Jean Sibelius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet "Sibelius" leder hit. För asteroiden, se 1405 Sibelius.
Jean Sibelius
Jean sibelius.jpg
Tonsättare
Födelsenamn Johan Christian Julius Sibelius
Född 8 december 1865
Tavastehus Finland
Död 20 september 1957 (91 år)
Träskända Finland
Epok/stil Romantik
Instrument Piano, violin
Aktiva år 1880–1945
Webbplats Sibelius-samfundet


Johan Christian Julius "Jean" Sibelius, född 8 december 1865 i Tavastehus, död 20 september 1957 i Träskända i Nyland, var en finländsk tonsättare. Han hade en viktig roll i Finlands nationella väckelse och är den utomlands mest kända finländska kompositören.

Sibelius är gravsatt i trädgården på sitt lantställe Ainola. Han var bror till Christian Sibelius.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sibelius modersmål var svenska, men han lärde sig finska som ung och blev tvåspråkig. Han studerade komposition i Helsingfors, Berlin och Wien under perioden 1885–1891. Hans mest kända verk bör vara tondikten Finlandia, Karelia-sviten och Valse triste, samtliga för orkester. Han komponerade sju symfonier och andra orkesterverk (bland annat en violinkonsert) och räknas i kraft av dessa som en av Nordens främsta tonsättare. De många romanserna bör också nämnas.

Sibelius var också aktiv som dirigent av sina egna verk. Några gånger gästade han orkesterföreningen i Göteborg, sedermera Göteborgs Symfoniker, där hans vän Wilhelm Stenhammar var dirigent. Han dirigerade även i Stockholm, bland annat uruppförandet av sin sjunde symfoni den 24 mars 1924.

Av Sibelius symfonier har den första, den andra och den femte vunnit störst popularitet, antagligen mycket på grund av deras heroiska karaktär och romantiska tonspråk. Även om alla symfonierna är omisskännligt personliga brukar de två första sägas vara påverkade av Tjajkovskij. Den tredje symfonin blev ett steg mot ett mer avskalat och klassicistiskt påverkat tonspråk.

Symfonierna nr 4-7 brukar skattas allra högst av musikkännare. Den fjärde, som ger ett inåtvänt, expressionistiskt och ganska kärvt intryck, började komponeras kort efter att Sibelius hade överlevt en cancertumör. Den femte symfonin har högromantiskt grandiosa drag, som dock balanseras av en relativt stor förekomst av dissonanser. Ett tema i dess finalsats är inspirerat av sjungande svanar, medan det triumferande slutet ofta tolkats som en spegling av Finlands frigörelse 1917.

Symfoni nr 6 är den minst ljudstarka. Här sparade Sibelius in mycket på bleckblåsinstrumentens kraft, och resultatet blev en luftig och avskalad klangbild. Verket tillägnades Wilhelm Stenhammar. Den sjunde symfonin är skriven i en sats och bar ursprungligen namnet Fantasia sinfonica innan den fick benämningen symfoni. Sibelius hade inte tänkt att detta skulle bli hans sista verk i symfonigenren, men dess karaktär gör det lätt att tolka den som en "upphöjd" slutsummering av Sibelius symfoniska alstring.

Från slutet av 1920-talet till sin död 1957 offentliggjorde Sibelius enbart ett fåtal mindre verk, ofta bearbetningar av tidigare kompositioner. Snart efter fullbordandet av den sjunde symfonin påbörjade han arbetet med den åttonde, men kompositionsarbetet drog ut på tiden. Han var vid denna tid en symfoniker med världsrykte, och han hade lovat bort rätten att uruppföra sin nya symfoni till den berömde dirigenten Sergej Kusevitskij, verksam i Boston. Flera gånger sköt Sibelius upp leveransen av partituret till den nya symfonin; utsikten att den skulle presenteras för världen av en annan dirigent än han själv tycks ha väckt olust och nervositet. Vid uruppförandena av alla sina tidigare större orkesterverk hade han själv dirigerat, enda undantaget var Tapiola. Sibelius självkritik och oro stegrades inför varje nytt uruppförande under 1920-talet, och den kan ha förvärrats av alkoholproblem och av att yngre tonsättare på kontinenten nu ansåg honom för en passerad romantiker, samtidigt som han aldrig fick tillfälle att möta den entusiasm hans musik nu väckte i England och USA.

