Liberalism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Liberalism (av latin liber, fri) är en politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde.[1] Exakt betydelse varierar med tidsepok och världsdel. Liberalism förknippas dock allmänt med individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, och demokrati.

Ett fritt näringsliv med marknadsekonomi och betoning av stark, privat äganderätt ingår i de flesta definitioner. Central är det filosofiska, negativa frihetsbegreppet - frihet från övergrepp och förtryck. I försvar av individens frihet är liberaler generellt skeptiska till statlig inblandning i enskildas privatliv. Här finns en glidande skala från socialliberaler som förespråkar skattefinansierade välfärdstjänster i offentlig eller privat regi, till klassiska liberaler som generellt motsätter sig skattebekostade samhällslösningar, och slutligen anarkokapitalister, som motsätter sig offentliga angelägenheter utöver de som är typiska för en nattväktarstat, alltså militär, polis och domstolsväsende. De flesta större partierna i världen som kallar sig liberala är mer eller mindre socialliberala. Klassiskt liberala partier är mer sällsynta och anarkokapitalistiska närmast obefintliga.

Liberalismen räknar sina rötter till antika Greklands och Roms republikanska styrelseskick, men tar i modern tid utgångspunkt i senare skeden, såsom Ärorika revolutionen och upplysningstiden. Detta genom filosofer som John Locke, Voltaire och Montesquieu, samt deras kritik mot den enväldiga monarkins brist på individuella fri- och rättigheter, inklusive problematisering av majoritetsstyre. Senare, under inspiration från radikala demokrater som Rousseau, kom en egalitär demokrati grundad på allmän rösträtt att bli ett ideal, även om liberala tänkare alltid förhållit sig med skepsis mot oreglerat massvälde. Av detta skäl är liberaler för varierande grader av konstitutionalism med okränkbara fri- och rättigheter.

I Sverige betecknar sig två riksdagspartier som socialliberala: Folkpartiet och Centerpartiet. Riksdagspartiet Moderaterna kallar sin ideologi "en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer", medan till exempel Liberala partiet, ett småparti utan representation i kommun eller riksdag, är ett klassiskt liberalt parti. Liberalismens för utomstående ideologiska oklarhet och motsägelsefullhet har uttryckts i folkpartiledaren Gunnar Helén: "Att vara liberal är att vara kluven".

I USA, Kanada och Latinamerika betecknar liberal center- och vänsterpolitiker som förespråkar ökade statliga ingrepp i marknadsekonomin och personliga friheter, och är därför inte synonymt med vad liberal avser i Europa, inklusive Sverige. Framförallt skiljer sig begreppet "liberal" i sammanhanget ekonomisk liberalism ("frihetlig", det vill säga mer oreglerad ekonomin) kontra konservatism (sparsamhet). Det är alltså staten och hur stora "friheter" staten ska ha att ingripa som åsyftas i det amerikanska begreppet "fiscal liberalism" medan det svenska begreppet liberal i högre grad syftar på individens frihet från statens ingrepp, som traditionellt varit betydligt större än i det tidiga USA.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Mänskliga rättigheter och demokrati[redigera | redigera wikitext]

För liberaler är demokratin, med fri och allmän rösträtt viktig – bara en statsmakt som har de styrdas samtycke är rättmätig. Klassiska liberala frågor sedan länge är också religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Liberaler förespråkar åtskillnad mellan stat och kyrka. Den första stat grundad på denna princip blev USA, vars konstitution, antagen 1789, definierade religionen som åtskild statsmakten, och det har aldrig funnits en statskyrka i landet. I Sverige åstadkoms denna åtskillnad 2000, under regeringen Persson, även om Svenska kyrkan kvarstår och är den i särklass största religiösa organisationen.

