Tjäder
Från Wikipedia
| ?Tjäder Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
Tupp
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Hönsfåglar Galliformes |
| Familj: | Fälthöns Phasianidae |
| Underfamilj: | Skogshöns Tetraoninae |
| Släkte: | Tetrao |
| Art: | Tjäder T. urogallus |
|
|
|
| §Tetrao urogallus Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
Se text |
|
Tjäderhöna
|
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Tjäder (Tetrao urogallus) är en skogsfågel i familjen fälthöns. Den förekommer i öppna skogar i norra och mellersta Europa samt i norra Asien. Den är nära besläktad med orre och det förekommer hybrider mellan tjäder och andra hönsfåglar.
Innehåll |
[redigera] Utseende
Tjädern är en mycket stor och tung hönsfågel som liknar orren, men skiljs från denna genom större storlek och den rundade stjärten. Könen är olika såväl i storlek som färg där hanen är betydligt större. Den adulta hanens huvud, nacke, framrygg, strupe och övre delen av bröstet är fint vattrade i svart, ljusgrått och mer eller mindre skimrande i blått. Bakryggen, skulderfjädrar, vingtäckare och armpennor är bruna med svart och ljusgrå vattring medan handpennorna är gråbruna. Armpennorna har vitaktig spets och handpennorna är i ytterfanet kantade med vitt. Övergumpen och övre stjärttäckarna är svarta med gråvit vattring, de senare med vita spetsar. Stjärten är svart, ofta med vita horizontella fläckar på mitten. Mindre täckare är vita och bildar en fläck framför skulderfjädrana. Bröstets främre del är grönaktig med stark metallglans medan återstoden av bröstet, buken, undergumpen och undre stjärttäckarna är svartaktiga med vit vattring och sparsamma vita fläckar. Den har ett rött svullet ögonbryn. Näbben är hos äldre individer gulvit, hos yngre mörkare. Längden är 74-90 cm[2] och vingspannet omkring 115 cm.
Honan är spräcklig i brunsvart, rostgult, grått och vitt. Dess strupe och bröst är enfärgat orangebruna. De mindre täckarna är vita vilket ger den en liten vit fläck vid vingvecket. Stjärten är rostbrun med grova svarta tvärband och ett smalt vitt yttre stjärtband. Den mäter i genomsnitt 54-63 cm[2] på längden och har ett vingspann på omkring 95 cm.
När hönan blir steril antar den mer eller mindre tuppens utseende: först mörknar bröstet och blir brunaktigt, ofta med grönaktig glans, vingarna blir mörkbruna; senare blir ryggen gråvattrad, övergumpen blågrå och stjärten brunsvart. Ännu längre gående tupplikhet har påträffats. Dock bibehålles alltid vissa hönkaraktärer: undersidans fjädrar behåller de långa övre stjärttäckarna och en del stjärtpennor sina vita spetsar.[källa behövs]
Dunungen är på ovansidan grågul med rödbrun inblandning och svarta band och fläckar. Dess undersida är enfärgat grågul. I första fjäderdräkten är könen ganska lika (brunspräckliga, "hönliknande"); dock igenkänns ungtuppen på att huvudet och halsen är fint vattrade av ljusgrått och svartbrunt och att rygg och skuldror är mörkare än hos hönan.
[redigera] Utbredning, taxonomi och biotop
Arten förekommer i öppna skogar i norra och mellersta Europa samt i norra Asien och har ett utbredningsområde på mellan 1-10 miljoner km2 och uppskattas till cirka 1,5-2 miljoner individer i Europa.[3]
[redigera] Taxonomi
Uppfattningen om antalet underarter av tjäder varierar men vanligt är att dela in den i mellan 10-12 underarter. [4][5]
- T. u. urogallus, inkl. lugens (Lönnberg, 1905) - förekommer i Skandinavien och är återintroducerad i Skottland sedan 1837.
- T. u. cantabricus (Castroviejo, 1967) - förekommer i Kantabriska bergen.
- T. u. aquitanicus (Ingram, 1915) - förekommer i Pyreneerna.
- T. u. major (C. L. Brehm, 1831) - förekommer i Centraleuropa i Tyskland, Alperna, sydvästra Baltikum, västra Vitryssland, östra Karpaterna och norra Makedonien.
- T. u. rudolfi (Dombrowski, 1912) - förekommer i Karpaterna i Ukraina och Rumänien, och i Rodopibergen i Bulgarien.
- T. u. lonnbergi (Johansen, 1957) - förekommer på Kolahalvön.
- T. u. karelicus (Lönnberg, 1924) - förekommer i Finland och Ryska Karelen.
- T. u. pleskei (Stegmann, 1926) - förekommer i Vitryssland, norra Ukraina och merparten av Europeiska Ryssland.
- T. u. obsoletus ( Snigirevski, 1937) - förekommer i norra Ryssland, från Onegasjön till floden Lenas övre delar.