I maj 1930 gjordes en grammofoninspelning av Sibelius 1 och 2 symfoni med London Symphony Orchestra. Inspelningen utfördes av brittiska EMI-Columbia med finansiellt understöd av finska staten. Kompositören insisterade på att finländaren Robert Kajanus skulle dirigera. Kajanus dirigerade också symfoni 3 och 5 som spelades in 1932. Inspelningarna var av god kvalitet och gjorde att Sibelius symfonier fick en bredare spridning än som annars hade varit fallet.

Sensommaren 1933 skickade han första satsen av sin åttonde symfoni till sin notkopist Paul Voigt i Helsingfors för att få den renskriven, och Sibelius tackbrev och anteckningar från denna tid antyder att han var på god väg med de andra satserna. Men tanken på sin första större premiär på flera år, och den granskning det skulle innebära, fyllde honom med oro, trots att han hade stort förtroende för Sergej Kusevitskijs förmåga som dirigent, och till slut tycks han ha gett upp hoppet om att kunna leva upp till förväntningarna, även om han aldrig erkände detta. Något decennium senare brände Sibelius upp en mängd skisser och opublicerade verk och bland dem troligen symfonin, i vilket skick den än kan ha befunnit sig.

Jean Sibelius blev ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1906 och kommendör 1:a klass av kungliga Vasaorden 1923.

Sibeliusmuseum i Åbo fick med kompositörens medgivande sitt namn i slutet av 1940-talet. Museets Sibelius-samling fick sin början då en donation av Sibelius vän, friherre Axel Carpelan, införlivades med museets samlingar.[1]

Sibeliusmonumentet i Helsingfors invigdes 1967 till minne av kompositören. Konsert- och kongressbyggnaden Sibeliushuset i Lahtis stod klar år 2000. Även Sibelius-Akademin, senare en del av Konstuniversitetet har fått sitt namn efter Sibelius.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Ainola, uppkallad efter hustrun Aino Järnefelt.

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • Kullervo, symfoni för sopran- och barytonsolister, manskör och orkester, opus 7, ca 75 min (1892)
  • En saga, tondikt, opus 9, ca 18 min (1892/1902)
  • Karelia-svit, opus 11, ca 15 min (1893/94)
  • Lemminkäinen-svit (Fyra legender ur Kalevala), opus 22, ca 45 min (1896/97)
  • Finlandia, tondikt, opus 26, ca 8 min (1899/1900)
  • Symfoni nr 1 i e-moll, opus 39, ca 36 min (1899/1900)
  • Symfoni nr 2 i D-dur, opus 43, ca 45 min (1902/03), tillägnad Axel Carpelan
  • Valse triste, opus 44:1, ca 5 min (1903/04)
  • Violinkonsert i d-moll, opus 47, ca 33 min (1904/05)
  • Pohjolas dotter, symfonisk fantasi, opus 49, ca 12 min (1906)
  • Pelléas och Mélisande, opus 46, ca 30 min (1905) (Skådespelsmusik till dramat med samma namn av Maurice Maeterlinck)
  • Symfoni nr 3 i C-dur, opus 52, ca 30 min (1907)
  • Nattlig ritt och soluppgång, symfonisk fantasi, opus 55, ca 15 min (1908)
  • Symfoni nr 4 i a-moll, opus 63, ca 35 min (1911)
  • Symfoni nr 5 i Ess-dur, opus 82, ca 32 min (1915/16/19)
  • Symfoni nr 6 (i d-moll), opus 104, ca 27 min (1923)
  • Symfoni nr 7 (utan pauser eller skarpa gränser mellan satserna) i C-dur, opus 105, ca 21 min (1924)
  • Tapiola, tondikt, opus 112, ca 18 min (1926)
  • Andante festivo för stråkorkester, ca 5 min (komponerat för stråkkvartett 1922, arrangerat för stråkorkester 1938)

