Grand danois

Från Wikipedia
Version från den 14 maj 2017 kl. 21.39 av Taxelbot (Diskussion | Bidrag) (byte av referens enl RH, replaced: <ref>[http://www.dogdotcom.be/en/skk.aspx ''Registration figures worldwide – from top thirty to endangered breeds''], Fédération Cynologique Internationale (FCI) (läst 2013-07-21)</ref> med AWB)
Grand danois
Rasgrupp (FCI)Grupp 2, sektion 2 Molosser- och bergshundar (molosserhundar)
Rasgrupp (SKK)Grupp 2 Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar
UrsprungslandTyskland Tyskland
SpecialklubbSvenska Grand Danoisklubben
RasstandardFCI 235  PDF
Viktstandarden saknar viktangivelse
Mankhöjd
Hundlägst 80 cm
Tiklägst 72 cm

Grand danois[a] (tyska: Deutsche Dogge), en hundras från Tyskland. Den är en molosserhund framavlad som jakthund för högvilt; idag är den sällskapshund. I en undersökning 2012/2013 utnämndes grand danois till en av världens trettio populäraste hundraser.[1]

Historia

Grand danois antas härstamma från stridshundar som funnits runtom i Europa sedan romartiden. För att passa bättre till högviltjakt korsades dessa med vinthundar, så att hundarna blev snabbare och smidigare. Olika varianter avlades vid många av Europas furstehus. Särskilt i Tyskland användes hundarna till jaktvildsvin.

Namnet grand danois är franska för stor dansk. Hundtypen betecknades som dansk både av Carl von Linné i Cynographia 1753 och av Georges-Louis Leclerc de Buffon i dennes naturalhistoria 1755. Varför grand danois ansetts som dansk är okänt.

Vid Tysklands första hundutställning i Hamburg 1863 visades åtta hundar kallade Dänische Dogge och sju kallade Ullmer Doggen. År 1878 bildades en kommitté i Berlin för att samla alla varianter av stora jaktdoggar från de olika furstendömena under namnet Deutsche Dogge. Dessa var av olika typ och gick under en rad namn; Bärbeisser, Hatzrüde, Saupacker, Tigerdogge och Ulmerdogge. Rikskanslern Otto von Bismarck (1815–1898) utnämnde rasen till Tysklands nationalras. År 1888 bildades den tyska rasklubben och 1891 fastställde denna en rasstandard.

I Danmark deltog grand danois också på landets första utställning 1886 och fick i stamboken från 1890 beteckningen Stor Dansk Hund. I England bildades en rasklubb redan 1885.

Samtidigt som Tyskland slutgiltigt fastställdes som rasens hemland bestämde den internationella hundorganisationen FCI 1937 att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. Storbritannien och USA tog namnet Great Dane och Italien tog namnet Alano efter alanernas antika stridshundar.

Egenskaper

Grand danois är vanligen lugna och fungerar bra ihop med barn. Den skall till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare, och särskilt barn. Mot främlingar är den tillbakadragen och reserverad. Självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps- och familjehundar eftersträvas, vilka har hög retningströskel och är inte aggressiva. Valpar får inte motioneras hårt, de bör hanteras varsamt och ej utsättas för hårda aktiviteter och allt för tuff lek, då detta kan medföra hälsoproblem senare. De bör leka, växa och utvecklas i egen takt.

Utseende

Grand danois är en stor hund, ofta uppåt 70-90 kilogram med även 70 till 90 cm i mankhöjd. Enskilda grand danois har vid flera tillfällen noterats i Guiness rekordbok som "världens största hund".[2][3][4] Grand danois finns i 5 olika färgvarianter: gul, tigrerad, svart, blå och harlekin.

Fiktion

Referenser

Fotnoter

  1. ^ Namnet är franska för "stor dansk". Det engelska rasnamnet är motsvarande Great Dane. Det vanligaste namnet på franska är dock Dogue allemand, efter den tyska ursprungsbeteckningen.

Noter

Källor

Externa länkar