- T. u. volgensis (Buturlin, 1907) inkl. grisescens (Kirikov, 1932) - förekommer i centrala och sydöstra Europeiska Ryssland.
- T. u. uralensis (Menzbier, 1887) - förekommer i södra Uralbergen och sydvästra Sibirien.
- T. u. taczanowskii (Stejneger 1885) inkl. kureikensis (Buturlin, 1927) - förekommer i centrala Sibirien till bergskedjan Altaj, nordvästra Mongoliet och allra nordvästligaste delarna av Xinjiang.
[redigera] Förekomst i Sverige
I Sverige finns tjädern av underarten T. u. urogallus i alla större barrskogar från norra Skåne upp till barrskogsgränsen i de lappländska fjällen. Sommartid visar den sig ofta uppe på högfjället, till och med ovanför björkregionen. Den norrländska tjädern är betydligt mindre än den syd- och mellansvenska. Tjädern uppehåller sig helst i skogar som är något blandade med lövträd och genomkorsas av kärr och myrar. Man har dock på flera ställen iakttagit att tjädern börjat trivas också i mindre skogsbestånd, till och med i hagmarker. Tjädern är den största vilda hönsfågeln i Sverige.
[redigera] Utdöda populationer
Populationen på Irland är utdöd sedan 1700-talet och i Belgien sedan 1820-talet.[6]
[redigera] Levnadssätt och häckning
Sommartid vistas tjädern mycket på marken men tillbringar alltid natten i träd, med undantag för honan under ruvningstiden och när ungarna är små. Tjäderns föda utgörs av diverse växtdelar, som knoppar, späda blad, säd, frön och bär, men den äter också insekter, larver och maskar, särskilt ungarna matas med insekter. Under vintern utgör tallbarr den huvudsakliga födan.
Tidigt på våren, ibland redan i mars men vanligen i början av april samlas tjädertupparna till sin fortplantningslek, spelet. Honorna kommer till spelplatsen först efter mitten av april. Den är vanligen belägen i gammal, högstammig tallskog med flata berghällar. Luckor som uppstått i skogen genom skogsbrand är särskilt omtyckta. Spelet börjar tidigt på morgonen, vid 3-4-tiden, fram i maj t. o. m. vid 2-tiden. Först spelar tuppen från det träd, där han tillbringat natten, från nattkvisten, men sedan kommer tupparna ned på marken och utkämpar där ofta heta strider där de äldre försöker mota bort de yngre. Efter soluppgången spelar tuppen också från träd, solspelet, vilket blir avslutning på dagens lek.
Under spelet bär tuppen stjärten solfjäderlikt utspärrad och släpar med vingarna. I själva spelet urskiljs tre olika ljud: Knäppningarna, som liknar det ljud som uppkommer när tunna träpinnar slås mot varandra. De upprepas 8-10 gånger i allt hastigare takt. Därefter följer klunken, som liknar ljudet av en kork som dras ur en flaska. Slutligen kommer sisningarna som liknar det väsande ljudet av en lie som slipas. Av dessa ljud hörs klunken bäst, i lugnt väder t. o. m. på ett avstånd av 100-150 m. Under sisningen är tuppen i högsta extas så att han varken hör eller ser. Man kan därför, om man när man hört klunken tar 2 - 3 steg framåt och sedan står orörlig tills tuppen slår nästa klunk, närma sig en spelande tjädertupp utan att den märker det. Denna metod har använts i det så kallade tjäderskyttet på spel.
Tjäderhönan lägger 8 till 9 ägg[7] på marken i en enkel fördjupning. Äggen är gulaktiga med små bruna fläckar.[8] Äggläggningen är i södra och mellersta Sverige i regel avslutad omkring mitten av maj. I Norrland infaller den vanligen i senare hälften av samma månad. Ungarna, som kommer fram efter 3 veckors ruvning, är i början mycket känsliga för köld och väta. Vädret under första hälften av juni har därför stor betydelse för tillgången på ungtjäder under året.
[redigera] Hybridisering
Hybrider förekommer ibland, som t.ex. rackelhane (korsning mellan tjäder och orre) och riptjäder (korsning mellan dalriptupp och tjäderhona). Rackelhane/rackelhöna påträffas regelbundet i Sverige, medan endast ett exempel av riptjäder är känt i landet, flera däremot i Norge och Finland.