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Fuga för Martin W[egelius] för stråkkvartett (1889)
  • Stråkkvartett i a-moll (1889)
  • Svit (även Trio) i A-dur för violin, viola och cello (1889). Violinstämman till sats 4 och 5 har försvunnit.
  • Sonat i F-dur för violin och piano (1889)
  • Tempo di valse (fiss-moll, Lulu-valsen) för cello och piano (1889)
  • Stråkkvartett i B-dur, opus 4 (1890)
  • Adagio (d-moll) för stråkkvartett (1890)
  • Pianokvintett i g-moll (1890)
  • Pianokvartett i c-moll (även i C-dur) (1891)
  • Duo för violin och viola (1891–92)
  • Pianosonat i F-dur, opus 12 (1893)
  • Rondo för viola och piano (1893)
  • Malinconia, opus 20 för cello och piano (1900)
  • Ödlan för soloviolin och stråkkvintett, opus 8 (1909)
  • Stråkkvartett i d-moll (Voces intimae), opus 56, ca 29 min (1909)
  • Cantique (Laetare anima mea) för violin eller cello och piano, opus 77:1 (1915). Arrangemang av verket för violin eller cello och orkester från 1914.
  • Devotion (Ab imo pectore) för violin eller cello och piano, opus 77:2. (1915) Arrangemang av verket för violin eller cello och orkester från samma år.
  • Fyra stycken för violin (eller cello) och piano, opus 78 (1915–17)
  • Sex stycken för violin och piano, opus 79 (1915–17)
  • Sonatin i E-dur för violin och piano, opus 80 (1915)
  • Fem stycken för violin och piano, opus 81 (1915–18)
  • Novellette för violin och piano, opus 102 (1922)
  • Cinq danses champêtres för violin och piano, opus 106 (1924)
  • Scène d’amour för violin och piano, opus 71 (1925). Arrangemang av Scaramouche-pantomimmusiken från 1913.
  • Fyra stycken för violin och piano, opus 115 (1929)
  1. Auf der Heide (På heden)
  2. Ballade
  3. Humoresque
  4. Die Glocken (Klockorna)
  • Tre stycken för violin och piano, opus 116 (1929)

Pianomusik[redigera | redigera wikitext]

  • Tema och variationer i D-dur (1886)
  • Au crépuscule (1887)
  • A Betsy Lerche (1889)
  • Sex impromptun, opus 5 (1890–93)
  • Sonat i F-dur, opus 12 (1893)
  • Tio pianostycken, opus 24 (1895–1903)
  • Marche triste (1899)
  • Finlandia för piano, opus 26 (1900)
  • Kavaljeren (1900)
  • Arrangemang av sex finska folkvisor för piano (1903)
  • Kyllikki, tre lyriska stycken, opus 41 (1904)
  • Pelléas och Mélisande, svit för piano, opus 46 (arrangemang av orkestersviten utan nr 2a) (1905)
  • Belsazars gästabud, svit för piano, opus 51 (arrangemang av orkestersviten) (1907)
  • Pan och Echo för piano, opus 53a (arrangemang av orkesterverket) (1907)
  • 10 stycken, opus 58 (1909)
  • Tre sonatiner, opus 67. Två rondinon (1912)
  • Två rondino, opus 68 (1912)
  • Pensées lyriques, opus 40 (1912–16)
  • Bagatelles, opus 34 (1913–16)
  • Fyra lyriska stycken, opus 74 (1914)
  • Cinq morceaux, opus 75 (1914–19)
  • Sex stycken, opus 94 (1914–19)
  • Treize morceaux, opus 76 (1911–19)
  • Cinq morceaux, opus 85 (1916–17)
  • Sex bagateller, opus 97 (1920)
  • Huit petits morceaux, opus 99 (1922)
  • Suite caractéristique för piano, opus 100 (arrangemang av verket för harpa och stråkar (1922)
  • Five Romantic Compositions, opus 101 (1924)
  • Five Characteristic Impressions, opus 103 (1924)
  • Five Esquisses, opus 114 (1929)
  • Rakkaalle Ainolle (För kära Aino) för piano fyrhändigt (1931)

