågkonjunktur ledde till en svår depression. Inom loppet av 14 månader tvingades man två gånger devalvera marken med ytterligare 27 %. Vid det senare tillfället valde man att låta valutan flyta fritt och styras av marknaden, ett initiativ som då (hösten 1992) följdes av flera andra länder såsom Storbritannien, Irland och Danmark. Efter några år stabiliserades kursen och Finlands bank valde att låta knyta marken till den europeiska valutaenheten (Ecu) och när valutasammarbetet senare blev verklighet i början av 2000-talet så gick Finland med fullt ut genom att ersätta marken med euro.

Vid övergången till euron fastställdes slutkursen (1999) till 1 euro = 5,94573 finska mark. Denna växelkurs motsvarar i dagens läge (augusti 2012) ca 1,37 SEK.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Valutan gavs ut av Finlands Bank som grundades 1812 av Alexander I av Ryssland i Åbo. Banken har sedan 1819 sitt huvudkontor i Helsingfors och är medlem i Europeiska centralbankssystemet.

Valörer (vid avskaffandet)[redigera | redigera wikitext]

Några av de sista myntens bak- och framsidor

Mynt[redigera | redigera wikitext]

1 och 5 penni fanns ännu i begränsad cirkulation men präglades inte längre, och användes i praktiken ytterst sällan på grund av en lag om avrundning till närmaste 10 penni.

De olika myntens motiv:[1]

  • 10 penni (silverfärgad) ett bivaxkakmotiv på framsidan och liljekonvaljblad och -blommor på baksidan.
  • 50 penni (silverfärgad) björnmossa på framsidan och en brunbjörn på baksidan.
  • 1 mark (kopparfärgad) Lejonet från den finska statsvapnet är på baksidan.
  • 5 mark (kopparfärgad) Näckrosblad och en trollslända på framsidan och en saimenvikare på baksidan.
  • 10 mark (två metaller, kopparfärgad i mitten och silverfärgad runt om) Rönngrenar och rönnbär på framsidan och en spelande tjäder på baksidan.

Sedlar[redigera | redigera wikitext]

Valör Färg Framsida Baksida
10 mark Blå Paavo Nurmi (1897–1973), idrottsman Helsingfors Olympiastadion
20 mark Blå/grön Väinö Linna (1920–1992), författare Tammerkoski bro
50 mark Brun Alvar Aalto (1898–1976), arkitekt Finlandiahuset
100 mark Grön Jean Sibelius (1865-1957), kompositör Svanar
500 mark Röd Elias Lönnrot (1802–1884), kompilator av Kalevala Fotvandringsspår i skogen
1000 mark Blå/purpur Anders Chydenius (1729–1803), präst och statsman Kungsporten i Sveaborg

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Förordning om metallmynt 676/1991”. Finlex. 12 april 1991. http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1991/19910676. Läst 2012-01-24.