Mongolernas invasion av Europa
| Mongolernas invasion av Europa | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Mongolernass erövrande av västra världen. | |||||||||
 Mongolernas erövring av Vladimir år 1238. | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Kiptjakerna Protobulgarerna Vladimir-Suzdal Ryssland Kievrus Polen.svg){kind=small} Ungrarna Schlesien Galizien
|
 Mongolväldet
| ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
| Batu Tsubotai | |||||||||
| Styrka | |||||||||
| 150 000[1] | |||||||||
Mongolernas invasion av Europa pågick från 1236 till 1241 och var den andra av tre större invasionskampanjen västerut som mongolerna genomförde. Invasionens större del var i Ryssland och avslutades med invasion av Polen och Ungern.
Bakgrund
Batu, som var son till Jochi och barnbarn till Djingis khan, blev efter att Ögedei tillträtt som Storkhan 1229 placerad som khan över Gyllene horden i södra Ryssland. År 1235 sammankallade Ögedei en kurultai och beslutade att en andra militär kampanj skulle genomföras väster ut för att säkra Kiptjakernas stäpp och Ryssland som utvecklades av Jochi och hans ättlingar.[2][3]
Kampanjen
Kampanjen leddes av den nu 50-åriga general Tsubotai och med följde en rad prinsar; Batu (Jochis son), Güyük (Ögedeis son) och Möngke (Toluis son).[3] Ögedei stannade i Karakorum. Kampanjen bestod av ett kavalleri på 150 000 soldater, och varje soldat hade minst fem hästar.[2][1]
Armen begav sig västerut genom Dzungariet förbi Aralsjön där de gjord en paus för att fortsätta mot Volga. Vid Volga slog de 1237 ner Protobulgarernas rike och erövrade dess större städer nära dagens Kazan. Armén följde sedan Volga väster ut och erövrade 1237 ryska Rjazan. Efter att Rjazas kvinnor begått självmord genom att hoppa från stadsmuren i stället för att bli våldtagna av mongolerna beslutar Tsubotai att hela stadens befolkning skulle mördas. Mongolerna försatte med att erövra Rjazan, Suzdal, Vladimir, Jaroslavl och Tver under vintern 1237 till 1238. De erövrade också Moskva 1238 där de dödade Jurij II som var furste över Vladimir-Suzdal. Efter Moskva begav sig mongolerna mot Republiken Novgorod och dess huvudstad Novgorod, men våren kom tidigt 1238, vilket förvandlade slättländer runt Novgorod till träskmark och gjorde det omöjligt att passera Pripjatträsken så de vände söder ut. År 1238 och 1239 befäste de sina ställningar i Kiptjakernas stäpp, och erövrade några ryska städer. 1240 fortsatte armen mor Ukraina där de erövrade Kievrus och i december totalförstörde dess huvudstad Kiev. Värt att notera är att mongolerna erövrade Ryssland under vintersäsongen vilket både Hitler och Napoleon misslyckades med.[2][1][3]
Efter Kiev delades mongolernas styrkor[4] i fyra grupper.[1] En arme av 20 000 man fortsatte väster ut mot Polen. Tidigt 1241 erövrades och brändes Lublin, Sandomierz och Kraków. Vid floden Oder brände invånarna själva sin stad Wrocław och flydde till en ö i floden. Vid Legnica mötte mongolerna en arme på ca 100 000 man bestående av både polska armés, tjecker och soldater från Tyska orden. 10 km utanför Legnica utkämpades 9 april 1241 slaget vid Liegnitz där mongolerna segrade, men led betydande förluster. En annan delen av armen på 50 000 man gick sydväst mot Ungern där de 10 april, dagen efter slaget vid Liegnitz, besegrade Ungrarna vid slaget vid Muhi. Efter Esztergom följde Budapest samma öde med förstörelse och massmord. De två andra grupperna av armen gick mot Schlesien och Galizien. Mongolerna fortsatte sedan på order av Batu väster ut längs Donau för att erövra Österrike. De nådde Wienerwald mycket nära Wien när de nåddes av beskedet att Ögedei hade avlidit, vilket avslutade kampanjen, och de lämnade Europa i juni 1242 och vände åter till Mongoliet.[2][1][3]
Eftermäle
Fågelvägen tur och retur mellan Mongolväldets huvudstad Karakorum och Budapest är mer än 12 000 km, och den verkliga tillryggalagda sträckan på marken måste varit flera gånger längre, vilket gör fälttåget till ett av de absolut längsta i världens militärhistoria.[2] Gyllene horden där Batus arvingar fortsatte att styra, konverterade 1270 till Islam och den mongoliska influensen i området var därmed nästan borta.[5]
Se även
- Mongolernas invasion av västra Asien
- Mongolernas invasion av Centralasien
- Mongolernas invasion av Kina
Referenser
Noter
- ^ [a b c d e] ”THE MONGOLS - PART II” (på engelska). Ah Xiang. http://www.imperialchina.org/Mongols-part-2.html. Läst 17 januari 2016.
- ^ [a b c d e] Mote, F.W. (2003). ”The Second Campaign to the West, 1236–1241” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 434-436. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PA434&dq=Imperial%20China%20900-1800%20The%20Second%20Campaign%20to%20the%20West%2C%201236%E2%80%931241&hl=sv&pg=PA434#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
- ^ [a b c d] Man, John (2015). ”Terror on Europe's edge” (på engelska). The Mongol Empire. Corgi. sid. 138–145. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.com/The-Mongol-Empire-Genghis-Founding/dp/0552168807
- ^ Mote, F.W. (2003). ”The First Campaign to the West, 1218–1225” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 430-431. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PA435&dq=Imperial%20China%20900-1800%20the%20first%20campaign%20to%20the%20west&hl=sv&pg=PA435#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
- ^ Mote, F.W. (2003). ”Relations among the Four Khanates” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 442-443. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&pg=PA442&dq=Imperial+China+900-1800+relations+among+the+four+khanates&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwij1M2I767KAhUm1XIKHb6BBeUQ6AEIGzAA#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
Tryckta källor
- Mote, F.W. (2003) (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. ISBN 0674012127. http://www.amazon.com/Imperial-China-900-1800-F-Mote/dp/0674012127
- Man, John (2015) (på engelska). The Mongol Empire. Corgi. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.com/The-Mongol-Empire-Genghis-Founding/dp/0552168807