Trafikhuvudman

En trafikhuvudman ansvarar för kollektivtrafikens utförande.

Europa

Det är vanligt i Europas länder att det statliga järnvägsbolaget sköter all tågdrift, medan kommuner ansvarar för bussar, tunnelbanor och spårvägar. Sverige och Storbritannien är bland de som avviker mest från den bilden. Enligt EU-direktiv ska själva järnvägsförvaltningen vara skild åt organisatoriskt från tågdriften, en förberedelse för fri konkurrens.

Danmark, Finland, Norge

I Norge , Danmark och Finland är de statliga tågbolagen i huvudsak än så länge ensamma på att på att köra passagerartågtrafik. Bussar körs mer med regionalt ansvar, både i Norge, Danmark och Finland.

Danmark

I Danmark kör DSB de flesta passagerartåg. Ett undantag är den internationella sträckan Helsingør–Öresundsbron (Öresundståg) där man tillsamman med svenska länstrafikbolag auktionerat ut trafiken, fast det ändå blev DSB som vann budgivningen. Internationella tåg från Sverige och Tyskland kan köras av utländska operatörer (SJ kör kommersiellt till Köpenhamn och DB kör till Tyskland). När det gäller lokal spårtrafik i Danmark såsom Köpenhamns metro och småbanor har man en lokal huvudman som styr. På Köpenhamns S-tåg och Re-tåg är DSB monopoloperatör, fast biljetter och ekonomiskt ansvar vilar på landsdelens trafikbolag Movia.

Finland

I Finland kör VR all tågtrafik (utom tunnelbanan). Rysslandstågen körs i samarbete med ryska statsjärnvägen. För Helsingfors pendeltåg ansvarar både VR och kommunerna för biljetter och finansiering medan VR kör tågen. För metro, spårvagnar och bussar i Helsingforsregionen kör och utfärdar lokaltrafikbolaget HSL/HRT biljetter, och olika kommunala bolag för bussar i övriga Finland. Utanför Helsingforsregionen förekommer knappast tågtrafik för arbetspendlare, eftersom de skulle bli olönsamma och kommunerna inte är intresserade att subventionera dessa.^{[källa behövs]}

Norge

I Norge kör NSB alla passagerartåg undantaget linjerna Oslo–Gardermoen och de internationella Oslo–Charlottenberg och Narvik–Riksgränsen (men NSB kör Oslo–Kornsjø och Trondheim–Storlien). Bolag ägda av fylkena eller större kommuner ansvarar för busslinjer, båtlinjer, tunnelbana och spårvägar. Ofta kör operatörerna under egna varumärken, medan fylkena ansvarar för biljettregler, taxa och finansiering. Långdistansbussar är avreglerade och bolagen kör sina egna taxor. Internationell tågtrafik är avreglerad, även om det finns bidrag för lokaltrafikdelar av sådan trafik, som även SJ får i viss mån. Det finns ett gemensamt telefonnummer (177) och en webbportal (www.177.no) för information om tidtabeller med mera.

Storbritannien

I många av storstadsområdena har man offentligt ägda organisationer kallade passenger transport executive (PTE) samt integrated transport authorities (ITA). ITA stödjer olönsam trafik. PTE planerar trafiken. För bussar gör PTE inte så mycket mer än planering, medan man gör mer för spårbunden trafik. PTE äger också lokala spår och stationer. Själva driften sköts av fristående operatörer. I sex storstadsområden finns dylika organisationspar, kring städerna Manchester, Liverpool, Sheffield, Newcastle, Birmingham och Leeds.

I London följer man inte riktigt denna modell. Där har man ett kommunalt bolag, Transport for London, som också är operatör för mycket trafik. Det är en av Europas allra största trafikhuvudmän i trafikmängd och antal passagerare. I Glasgow (i Skottland som har egen lagstiftning inom interna angelägenheter) har man ändå en PTE. Utanför storstäderna i England är grevskapen ansvariga och har bildat en motsvarande organisation. Grevskapsgränserna passar inte ihop med storstadsområdena, vilket är anledningen till modellen med ITA och PTE där.

Sverige

Ansvaret för trafiken i varje län vilar på en offentlig länstrafikansvarig. Den länstrafikansvarige kan vara politikerna i landstinget, en konstruktion bestående av politiker från kommunerna i länet eller en kombination av politiker från landstinget och kommunerna i länet (till exempel i form av kommunalförbund). Det finns även en huvudman för nationell, långväga kollektivtrafik i Sverige. Den handlar endast upphandlad trafik och hanterar inte något biljettsystem eller tillhandahåller fordon, utan det får operatörerna själva sköta. För utrikes kollektivtrafik från Sverige finns ingen styrning och inga svenska bidrag heller.

Operatörer ogillar att äga själva tågen, då de är dyra i inköp och inte kan säljas utomlands om man förlorar upphandlingen på grund av många olika nationella regler. Länstrafikbolagen brukar äga tåg och låta en operatör köra dem. Fartyg och flygplan kan lättare köpas och säljas utomlands.

Tyskland

I Tyskland är kommunerna (Landkreise) ansvariga för lokal kollektivtrafik. De har ofta gått samman i trafikförbund (Verkehrsverbund), i princip lokaltrafikbolag. Kommunerna bestämmer själva hur de samarbetar. Delstaterna (Bundesländer) har mindre med saken att göra. Det finns 127 trafikförbund i tyska Wikipedias lista. I storstäderna finns mycket stora trafikförbund i trafik och biljettförsäljning räknat, medan andra är mycket mindre. Störst är Verkehrsverbund Berlin-Brandenburg med 3,43 miljoner resor per dag (2006), och Hamburger Verkehrsverbund med 1,95 miljoner resor per dag (2006), och även Münchner Verkehrs- und Tarifverbund, Rhein-Main-Verkehrsverbund (Frankfurtregionen) och Verkehrsverbund Rhein-Ruhr (Köln-Ruhrområdet) är stora med omkring en miljon resor om dagen. När det gäller själva driften av passagerartåg har Deutsche Bahn i princip monopol, även på lokaltåg (inte tunnelbanor).

Litteratur

• Jansen, Holger: Sweden. Planning Public Transport, Customer Representation and Passenger Rights. Page 211 - 220. At: Martin Schiefelbusch, Hans-Liudger Dienel (ed.): Public Transport and its Users. The Passenger’s Perspective in Planning and Customer Care. Ashgate, Farnham, Surrey, 2009.

Externa länkar

• Vad är en bra trafikhuvudman? (PDF)