Lika rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Liberalismen menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av exempelvis religion, kön, sexuell läggning och etnicitet, samt okränkbara rättigheter oberoende av kollektivets vilja. Många liberaler är därför kritiska mot exempelvis dödsstraff, även om befolkningsmajoriteten skulle finna det lämpligt, liksom tortyr och inskränkningar av yttrandefrihet, sexuella minoriteters rättigheter och rätten att bruka till exempel pornografi. Liberaler förespråkar en rättsstat och allas likhet inför lagen. Liberalismen har en humanistisk utgångspunkt.

Nyliberaler tycker att alla välfärdsstatens verksamheter, exempelvis utbildning och sjukvård, bör utföras och betalas privat. Socialliberaler ser här återigen en större uppgift för staten att se till att alla människor har vissa grundläggande sociala rättigheter.

Fri ekonomi[redigera | redigera wikitext]

En relativt fri ekonomi förespråkas av de flesta liberaler. Frihandel är en klassisk liberal fråga. Man menar att marknadsmekanismen är bäst lämpad för att organisera produktionen och överföra information mellan olika aktörer på marknaden.

Nyliberaler menar att ekonomin fungerar som bäst och effektivast undviker ekonomiska flaskhalsar, då den inte manipuleras med politisk inblandning. Socialliberaler förespråkar istället statlig inblandning för att till exempel korrigera för de eventuella baksidor de ser med marknadskonkurrensen, samt skydda arbetare och konsumenter från att göra ohälsosamma yrkesval och affärsval. Nyliberaler menar då, att det oftast är just detta som riskerar att starta eventuella finanskriser.

Liberalismen förespråkar även att mänskliga individer står över politiska gränser, och värnar därför individers frihet att själva välja var de vill arbeta och bo.

Inriktningar inom liberalismen[redigera | redigera wikitext]

Den samtida liberalismen brukar delas in i två huvudinriktningar: socialliberalism och klassisk liberalism, ibland även kallat nyliberalism. John Rawls bok En teori om rättvisa från 1971 ställd mot Robert Nozicks nyliberala verk Anarki, stat och utopi från 1974 visar denna uppdelning.

Eftersom liberaler ser frihet som grundläggande värde är skillnaden mellan socialliberalism och nyliberalism om man använder en positiv eller strikt negativ frihetsdefinition. Samtidigt är det negativa frihetsbegreppet - frihet från övergrepp och förtryck - centralt för alla liberaler. En grundläggande konflikt mellan liberalism och socialism kan härledas till motsättningen mellan dessa och hur stora positiva friheter som kan uppoffras till förmån för individens eget omdöme.

Mindre riktningar är frisinne, nationalliberalism och ordoliberalism.

Klassisk liberalism, nyliberalism och libertarianism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Klassisk liberalism

Nyliberalism eller neoklassisk liberalism härleds ideologiskt från det klassiskt liberala idéarvet från 1600- och 1700-talet. Individens rätt till liv, frihet och egendom samt den ekonomiska liberalismen är två betydande traditioner. Statens uppgifter ska vara begränsade till att upprätthålla individens rättigheter genom att ansvara för polis, domstolar och ett försvar. Ofta tilläggs dock, särskilt i europeiska välfärdsstater, ett stöd för grundläggande skydd, till exempel socialbidrag och allmän sjukvård, blandat med stöd för marknadslösningar. När det gäller individer som inte har råd att köpa ett fullgott skydd genom försäkringar lyfter nyliberaler och libertarianer fram det civila samhället med släkt- och familj samt donationer och välgörenhet. De flesta libertarianer har stött framför allt offentligt bekostad eller garanterad grundutbildning, dock på praktiska grunder, liksom de mer socialliberalas stöd för välfärdsstaten, snarare än ett ideologiskt behov av kontroll som lyckomaximerare.

Förespråkandet av en begränsad stat, privat äganderätt och en minimalt reglerad laissez faire-kapitalism går internationellt under beteckningen libertarianism. I Sverige har nyliberalism vanligtvis använts som synonym. Anarkokapitalism är en mindre riktning av anarkistiskt påbrå som helt vill avskaffa staten och ersätta dess funktioner med frivilliga sammanslutningar grundade på privat ägande och marknadsmekanismer (i vilket den skiljer sig från den gängse anarkismen).