[redigera] Tjädern och människan
[redigera] Hot och status
Denna art har en uppskattad utbredning på 1-10 miljoner kvadratkilometer och en population på 1,5 - 2 miljoner individer, bara i Europa. Det finns indikationer på att populationen minskar men arten anses inte närma sig de gränsvärden uppsatta av IUCN som skulle placera den på rödlistan och den kategoriseras som livskraftig (LC).[9]
Den spanska underarten Tetrao urogallus cantabricus är kategoriserad som hotad av IUCN på grund av en mycket snabb populationsminskning, liten population och ett fragmenterat utbredningsområde.[10]
I Skottland återintriducerades arten på 1830-talet efter att ha dött ut. Denna population har minskat kraftigt sedan 1970-talet, på grund av viltdjurstängsel, predation och brist på lämpliga häckningsbiotoper. Populationen dök från 10.000 par på 1960-talet till mindre än 1000 individer 1999.[11]
Populationen på Irland är utdöd sedan 1700-talet och i Belgien sedan 1820-talet.[12]
I Sverige talar äldre jägare talar om de goda skogsfågelåren på 1940-talet, då flera vårar i rad med goda betingelser ledde till en stor ökning av tjäderstammen.[källa behövs] Populationen var sedan på tillbakagång i stora delar av Sverige under 1970- 1980-talen. Tillbakagången berodde till stor del på skogsbrukets ökade omfattning som ledde till en minskad andel gammal tallskog. Under 1990- talet och fram till i dag har tjäderstammen ökat i och med att större naturvårdshänsyn har tagits i skogsbruket. T.ex. lämnar man ofta kända tjäderspelplatser orörda vid avverkningar.
[redigera] Tjädern som jaktvilt
| Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
I Sverige är tjädern ett uppskattat jaktbyte och räknas som "storviltet" bland fåglarna. Tjäder jagas främst i norra och mellersta Sverige, men även i delar av Västergötland och Småland, där den förekommer i jaktbara bestånd. Jakten bedrivs främst med trädskällande hundar som t.ex. Finsk spets, men även med stående fågelhundar som t.ex. Vorsteh. I norra Sverige jagar man även tjäder med kulvapen på vintern, s.k. toppfågeljakt.
[redigera] I kulturen
Tjädern är Gästriklands landskapsdjur.
[redigera] Folktro
I Sverige trodde man att skogsrået kunde uppträda somm orre eller tjäder och att en sådan "trolltjäder" var omöjlig att skjuta.[13]
Tjäder har också använts i folkmedicin. Exempelvis ansågs det i Småland att det var bra att smörja brännsår med tjäerfett. I Norge och delar av Sverige ansågs man skyddad mot ormbett, trolldom och knivhugg om man bar ett tjädehjärta om armen. I bayern ansågs de små stenar som finns i tjäderns mage vara bra mot ögonsjukdomar och för kramper hos spädbarn har man gett de torkade och pulveriserade innehållet i tjädermagen eller tjädertunga från en spelande tjäder. Om man lade en tjäderfjäder under en havande kvinnas säng så föder hon med lätthet.[13]
[redigera] Etymologi
Tjädern har haft en mängd lokala och dialektala namn. Exempelvis i Småland, Västergötland och Dalsland där den har kallats "fjärrhane" eller "fjärhane"[13], i Jämtland för "gråfågel", i Dalarna och Västerbotten för "storfågel", i Gästrikland för "tjodder", i Norrbotten för "terör", i Ångermanland för "tjear" och i Värmland för "fjäran".[13] Honan har kallats, och kallas fortfarande ibland, för "röj" eller "rödja", "ryrhöna" och dylikt.[13]
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ IUCN - Tetrao urogallus Läst 20060924
- ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant: Margareta Söderberg: Fågelguiden, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999, illustrationer av Killian Mullarney, Dan Zetterström, sid. 104. ISBN 91-0-056976-3.
- ^ BirdLife International (2006) Species factsheet: Tetrao urogallus. Läst 20060924.
- ^ AviBase Läst 20061209.
- ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Svenska Jägareförbundet - Tjäder, förökning
- ^ [Nordisk Familjebok "Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe / 215-216"]. 216. Nordisk Familjebok. Läst 23 oktober 2008.
- ^ BirdLife International (2008) Tetrao urogallus. I: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2009.1. <www.iucnredlist.org>. Läst 2009-07-09
- ^ Ilse Storch1, María José Bañuelos, Alberto Fernández-Gil, José Ramón Obeso, Mario Quevedo & Rolando Rodríguez-Muñoz (2006) Subspecies Cantabrian capercaillie Tetrao urogallus cantabricus endangered according to IUCN criteria, Journal of Ornithology, vol. 147, nr.4, sid:653-655 (sammanfattning)
- ^ R. Moss (2001) Second extinction of capercaillie (Tetrao urogallus) in Scotland?, Biological Conservation Vol. 101, nr. 2, sid:255-257 (sammanfattning)
- ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ [a b c d e] Carl-Herman Tillhagen (1978) Fåglar i folktron, LTs förlag, Stockholm, ISBN 91-36-01184-3
[redigera] Webbkällor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tjädern, 1904–1926 (Not).
[redigera] Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Tjäder - Läte
- Artportalen: Dagens fågel – senaste observationerna – bilder
- Karta över tjäderns utbredning från AviBase
Wikimedia Commons har media som rör Tjäder.

