Tsubotai

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Medeltida kinesisk teckning av Tsubodai

Tsubotai (mongoliska: Сүбээдэй, Sübeedei; traditionell mongoliska: Sübügätäi or Sübü'ätäi; Tsubodai), även Subutai, Subedei, 1176–1248, var den främste militära strategen och generalen under Djingis Khan och Ögedei (Ogotai) khan. Han ledde mer tjugo fälttåg under vilka han erövrade trettiotvå länder och vann sextiofem fältslag varvid han erövrade mer territorium än någon annan militär befälhavare i historien. Han vann sina segrar tack vare uppfinningsrikedom och sofistikerade strategier. Rutinmässigt koordinerade han arméers rörelser som befann sig hundratals kilometer ifrån varandra. En av hans främsta prestationer kampanjen mot Polen och Ungern där han krossade deras respektive arméer med endast två dagars mellanrum trots att de befann sig mer än 500 kilometers mellanrum.

Tsubotai blev med åren kraftigt överviktig vilket hindrade honom från att rida. Han fraktades runt i en kärra istället.

Tsubotai anses vara en av Djingis Khan och det mongoliska imperiets främsta generaler avseende av kompetens och taktisk förmåga. Han ledde eller stödde mongolernas erövringar i Asien och Europa. Han ledde många framgångsrika anfall och invasioner under sitt liv och förlorade nästan aldrig.

Unga år och familj[redigera | redigera wikitext]

Historikerna tror att Tsubotai föddes 1176. Sannolikt strax väster om övre delen av floden Onon (Biflod till Amur) i nuvarande Mongoliet. Han tillhörde uriankhanska klanen och var av turkfolk härkomst. Ordet uriankhan betyder född till kung på uigurisk turkiska.

Tsubotais släkt var befryntad med Temujins (den framtida Djingis Khan) släkt sedan flera generationer.

Hans äldre broder Jelme tjänstgjorde också som general under Temujin. Jelme räddade den svårt sårade Temujin under tiden de stred för att förena folken på den mongoliska högplatån. Ytterligare en broder Chaurkahn finns omnämnd i Mongolernas hemliga historia.

De nära familjebanden till trots så fanns det ingen garanti för en hög samhällsposition för den unge Tsubotai. Det mongoliska samhället var en utpräglad meritokrati. Han var av enkel börd och son till en smed vid namn Jarchiudai.

Tsubotai skickades att tjäna Djingis Khan när han var 17 år. Han kom att bli befordrad till det högsta befäl som var tillgängligt för någon som inte var släkt med Djingis. Inom tio år hade han befordrats till general och förde befälet över en av de tumener som utgjorde förtrupp för den mongoliska hären. År 1212 stormade han Huan, den första händelse där han finns omnämnd. Djingis khan refererade till honom som en av sina krigshundar, en titel han förtjänade.

Tsubotai lär ha sagt till Djingis ”Jag kommer avvärja dina fiender som filtyg skyddar dig från vädrets makter”.

Som general[redigera | redigera wikitext]

Tsubotai var den förste av mongolernas härförare vid sidan av Djingis som insåg värdet av ingenjörskonst vid belägringar. Han var också den som utvecklade stridstekniken med belägringsmaskiner längst. Vid slaget vid Muhi slog de ungerska armborstskyttarna tillbaka de mongoliska försöken att nattetid korsa en bro. De orsakade också stora förluster hos mongolerna.

Tsubotai lät då montera upp blidor för att rensa flodstranden på ungerska armborstskyttar och därmed öppna vägen för sitt lätta kavalleri utan ytterligare förluster. Detta är första gången som det finns noterat att man använder belägringsmaskiner annat än till belägringsstrid. I princip grundlägger Tsubotai principen att använda indirekt eld för att möjliggöra rörelse. Medan blidorna rensade vägen mot bron, översåg Tsubotai byggandet av en ny bro nedströms för att möjliggöra en flankering av ungrarna.

Tsubotai blev också känd för att enrollera besegrade folk i armén. Något som mongolerna initialt var tveksamma till. Vad Tsubotai särskilt rekryterade var ingenjörer.

Underrättelsetjänst var ett annat område där han var föregångsman. Han planerade sina fälttåg i god tid och inhämtade då omfattande underrättelsematerial. Han hade underrättelsefolk på plats i de ryska lydstaterna Polen och Ungern minst ett år innan de planerade anfallen. Han anpassade sin taktik med hänsyn till fienden, terrängen och vädret. Han lade tyngdpunkten på användningen av sitt lätta kavalleri och manövrerade fienden in i finter, skenanfall och bakhåll. När fiendens motstånd bröts fullföljde han genom att skoningslöst förfölja fienden och bryta allt kvarvarande motstånd och stridsvilja.