Socialliberalism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Socialliberalism

Socialliberalismen utgår ifrån ett bredare rättighetsbegrepp — man menar att man även kan räkna in exempelvis rätt till utbildning och skälig inkomst i varje individs rättigheter, så kallade positiva rättigheter, och att dessa ibland måste negligera den negativa rätten att inte utsättas för offentliga ingrepp i det socioekonomiska livet. Man argumenterar därför för en välfärdsstat med skattefinansierade välfärdstjänster. Synen på huruvida det ska vara offentliga eller privata aktörer som utför exempelvis sjukvård skiljer sig åt mellan liberaler. Socialliberaler förespråkar en reglerad kapitalistisk marknadsekonomi med offentliga ingrepp där så anses nödvändigt, snarare än önskvärt i sig, i vilket man skiljer sig från socialistiska åskådningar. Historiskt sett har liberalismen även stått upp för en offentlig tvångsmakt mot den förment statsfientliga kommunismen och anarkismen, och har därmed också betraktas som mer konservativ och därför stå längre åt "höger" på den generella höger-vänsterskalan. Genom att socialistiska rörelser i högre grad övergett målet om det stats- och klasslösa samhället har detta förhållande omdefinierats. Numera står många socialliberala partier för bibehållen eller ökad statsmakt medan vissa konservativa förespråkar större enskilt ansvar, vilket omvänt den klassiska motsättningen mellan konservativ auktoritetstro och liberalt frisinne och auktoritetskritik.

Konservativ liberalism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Konservativ liberalism

Konservativ liberalism är en högerinriktning inom liberalismen som kombinerar liberala idéer med konservativa ståndpunkter.

Konservativ liberalism skiljer sig, trots likheter, från liberalkonservatism genom att den i grunden utgår ideologiskt från liberalismen och inte konservatismen, och därför trots inslag av konservativa värderingar ytterst betonar individuella rättigheter framför kollektiva.

Konservativ liberalism tenderar vidare att betona ekonomisk frihet, minskad statsmakt åt klassiskt liberalt håll - i kontrast till socialliberalism och socialkonservatism - fokus på individuella, negativa rättigheter, brotts- och terrorbekämpning samt aktiv utrikespolitik.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Liberalismens historia

Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring 1820. Men som ideologi har liberalismen sin rot i de humanistiska tankar som uppstod under renässansen, samt Whigpartiet i Storbritannien, som efter "den ärorika revolutionen" 1688 hävdade sin rätt att välja sin kung. De riktigt liberala rörelserna föddes under upplysningstiden och formulerade idéerna om individens rättigheter samt betydelsen av självbestämmelse genom valda representanter.

Det stora brottet med det förflutna samhället var tanken att fria individer kan bilda grunden för ett stabilt samhälle. Detta tankesätt är till största delen baserat på böcker av engelsmannen John Locke (1632-1704), som i sin bok Two Treatises on Government idéerna om ekonomisk frihet och intellektuell frihet. Locke utvecklade vidare en teori om naturrätten, en tidig föregångare till våra dagars tankar om mänskliga rättigheter. Däremot var tanken om äganderätt det viktigaste hos Locke och därför förespråkade han inte demokrati, då det enligt honom kunde inkräkta på rätten till privat ägande. Hans naturrättsteori gav ändå en ideologisk legitimitet till de amerikanska och franska revolutionerna. Under den sena franska upplysningstiden dominerade Voltaire, som argumenterade för att Frankrike skulle införa en konstitutionell monarki och avskaffa adelsståndet, och Rousseau som argumenterade för människans naturliga rätt till frihet.

David Hume bidrog med tanken att fundamentala mänskliga beteenderegler skulle göra att människor vill nedkämpa alla försök att begränsa eller reglera dem. Han argumenterar för detta i sin bok A Treatise of Human Nature 1739-1740.

