Kungsfågelsångare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kungsfågelsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Kungsfågelsångare i Guiyang, Kina.
Kungsfågelsångare i Guiyang, Kina.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Lövsångare se text
Phylloscopidae
Släkte Phylloscopus
Art Kungsfågelsångare
P. proregulus
Vetenskapligt namn
§ Phylloscopus proregulus
Auktor Pallas, 1811
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kungsfågelsångare (Phylloscopus proregulus) är en insektesätande fågel i familjen lövsångare (Phylloscopidae) som häckar i delar av Centralasien och som tidigare placerade i familjen sångare.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Kungsfågelsångaren är mycket liten, cirka 9,5 centimeter lång med en vikt på 4-7 gram och kan ofta upplevas som storhuvdad. Den har grönaktig ovansida, smutsvit undersida och dubbla gulvita vingband. Hjässan är mycket mörkt olivgrön med ett distinkt ljusgult centralt hjässband, långt gult ögonbrynsstreck och kraftigt mörkt ögonstreck. Den har även en gul fläck på övergumpen, som bäst ses när fågeln ryttlar.[2]

Kungsfågelsångaren är mycket lik de närbesläktade arterna sydlig kungsfågelsångare, gansusångare och kinesisk sångare men skiljs på läten. Den är också lik taigasångare och bergstaigasångare men kungsfågelsångaren har en ljus övergump, kraftigare ögonstreck och ett gulare ögonbrynsstreck, speciellt framme vid näbben.[2]

Kungsfågelsångarens vanligaste lockläte är ett svagt, mjukt något stigande tjui. Sången är ljudlig och drillande som gärdsmygens och påminner även om kanariefågelns sång.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Kungsfågelsångaren häckar i sydöstra Sibirien, huvudsakligen från floden Jenisej och österut, till Mongoliet, delar av Tibet och nordöstra Kina. Den är en flyttfågel och övervintrar från subtropiska sydligaste Kina till nordöstra Indokina, så långt söderut om Vietnam.[3] Ett mindre antal övervintrar även i nordvästra Europa,[3] och dessa beskrivs ofta som felflugna, men studier indikerar att det kan röra sig om en regelrätt flyttrutt.[4]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Kungsfågelsångaren beskrevs första gången av Peter Simon Pallas som upptäckte arten vid floden Ingoda i Sibirien 1811. Dess vetenskapliga artepitet proregulus har den fått eftersom den påminner om kungsfågeln (Regulus regulus) och sitt engelska trivialnamn Pallas's Leaf Warbler har den fått för att hedra sin upptäckare.

Förr behandlades arten som ett komplex som omfattade ett flertal underarter. Utöver nominatunderarten accepterades två till fyra övriga underarter som häckar mycket längre söderut på höga höjder i bergsskogar i en region som sträcker sig från västra Himalaya och österut till västra Kina (Yunnan och norrut till Gansu och Hebei).[5][6] Dessa taxa skiljer sig mycket lite i fjäderdräkt men deras läten är distinkta och även genetiska studier visar att de bäst beskrivs som goda arter.[3][7] Dessa arter är:

  • Sydlig kungsfågelsångare (Phylloscopus chloronotus) - förekommer i Himalaya i sydvästra Kina.
    • P. c. chloronotus
    • P. c. forresti
    • P. c. simlaensis
  • Gansusångare (Phylloscopus kansuensis) - förekommer i centrala västra Kina.
  • Kinesisk sångare (Phylloscopus yunnanensis) (syn. P. sichuanensis) - förekommer i västra Kina

Av dessa är möjligtvis även taxonet forresti en god art, men det behövs fler studier för att bekräfta detta.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kungsfågelsångaren observeras sällsynt men regelbundet i Sverige. Första observationen gjordes 22 oktober 1957 vid Fågelviken, Bro socken, Bohuslän, och från 1974 har arten observerats årligen i landet.[8] Antalet observationer varierar mycket mellan olika år, vanligtvis mellan 20-90, men 1996 observerades rekordmånga 320 individer.[8] Det finns bara en säker övervintring i Sverige vilket skedde i Lomma i Skåne där en individ uppehöll sig under perioden 23 december 2007 till 28 april 2008.[8] Det finns även ett tiotal observationer av arten från perioden april till juni.[8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Kungsfågelsångaren häckar i bergiga barrskogar och i barrskog på taiga. Vintertid uppträder den i något mer varierande biotoper som också omfattar blandskog och buskmark, utöver barrskog. Boet placeras i ett träd, oftast i närheten av en trädgren 0,5–10 meter över marken.[3] Den lägger fyra till sex ägg som kläcks efter 12–13 dagar, och ungarna blir flygga efter 12–14 dagar.[3] Som de flesta sångarna är den insektsätare. Fågeln är inte skygg, men genom att den för det mesta lever och rör sig i trädkronor blir den svårsedd. Den rör sig ständigt och påminner i beteendet om en kungsfågel, med en hel del fladdrande och ryttlande. Arten kan till och med hänga upp och ned som en mes.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Texten bygger bitvis på en översättning från engelskspråkiga Wikipedias artikel Pallas's Warbler, läst 11 oktober 2011

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2013 Phylloscopus proregulus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 334-335. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ [a b c d e f] Hoyo, J. del, et al., eds. (2006). Handbook of the Birds of the World, vol. 11. Barcelona: Lynx Edicions. Sid. 659. ISBN 84-96553-06-X 
  4. ^ Gilroy, J. J., & Lees, A. C. (2003) Vagrancy theories: are autumn vagrants really reverse migrants?, British Birds, vol.96 sid:427-438
  5. ^ Williamson, K. (1967) The Genus Phylloscopus. Identification for Ringers 2. British Trust for Ornithology.
  6. ^ Cheng Tso-hsin (1987) A Synopsis of the Avifauna of China. Science Press, Beijing ISBN 3-490-12518-5.
  7. ^ Alström, P. (2006) Species concepts and their application: insights from the genera Seicercus and Phylloscopus, Acta Zoologica Sinica, vol.52 (supplement) sid:429-434 (pdf fulltext)
  8. ^ [a b c d] Magnus Ullman (2011) Allt fler hittas i fält, Vår Fågelvärld, vol.70, nr.5, sid:32-35, ISSN 00422649

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. Sid. 389-390. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]