Tsubotai följde den mongoliska traditionen att inte samla på sig onödig last och fångar utan säkerställde att förbanden kunde leva av vad landet gav och snabbt förflytta sig över stora avstånd. Innan han engagerade sig i strid försökte han alltid, oftast framgångsrikt, att manövrera fienden till en svagare position.

Till skillnad från dåtidens europeiska arméer där man betonade vikten av befälhavarens personliga mod, mongolerna värderade en taktisk vy och möjligheterna för deras ledare att göra snabba taktiska förändringar och anpassningar under strid. Men i och med att ingen man kunde bli officer utan att kämpa sig upp från soldat så brast aldrig modet hos officerarna. Medan ledare som Richard Lejonhjärta m.fl. ledde sina män genom att själv strids främst bland männen. Tsubotai placerade sig på en höjd på avstånd varifrån han kunde styra striden med flaggor och ordonnanser. Att ha överblick samt att kunna styra striden var centralt för Tsubotai Detta är ett av skälen varför Tsubotai sällan förlorade och har gått till historien som en av de mest framgångsrika befälhavarna i historien både i antalet segrar samt i erövrad landmassa.

Första fälttåget i väster[redigera | redigera wikitext]

Djingis Khan skickade Tsubotai att bekämpa merkiterna. Tsubotai besegrade dem vid floden Chu år 1216 och återigen vid Kiptjak territoriet år 1219. Shah Mohammad II av Khwarizm anföll Tsubotai strax efteråt längs Irghiz. Tsubotai lyckade avstyra anfallet efter våldsamma strider.

Djingis Khan ledde den mongoliska armén västerut sent 1219 mot Khwarizm som en bestraffningsexpedition sedan de hade avrättat de mongoliska ambassadören. Tsubotai ledde förtruppen för invasionsarmén.

Med omkring 130 000 man var den mongoliska armén underlägsen styrkorna i shahdömet Khwarizm. Genom bedrägeri, skenmanövrar och snabba manövrar mongolerna krossade Khwarizm i en serie av slag. Shah Mohammad II försökte rädda sig själv genom att fly in i centrala Persien. Djingis skickade Tsubotai och Jebe med 20 000 man att förfölja den flyende shahen. Shahen lyckades undvika att bli infångad, men efter en lång flykt blev han sjuk och avled i ett litet fiskarsamhälle vid Kaspiska havet tidigt år 1221.

Tsubotai tillbringade vintern i Azerbajdzjan. Under tiden kom han på tanken att kringgå Kaspiska havet och därmed omfatta kiptjaker och kumanerna. Efter en insats i Persien och en räd in i Georgien, mongolerna korsade Kaukasus under vintern genom Derbentpasset. Genom diplomati och militär styrka lyckade Tsubotai besegra alanerna, kiptjaker och kumanerna. Han krossade en kombinerad armé av rus och kumaner längs floden Kalka (21 maj 1223). En räd mot volgabulgarer slutade med förlust. Tsubotai erhöll förstärkningar och kunde därmed slutgiltigt få kiptjaker och kanglis att underkasta sig. Hela företaget avslutades då Tsubotai och hans styrkor återförenade sig med Djingis Khan och huvudarmén på sin väg tillbaka till Mongoliet.

Fälttågen mot Xixia och Jin[redigera | redigera wikitext]

Tsubotai spelade huvudrollen vid anfallet mot Xiaxi är 1226. Under år 1227 besegrade han Jin distrikten längs övre delen av floden Wei, när mongolernas framryckning hejdades genom Djingis Khans död.

Djingis efterträddes av sin son Ögedei. År 1230-31, Ögedei ledde personligen mongolernas huvudstyrka mot Jin (i centrala Kina). Försöken att bryta in i centrala Henan slutade med nederlag sedan Tsubotai blivit slagen vid Shan-ch’e-hui. Härnäst belägrade och intog mongolerna Fengxian, ett sekundärt mål. Under år 1231-32 genomförde mongolerna ett förnyat försök. Denna gång kunde Tsubotai besegra Jins arméer.

Mongolerna vann beslutsamma segrar vid Sanfeng (9 Feb 1232), Yangyi (24 Feb 1232) samt T’iehling (1 Mar 1232). Ögedei och huvudarmén återvände till Mongoliet, men lämnade Tsubotai med en mindre styrka att fullborda erövringen av Henan. Subotai fann det svårt att erövra större städer och behövde nästa ytterligare två år att fullborda erövringen av Jin. Han skapade en allians med Song för att fullborda erövringen. Det tog dock inte länge förrän missämja uppstod mellan Song och mongolerna. Två arméer från Song erövrade städerna Kaifen och Luoyang under sommaren 1243. Mongolerna återvände inom kort och återtog städerna.