Adam Smith utvecklade tanken att individer kan uppbygga både ett moraliskt och ekonomiskt samhälle utan statlig inblandning, och att nationer är som starkast när deras medborgare är fria att ta egna initiativ. Han argumenterade för laissez-faire-principen. Hans mest kända bok är The Wealth of Nations (Nationernas välstånd), som utkom 1776, där han argumenterade för att marknaden under särskilda förhållanden kan reglera sig själv och därför skulle producera mer välstånd än statligt reglerade marknader. Staten skulle endast ägna sig åt uppgifter som inte drivs av vinstintresse, som till exempel kamp mot monopol.

Liberalismen började växa sig stark i västvärlden under 1800-talet, då medelklassen hade fått större makt. Tanken att all makt utgår från folket och att det också är kapabelt att stifta nödvändiga lagar och genomdriva dem gick längre än upplysningstidens idéer.

Den industriella revolutionen ökade det materiella välståndet, men skapade även stora klyftor i samhället tillsammans med andra problem som föroreningar, utanförskap, överbefolkning av städerna och barnarbete. Folk blev friskare och levde längre, och överskottet av arbetskraft ledde till sänkta löner. Socialliberaler krävde minimilöner, förbud mot barnarbete och ökad säkerhet för arbetare. Laissez-faireinriktade liberaler hävdade att dessa lagar skulle inkräkta på frihet, rätten till ägande och hindra den ekonomiska utvecklingen. Vidare trodde man att samhället skulle ordna dessa problem av sig själv utan statlig inblandning. På så sätt uppstod den första striden i liberalismen.

1911 gav L T Hobhouse ut boken Liberalism, som sammanfattade den nya liberalismen vilken accepterade viss statlig inblandning i ekonomin för att ge individerna en gemensam rätt till en jämlik fördelning. Detta skedde under en tid då de antistatliga delarna av liberalismen blivit mer radikala, på gränsen till anarkistiska.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Kritiker till vad den svenska vänstern kallar "den nuvarande liberalismen" i Sverige, menar att den har kommit att koncentreras till avregleringar och privatisering. Dessa menar att helt privatfinansierad välfärd skapar ett samhälle där de med medel får bra samhällsservice medan de fattiga inte har råd att till exempel laga tänderna. [källa behövs] Från klassiskt liberalt håll påpekar man att det är just så med den nu förda politiken, men att det Klassiskt liberala samhället, som aldrig fått växa fram i Sverige, finansiellt även hade gagnat de flesta med en nu bekymmersam ekonomi. Samt att det nya arbetsmarknadssystemet snarare skulle få den långvariga fattigdomen att minska än att öka.

Inbördes kritik mellan anhängare av socialliberalism respektive klassisk liberalism[redigera | redigera wikitext]

Nyliberalismen är enligt dess företrädare "återuppväckelsen av den klassiska liberalismen". Nyliberaler menar att socialliberalerna förvrängt termen "liberalism" och dess värderingar - människans rätt till sig själv och sitt ägande - och har därför myntat det nya ordet "nyliberalism". Socialliberalerna har å sin sida kritiserat nyliberaler för att sätta den personliga valfriheten före den personliga friheten.[källa behövs] Nyliberalerna har å sin sida hävdat att det snarare är socialliberalerna som gjort sig skyldiga till just detta.

Socialistisk kritik[redigera | redigera wikitext]

En vanligt förekommande kritik från vänsterhållet rör det privata ägandet och den liberala tron på frivilliga överenskommelser i marknadsekonomin. För att dra ett konkret exempel så menar kritiker att arbetsgivare och arbetstagare inte är jämbördiga parter på grund av den förres (av den argumenterande förutsatta) ägande. Arbetstagaren står i beroendeförhållande till arbetsgivaren (då arbetstagaren är i behov av lön för att försörja sig själv), medan arbetstagaren för arbetsgivaren är helt utbytbar, eftersom det alltid finns arbetslösa som står på kö i väntan på ett arbete. Liberaler har då bland annat argumenterat att i ett liberalt samhälle är även arbetsgivaren utbytbar och att dessa två parametrar ger en mindre segmenterad arbetsmarknad. Det är heller inte ovanligt att klassiska liberaler stödjer idéer om kooperativ och fackföreningar som arbetar utan statens inblandning.