Sånger[redigera | redigera wikitext]

  • En visa, text av Baeckman (1888)
  • Serenad, text av Johan Ludvig Runeberg (1888)
  • Orgier, text av Lars Stenbäck (1888–89)
  • Skogsrået, text av Viktor Rydberg (1888–89)
  • Hjärtats morgon, opus 13:3, text av Johan Ludvig Runeberg (1890)
  • Likhet, text av Johan Ludvig Runeberg (1890)
  • Sju solosånger med text av Johan Ludvig Runeberg, opus 13 (1891–92)
  1. Under strandens granar (1892)
  2. Kyssens hopp (1892)
  3. Hjärtats morgon (1891)
  4. Våren flyktar hastigt (1891)
  5. Drömmen (1891)
  6. Till Frigga (1892)
  7. Jägargossen (1891)
  • Sju solosånger, opus 17 (1891–1904)
  1. Se’n har jag ej frågat mera, text av Johan Ludvig Runeberg (1891–92)
  2. Sov in!, text av Karl August Tavaststjerna (1891–92)
  3. Fågellek, text av Karl August Tavaststjerna (1891)
  4. Vilse, text av Karl August Tavaststjerna (1898/1902)
  5. En slända, text av Oscar Levertin (1904)
  6. Illalle, text av Aukusti Valdemar Forsman (= Koskimies) (1898)
  • Fem julsånger, opus 1 (1897–1913)
  1. Nu står jul vid snöig port, text av Zacharias Topelius (1913)
  2. Nu så kommer julen, text av Zacharias Topelius (1913)
  3. Det mörknar ute, text av Zacharias Topelius (1897)
  4. Julvisa: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, text av Zacharias Topelius (1909)
  5. On hanget korkeat, nietokset, text av Wilkku Joukahainen (1901)
  • Sången om korsspindeln, nr 4 ur Kung Kristian II, opus 27:4, pianoarrangemang med sångtext (1898)
  • Segelfahrt, text av Johannes Öhquist (1899)
  • Souda, souda sinisorsa, text av Aukusti Valdemar Forsman (= Koskimies) (1899)
  • Sex sånger, opus 36 (1899–1900)
  1. Svarta rosor, text av Ernst Josephson (1899)
  2. Men min fågel märks dock icke, text av Johan Ludvig Runeberg (1899)
  3. Bollspelet vid Trianon, text av Gustaf Fröding (1899)
  4. Säv, säv, susa, text av Gustaf Fröding (1900)
  5. Marssnön, text av Josef Julius Wecksell (1900)
  6. Demanten på marssnön, text av Josef Julius Wecksell (1900)
  • Fem sånger, opus 37 (1900–02)
  1. Den första kyssen, text av Johan Ludvig Runeberg (1900)
  2. Lasse liten, text av Zacharias Topelius (1902)
  3. Soluppgång, text av Tor Hedberg (1902)
  4. Var det en dröm, text av Josef Julius Wecksell (1902)
  5. Flickan kom ifrån sin älsklings möte, text av Johan Ludvig Runeberg (1901)
  6. Lastu lainehilla, text av Ilmari Calamnius (1902)
  • Fem sånger, opus 38 (1903–04)
  1. Höstkväll, text av Viktor Rydberg (1903)
  2. På verandan vid havet, text av Viktor Rydberg (1903)
  3. I natten, text av Viktor Rydberg (1903)
  4. Harpolekaren och hans son, text av Viktor Rydberg (1904)
  5. Jag ville, jag vore i Indialand, text av Gustaf Fröding (1904)
  • Les trois soeurs aveugles för sångröst och piano, opus 46, arrangemang av nr 4 i musiken för Pelléas och Mélisande (1905)
  • Sex sånger, opus 50 (1906)
  1. Lenzgesang (Vårsång), text av A. Fitger
  2. Sehnsucht (Längtan), text av Emil Rudolf Weiss
  3. Im Feld ein Mädchen singt, text av Margarete Susman