Andra fälttåget i väster[redigera | redigera wikitext]

Ögedei beslöt sig beslöt sig för att skicka huvuddelen av armén västerut för att slutgiltigt krossa kiptjaker och bulgarerna. Tsubotai fick uppdraget att leda uppdraget under prins Batu.

Subitai besegrade kiptjaker ledare Bachman norr om Kaspiska havet och strax därefter volgabulgarer. I slutet av 1237 Tsubotai anföll Ryazan och Vladimir-Suzdal. Rus besegrades i tre olika fältslag och deras städer erövrades snabbt. Mongolerna tillbringade sommaren 1238 längs Don. Enheter skickades ut för att underkuva mindre stammar som levde på slätterna kring kring Svarta havet. Under 1239 besegrades Rus staten Tjernihiv.

Här inträffar då det forna Sveriges enda närkontakt med mongolväldet. I och med att ruserna var kuvade så kom de att bli mongoliska lydstater. År 1240 bestämmer sig Birger Jarl för att säkra floden Neva (avvattnar Ladoga och rinner ut i Finska viken). Den mongoliska lydfursten, prinsen av Novogorod; Alexander Yaroslavich, slår den svenska invasionshären den 15 juli 1240 på Nevas stränder. Som hedersnamn till följd av sin seger kommer prinsen hädanefter att kallas Alexander Nevskij . Mongolerna hade ett stilleståndsavtal med Galish- Vladimir, dess regent blev tagen med överraskning när Tsubotai anföll december 1240. Kiev, Vladimir och andra städer föll snabbt.

Fälttågen mot central- och östeuropa[redigera | redigera wikitext]

Anfallet på centraleuropa var Tsubotais verk och det var detta som ledde till hans berömmelse. Det var under dessa fälttåg som hans geniala idéer och nytänkande kom till sin rätt. Efter att ha erövrat de olika ryska statsbildningarna lät han skicka ut underrättelseenheter mot Polen, Ungern och Österrike för att förberedda anfallet mot central Europa. Han lät sammanställa en ganska tydlig bild hur de europeiska staterna såg ut, vilka som var allierade och inte samt vilken militär potential som förelåg. Förberedelserna var omfattande och fälttåget skulle formellt ledas av Batu Khan. Men den som i praktiken ledde kriget var Tsubotai. Han ledde personligen det norra och södra fälttåget mot Kiev samt arméns centrala framryckning mot Ungern.

Khagans Ögedeis son Khadan ledde diversionsanfallet mot Polen som syftade till att skydda huvudarméns flanker. Här lyckade Khadan att binda samt slå de polska staterna, tempelriddarorden, johanniterriddarorden samt styrkor ut det Tysk-Romerska riket vid slaget vid Legnica

Khagans Ögedeis äldsta son Güyük ledde samtidigt anfallet mot Transsylvanien som syftade till att skydda Tsubotais andra flank samt binda och slå fienden i öster. Under tiden lät Tsubotai flytta huvudhären till Ungern.

Kung Bela IV av Ungern hade samlat sitt krigsråd i Esztergom som då var huvudstad som ligger uppströms Donau från Buda och Pest. I och med att mongolerna framryckte mot Ungern från nordväst bestämde sig ungrarna att kraftsamla sin styrkor till Pest och därifrån framrycka norrut till dess att de nådde mongolerna. Till följd av Tsubotais utvecklade underrättelsetjänst så kände mongolerna till planerna. Mongolerna började då agera i enlighet med den taktik de utvecklat och Tsubotai förfinat förfinat. De retirerade under ständig stridskontakt med de framryckande.

I och med detta kunde de styra vilken väg ungrarna och deras allierade skulle ta och därmed var det mongolerna som valde plats för slaget.

Monglerna drogs sig tillbaka till floden Sajo

Samtidigt kraftsamlade Tsubotai mongolhären till Muhi.

Den 11 april 1241, dagen innan hade Khadan segrat vid Legnica i Polen. Inledde Tsubotai genom att skicka en enhet att kringgå det ungerska huvudlägret söderifrån. Huvudstyrkan gick över floden Sajo vid Mohi men mötte av kraftig eldgivning från armborst. Det var då som Tsubotai satte in sina blidor för att bekämpa de ungerska armborstskyttarna. Han lät sedan understödja arméns framryckning med indirekt eld från blidorna. En princip som dittills inte finns dokumenterad. När huvudarmén var över floden lät han den andra styrkan anfalla från söder.