Demokratisk kritik[redigera | redigera wikitext]

En annan kritik går ut på att kopplingen mellan marknadsliberalism och demokrati inte är självklar, då så kallat marknadsliberala idéer delvis tillämpats även i diktaturer, exempelvis Kina och Pinochets Chile. Somliga kritiker hävdar enligt liknande tankegångar att kapitalismen som sådan är mer eller mindre oförenlig med andra liberala grundvärderingar. Klassiska liberaler menar dock att dessa tillämpningar inte varit strikt liberala, eftersom medborgares (och därmed arbetares) rättigtheter att bl.a. tala fritt och organisera sig fritt har förtryckts. De hävdar även att de klassiskt liberala värderingarna alltid utgår från individens rätt och således saknar konkreta motsägelser i sak. Vissa klassiska liberaler menar att den antiliberala synen utgår ifrån den falska föreställning att samhället och dess individer står isolerade från varandra. (I stark likhet med de antiliberalas argument mot liberalismen) [källa behövs]

Strukturalistisk och filosofisk kritik[redigera | redigera wikitext]

Ytterligare kritik rör vad man uppfattar av individualismen. Liberaler betonar vikten av att betrakta individer som just individer; Naturligt fria att leva, möta, organisera och ingå avtal med andra individer. Kritiker anser att liberaler är allt för snabba att individualisera problem i samhället, vilket de menar att liberalerna inte förstår sig på. Enligt kritikerna framställs individen inom liberalismen som någonting abstrakt och isolerat från omvärlden, istället för att betraktas i sitt sammanhang. Kritikerna menar att människan och hennes frihet aldrig kan förstås fullt ut om man undlåter att betrakta henne som både subjekt och objekt i samhället. Med det menas att liberalerna inte förstått till vilken grad individen påverkas av sin omgivning.[källa behövs] Där betonas att människan till naturen är en relationell varelse som är beroende av gillande från andra människor runt omkring sig för att behålla sin sociala position. Individen kommer att i hög grad basera sina val på omgivningens reaktioner och dessa val kan därmed inte betraktas som helt fria. Därtill kritiseras att liberalismen bygger på antagandet att människor föds med lika förutsättningar att göra fria val vilket förnekar dolda sociala strukturer och normer som kommer med exempelvis klass-, köns- eller kulturtillhörighet. Möjligheten att göra val förutsätter, enligt kritikerna, också att individen har resurser som ger henne tillgång till valmöjligheten, så som exempelvis utbildning, pengar eller kontakter. Det att en individ har rätt att göra ett visst val, betonar de, innebär inte per automatik att hon kan göra det valet. De flesta klassiska liberaler motsätter sig inte heller detta då det innebär det moderna samhället.

Dekonstruktion av liberalismen[redigera | redigera wikitext]

Domenico Losurdo gör en omläsning av liberalismens traditioner[2] som betonat frihet för besuttna och exkluderat arbetare och koloniala folk.

Dany-Robert Dufour pekar på det framhävande av egot (Adam Smiths Self Love) som lett fram till den kulturella revolution och den kris vi lever under idag, som ingalunda är enbart ekonomisk utan omfattar alla områden människor har att förvalta.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin: Liberalism
  2. ^ Controstoria del liberalismo, Laterza, Rome-Bari, 2005, 2006

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995.
  • Bra Böckers världshistoria, band 11
  • Svenska Akademiens ordbok: 1/140/35617 (huvudordet liberal)
  • Nordisk familjebok
  • Reidar Larsson, Politiska ideologier i vår tid, ISBN 91-44-00294-7
  • Wallerstein, Immanuel: Liberalismens död. Vertigo 2001. ISBN 91-973491-4-3

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]