  4. Aus banger Brust, text av Richard Dehmel
  5. Die stille Stadt, text av Richard Dehmel
  6. Rosenlied, text av Anna Ritter
  • Erloschen, text av Georg-Busse Palma (1906)
  • Två sånger, opus 35 (1907–08)
  1. Jubal, text av Ernst Josephson
  2. Teodora, text av Bertel Gripenberg
  • Sex sånger, opus 72 (1907–15)
  1. Vi ses igen, text av Viktor Rydberg (1914). Försvunnen
  2. Orions bälte, text av Zacharias Topelius (1914). Försvunnen
  3. Kyssen, text av Johan Ludvig Runeberg (1915)
  4. Kaiutar, text av Larin-Kyösti (1915)
  5. Der Wanderer und der Bach (Vandraren och bäcken), text av Martin Gref (1915)
  6. Hundra vägar, text av Johan Ludvig Runeberg (1907)
  • Åtta sånger till texter av Ernst Josephson, opus 57 (1909)
  1. Älven och snigeln
  2. En blomma stod vid vägen
  3. Kvarnhjulet
  4. Maj
  5. Jag är ett träd (Namnet var till en början Det kala trädet)
  6. Hertig Magnus
  7. Vänskapens blomma
  8. Näcken
  1. Kom nu hit, död
  2. Hållilå, uti storm och i regn
  • Hymn to Thaïs, the Unforgettable, text av Arthur H. Borgström (1909)
  • Vänskapens blomma, text av Ernst Josephson; annan komposition än opus 57:7 (1909)
  • Åtta sånger, opus 61 (1910)
  1. Långsamt som kvällskyn, text av Karl August Tavaststjerna
  2. Vattenplask, text av Viktor Rydberg
  3. När jag drömmer, text av Karl August Tavaststjerna
  4. Romeo, text av Karl August Tavaststjerna
  5. Romans, text av Karl August Tavaststjerna
  6. Dolce far niente, text av Karl August Tavaststjerna
  7. Fåfäng önskan, text av Johan Ludvig Runeberg
  8. Vårtagen, text av Bertel Gripenberg
  • Luonnotar, opus 70, arrangemang av tondikten för sångröst och piano (1915)
  • Arioso, opus 3, arrangemang för sångstämma och piano (1911)
  • Sex sånger, opus 86 (1916–17)
  1. Vårförnimmelser, text av Karl August Tavaststjerna (1916)
  2. Längtan heter min arvedel, text av Erik Axel Karlfeldt (1916)
  3. Dold förening, text av Carl Snoilsky (1916)
  4. Och finns det en tanke, text av Karl August Tavaststjerna (1916)
  5. Sångarlön, text av Carl Snoilsky (1916)
  6. I systrar, I bröder, I älskande par!, text av Mikael Lybeck (1917)
  • Sex sånger, opus 88 (1917)
  1. Blåsippan, text av Frans Michael Franzén
  2. De bägge rosorna, text av Frans Michael Franzén
  3. Vitsippan, text av Frans Michael Franzén
  4. Sippan, text av Johan Ludvig Runeberg
  5. Törnet, text av Johan Ludvig Runeberg
  6. Blommans öde, text av Johan Ludvig Runeberg
  • Sex sånger till texter av Johan Ludvig Runeberg, opus 90 (1917)
  1. Norden
  2. Hennes budskap
  3. Morgonen
  4. Fågelfängaren
  5. Sommarnatten
  6. Vem styrde hit din väg?
  • Mummon syntymäpäivänä, text av okänd (1919)
  • Små flickorna, text av Hjalmar Procopé (1920)
  • Narciss, text av Bertel Gripenberg (1925)
  • Siltavahti för sångröst och piano, arrangemang av sång för manskör (1928)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Sibelius på museet”. Sibeliusmuseum. http://www.sibeliusmuseum.abo.fi/swe/museum/sibelius.php. Läst 21 januari 2014.