Resultatet var att det uppstod panik i den ungerska alliansen. För att undvika att fienden skulle slåss till sista man så tillämpade Tsubotai en av sin traditionella finter. Han lämnade tydliga öppningar i sin formering. Mongolerna hade redan drabbats av större förluster än normalt av armborstskyttarna. Därför ville inte Tsubotai slåss mot armborstskyttar som fortifierade sig och hade tungt kavalleri som skyddade flankerna. Genom att lämna dessa öppningar hade motståndarna någonstans att fly i mindre enheter, varvid det mongoliska kavalleriet inte hade några problem att slå dem.

Dessutom flydde ungrarna rakt ut i ett myrområde som gjorde deras framryckningshastighet mycket låg och gjorde det möjligt för de mongoliska bågskyttarna att skjuta av dem i lugn och ro. Det tunga kavalleriet bekämpades på samma sätt.

Efteråt kunde man konstatera att det låg lik utspridda över en sträcka som det tog två dagar att passera.

Under slaget förlorade ungrarna och deras allierade två ärkebiskopar, tre biskopar samt 40 000 soldater. De mongoliska förlusterna uppskattas till knappt 1 000 man. Kung Bela IV flydde till Zagreb och mongolerna lät en här förfölja honom. Mongolerna jämnade Zagreb med marken. Man fortsatte förfölja honom under sommaren och förlorade några mindre slag.

Batu och Tsubotai diskuterade nu att fortsätta västerut och erövra Wien samt invadera det tysk-romerska riket. Den 11 december 1241 avled Djingis Khans son och regerande Khagan (storkhan) av Mongoliska imperiet Ögedei Khan svårt alkoholiserad. Sin vana trogen avbröt då mongolerna sina fälttåg och återvände till Mongoliet för att välja en ny storkhan.

Senare år[redigera | redigera wikitext]

Ögedei efterträddes av sin änka Törgene.

Tsubotai insisterade på att Batu skulle återvända och Törgene bjöd in honom för att väljas till khagan. Batru vägrade dock att återvända och istället blev Güyük vald 1246. Eftersom Güyük och Batu inte tålde varandra och Güyük var övertygad om att det skulle bli inbördeskrig ville han inte att Batu skulle ha de skickliga generalerna på sin sida. Därför fick inte Tsubotai återvända till Europa.

Tsubotai, nu fyllda 70 år, fick leda kriget mot Song under 1246-47. Påvens utsände emissarie Plano Carpini träffade Tsubotai i Karakorum och berättade att mongolerna hade stor respekt för honom och att han bara titeln Baghatur (riddare).

Tsubotai återvände från Song under 1248 och drog sig tillbaka till sitt hem i området kring floden Tuul, i närheten av dagens Ulan-bator, där han levde till sin död något år senare.

Hans efterkommande skulle komma att tjäna kommande khaganer under flera generationer.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Allsen, T.T., Prelude to the Western Campaigns: Mongol Military Operations in Volga-Ural Region 1217–1237, Archivum Eurasiae Medii Aevi 3 (p. 5–24), 1983
  • Amitai-Preiss, Reuven (1998). The Mamluk-Ilkhanid War. Cambridge University Press. ISBN 0-521-52290-0
  • Boyle, John Andrew, History of the World Conqueror, Manchester, 1958
  • Igor de Rachewiltz|de Rachewiltz, Igor, In the Service of the Khan: Eminent personalities of the early Mongol-Yuan period (1200–1300), Wiesbaden, 1992
  • de Rachewiltz, Igor, The Secret History of the Mongols: A Mongolian Epic Chronicle of the Thirteenth Century, Brill, 2004
  • Devi, Savitri, The Lightning and the Sun, 1958 (written 1948–56) ISBN 978-0-937944-14-1
  • Gabriel, Richard A., Genghis Khan's Greatest General: Subotai the Valiant. University of Oklahoma Press (March 30, 2006). ISBN 0-8061-3734-7.
  • Henrikson, Alf (1963) “Svensk Historia”, Albert Bonniers Förlag, Swe ISBN 9-7891-0010-5518
  • Morgan, David (1990). The Mongols. Oxford: Blackwell. ISBN 0-631-17563-6
  • Nicolle, David (1998). The Mongol Warlords, Brockhampton Press.
  • Reagan, Geoffry (1992). The Guinness Book of Decisive Battles, Canopy Books, NY.
  • Saunders, J. J. (1971). The History of the Mongol Conquests, Routledge & Kegan Paul Ltd. ISBN 0-8122-1766-7