Häxprocessen i Mora

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Häxprocessen i Mora och Älvdalen 1668-1669 är den mest kända svenska häxprocessen därför att det gjordes en berömd illustration av den i Tyskland året efter, som spreds i västvärlden, väckte stort uppseende och anses ha fått betydelse för Häxprocesserna i Salem i Nordamerika 1692. Det är dock ingen korrekt bild; konstnären avbildade häxorna där de brändes levande på bål, därför att det var så de avrättades i Tyskland, medan de i själva verket halshöggs i Sverige.

Häxprocessen mot Märet Jonsdotter och de andra fick ryktesspridning om barn som blev bortförda till Satan i Blåkulla av häxor där de döpts och invigts till Djävulens tjänst att sprida sig i grannbygderna, och människor som redan misstänktes för trolldom pekades ut som skyldiga. Det var en ren hysteri. Den utlöste den stora svenska häxjakten som kallats Det stora oväsendet 1668-76.

Häxprocessen i Älvdalen[redigera | redigera wikitext]

Fogden över Öster-Dalarna höll i juli 1668 förhör med de misstänkta över "den förskräckliga trolldomshandeln" och förhörde "karlar, hustrur, pigor, goss-och pigebarn" under förhör som redan från början verkar ha innefattat tortyr. Tjugotre personer sattes i häkte i Falun, men han rapporterade dock att trots att de kedjats och satts i kistor under bevakning kunde de fortsätta fara till Blåkulla på boskap tillhörande präster och rika bönder och ställde kvastar i djurens bås under tiden.

Då bönderna återkom från slåttern hölls extrating där omkring trettio personer ställdes inför rätta, varav arton dömdes till döden. Gyris Märet dog i fängelset. Svea Hovrätt upphävde fyra av domarna, eftersom de dömda var barn, fastställde dem över sju som hade erkänt, friade Marit Mattsdotter (18 år), medan de övriga sex, fick villkorlig dödsdom eftersom de inte hade erkänt; det innebar att om de erkände vid avrättningsplasten, övertygade av prästerna, skulle de avrättas, annars återföras till fängelset.

De dömda i Älvdalen[redigera | redigera wikitext]

Av de som avrättades i Älvdalen 19 maj 1669 var:

  1. Knopar Elin Knutsdotter, 70 år.
  2. Lok eller Bland-Anna, 70 år.
  3. Lasse Persson, (den enda mannen, sk trollkarlen), 20 år.
  4. Bond Elin, 40 år.
  5. Namn okänt, hustru till Jakob Andersson i Östermyckeläng.
  6. Gålichs Anna Olsdotter, 17 år.
  7. Brita Andersdotter, 17 år.

Fyra av dess fälldes helt på vittnesmål av barn, Elin av sina döttrar (10 och 12 år). Lasse Persson hade angett många eftersom han blev torterad. Brita Andersdotter hade förmåtts erkänna genom att hållas vaken en hel natt då man hela tiden utfrågade henne. Olsdotter hade från början var ett av de så kallade "Barnvitterna". De femton barn som agerat vittnen piskades för att de varit i Blåkulla, även om de sågs som offer, dödsdomarna kungjordes sedan i predikstolarna, och häxhysterin spreds på så sätt vidare.

Häxprocessen i Mora[redigera | redigera wikitext]

I mars 1669 kom häxhysterin till Mora. Tre månader senare rapporterade fogden till landshövding Duwall att "Uti Älvdalen och Mora förförs de unga och barnen i stor myckenhet av de gamla trollpackorna till Djävulen", och då han i juni höll fjärdingsting i mora fick han klagomål från föräldrar, som fick honom att sända en lista på trettiofem barn, som skulle ha bortförts, till Stockholm, med begäran om en trolldomskommission, för om inte "de gamla på behörigt sätt blev utrotade, så är befarandes att det går allt vidare än någon kan tro".

Lördag kväll den 12 augusti kom den nybildade Dalarnas trolldomskommission till Mora, och häxprocessen inleddes. Hälften av kommissionens medlemmar, sju stycken, var präster. Under fem dagar förhördes sextio vuxna och många barn från byarna omkring. Tyvärr är informationen dålig; den ansvarige skrivaren säger rent ut att han inte brytt sig om att anteckna så mycket eftersom bekännelserna är nästan likadana allihop och det inte var värt att slösa tid på att skriva ned. Det fanns så många anklagade att rättegången hölls på två ställen, i sockenstugan och i kaplansgården.

Rätten accepterade helst att folk som redan länge varit misstänkta för trolldom anklagades, och ryktet hade stor betydelse; då barnen pekade ut sergeant Dius Erik Eriksson, (52), frikändes han, liksom Per Eriksson, (30 år), därför att de hade gott rykte.

Morgonen den 23 augusti, efter nio dagars rättegång, dömdes 23 av de 60 misstänkta till döden för trolldom, avfall från Gud, förbund med djävulen och barnaförande. Femton av dessa skulle avrättas, men de övriga sex skulle sättas i fängelse eftersom rätten var osäker på deras skuld.

De dömda i Mora[redigera | redigera wikitext]

  1. Nisses Anna från Oxberg, 70 år.
  2. Jerp Anna från Oxberg, 50 år.
  3. Anders Perssons Anna från Selja, 50 år.
  4. Annas syster Sol Märet från Selja, 58 år.
  5. Enghies Anders från Morkarlby, (den enda mannen), 40 år.
  6. "Gamla trollpackan" Finnes Anna från Morkarlby, 70 år.
  7. Systern Finnes Märet från Östnor, 70 år.
  8. Hära Kerstin från Vika, 79 år.
  9. Butu Margareta från Våmhus, 50 år.
  10. Hindrick Lasses Karin från Våmhus, 40 år.
  11. Hollnus Olofs Brita från Våmhus, 36 år.
  12. Ask-Elin från Våmhus, 50 år.
  13. Mårts Anna från Våmhus, 70 år.
  14. Mats Hanssons Anna från Bonäs, 60 år.
  15. Hede Hans Märet från Bonäs, 70 år.
  16. Bäcke Pers Karin från Våmhus, 25 år (avrättningen uppskjuten pga graviditet).
  17. Knubb Eriks Anna från Våmhus, 35 år (avrättningen uppskjuten pga graviditet).

De sex återstående dödsdömda fick sin avrättning tillsvidare uppskjuten pga oklara bekännelser, gott rykte och hopp om bättring- bland dem fanns även en man, Sven Maas från Selja.

Avrättningen i Mora[redigera | redigera wikitext]

Massavrättningen utfördes 24 augusti 1669. Vädret var mycket fint den dagen. De skulle halshuggas, varefter deras lik skulle brännas på bål offentligt. "Synderskorna gick alla fort, utom de båda sista, som började något jämra och gruva sig, dock sådant utan uppehåll av exekutionen". Bålen hade ställts upp mitt emot kyrkan på en sandudde på andra sidan älven. Därefter halshöggs de med yxa, fjorton kvinnor och en man, varefter deras lik lyftes upp på bålen "först sju på det första bålet, fem på det andra, tre på det tredje, ett gräsligt spektakel", och brändes.

148 barn piskades med ris mellan sex och trettio gånger och en pojke fick löpa gatlopp mellan de andra sockenpojkarna. Dagen därpå lämnade kommissionen Mora. Ytterligare sex kvinnor blev senare avrättade.

Efterdyningar[redigera | redigera wikitext]

Prästen Skagge klagade dock över de sex som satt i fängelse i Falun i ett brev till landshövdingen: " Här höres skrän, gråt och klagan, både av föröräldra roch barn. Herre Gud näpse Satan och göra häruppå en nådig och faderlig utgång". Regeringen i Stockholm gav order om att en särskild bön, häxbönen, skulle hållas i landets kyrkor, och denna bön hölls sedan mellan 1670 och 1677.

I december stod sextio människor anklagade på nytt, men de lokala myndigheterna började tröttna; "ju mera och hårdare man härutinnan förfarer, ju farligare utseende haver det", skrev landshövdingen, och "desto mörkare synes det för mina ögon vilja bliva att skilja den skyldige från den oskyldige". I denna nya häxprocess blev därför ingen dömd till strängare än piskning. I februari 1670 klagar dock landshövdingen: " överallt är detta nu det ordinarie samtalet uti deras samvister och sällskap", och häxhysterin sades sprida sig som eld i torrt gräs; präster skrev till landshövdingen och bad om nya häxprocesser, men han vägrade och sade att det räckte att låsa in de misstänkta och predika för dem morgon och kväll.

Källor[redigera | redigera wikitext]