Nirvana (musikgrupp)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om det amerikanska rockbandet Nirvana. För det svenska dödsmetallbandet, se Nirvana 2002.
Nirvana
Nirvana around 1992.jpg
Nirvana under MTV Video Music Awards den 9 september 1992.
Bakgrund USA Aberdeen, Washington
Genre(r) Grunge, alternativ rock
År som aktiva 1987–1994
Skivbolag Geffen, Sub Pop
Artistsamarbeten Meat Puppets, The Fluid, The Melvins, The Jesus Lizard, Paul McCartney
Relaterade artister Foo Fighters, Fecal Matter, Scream, Sweet 75, Eyes Adrift, Flipper, Probot, Them Crooked Vultures
Webbplats www.nirvana.com
Senaste medlemmar
Kurt Cobain
Krist Novoselic
Dave Grohl
Tidigare medlemmar
Aaron Burckhard
Chad Channing
Dale Crover
Jason Everman
Dave Foster
Dan Peters
Pat Smear
Logotyp
NirvanaLogo.png

Nirvana var ett amerikanskt rockband, grundat av sångaren och gitarristen Kurt Cobain och basisten Krist Novoselic i Aberdeen i amerikanska delstaten Washington 1987. Nirvana hade under sin verksamma tid en rad trumslagare, av vilka Dave Grohl (som anslöt sig 1990) var mest betydelsefull och den som skötte trumspelet från genombrottet med Nevermind fram till bandets upplösning 1994.

Nirvana släppte sitt debutalbum Bleach 1989, men fick sitt kommersiella genombrott två år senare med singeln "Smells Like Teen Spirit" från deras andra album Nevermind. Albumets framgångar inledde ett stort uppsving för grungen, en subgenre till alternativ rock. Andra grungeband från Seattle såsom Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains ökade också i popularitet i samband med Nirvanas framgångar och som ett resultat blev alternativ rock den dominerande musikstilen i radio och TV i USA under tidigt 1990-tal. Som Nirvanas förgrundsfigur omnämndes Cobain av medier som en "talesman för en generation" och Nirvana var ett band som "representerade Generation X".[1] Nirvana gav ut sitt tredje och sista studioalbum, kallat In Utero, i september 1993.

Nirvanas korta karriär slutade med Cobains död i april 1994, men trots detta ökade bandets popularitet under åren som följde. 2002 kom singeln "You Know You're Right", som spelats in under bandets sista studiosession i januari 1994, i samband med utgivningen av samlingsalbumet Nirvana. 2014 valdes Nirvana in till Rock and Roll Hall of Fame. Sedan sin debut har bandet sålt över 80 miljoner skivor världen över.[2]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Början på bandet och Bleach (1985–1990)[redigera | redigera wikitext]

Två av Nirvanas tidigare medlemmar: Dale Crover (vänster) och Dan Peters (höger). Två av Nirvanas tidigare medlemmar: Dale Crover (vänster) och Dan Peters (höger).
Två av Nirvanas tidigare medlemmar: Dale Crover (vänster) och Dan Peters (höger).

Kurt Cobain och Krist Novoselic träffades första gången 1985 och eftersom de båda gillade bandet The Melvins vistades de ofta i bandets replokaler. Efter några misslyckade försök att bilda ett eget band rekryterade duon trumslagaren Aaron Burckhard och skapade den första uppsättningen av det som så småningom skulle bli Nirvana. Senare, när Cobain beskrev bandets tidigaste sound, hävdade han att de "härmade Gang of Four och Scratch Acid".[3] Inom några månader hade Burckhard blivit avskedad från bandet. Han ersattes tills vidare av The Melvins trummis Dale Crover, som spelade på Nirvanas första demoutgivningar. Dave Foster gjorde sedan en kort tjänstgöring som bandets trummis.[4] Under de inledande månaderna testade bandet ett antal olika namn, däribland Skid Row, Pen Chap Chew och Ted Ed Fred. Bandet bestämde sig till sist för Nirvana i början av 1987; enligt Cobain eftersom han ville ha "ett vackert, fint och sött namn istället för ett elakt och rått punkrocksnamn".[5][en 1] Nirvana genomförde sin första spelning under det namnet i mars samma år. Ett par månader senare kom de två grundarna överens om att anlita trumslagaren Chad Channing.[6]

Nirvanas första skivutgivning var singeln "Love Buzz" som utkom i november 1988 på skivbolaget Sub Pop.[7] Följande år gav bandet ut sitt debutalbum, kallat Bleach. För att spela in Bleach vände sig bandet till den lokala producenten Jack Endino, som hade producerat deras demoutgivningar. Albumet var mycket influerat av The Melvins, av Mudhoneys tunga, sorgsna och långsamma rockmusik samt av Black Sabbaths och Led Zeppelins 1970-talsrock. I en intervju från 2001 med tidskriften Rolling Stone sade Novoselic att bandet i sin skåpbil under en pågående turné hade spelat ett kassettband med The Smithereens på ena sidan och black metal-bandet Celtic Frost på andra sidan och han antydde att kombinationen hade haft en inverkan på bandets musik.[8] Bleach kom visserligen att spelas flitigt på olika campus-radiokanaler, men mottagandet gav få fingervisningar om vad bandet skulle utvecklas till två år senare.[9]

Kostnaderna för inspelningarna av Bleach uppgick till $606,17 och bekostades av Jason Everman. Everman presenterades för Cobain av Dylan Carlson, men hade känt Channing sedan femte klass. Everman började umgås med bandet och erbjöd sig att låna dem pengar för inspelningen. Trots att Everman egentligen inte spelade på albumet blev han krediterad för att ha spelat gitarr på Bleach och anledningen var enligt Novoselic att de "ville att han skulle känna sig mer hemma i bandet".[10][en 2] Efter att albumet var färdiginspelat hade Everman en kortvarig och omtvistad sejour med bandet som andregitarrist, men uteslöts när deras första turné i USA tog vid.[11]

I en intervju från slutet av 1989 påpekade Cobain att Nirvanas musik förändrades. Han sade att "[d]e tidiga låtarna var väldigt arga... Men vartefter tiden går blir låtarna allt mer poppiga då jag blir gladare. Låtarna handlar nu om emotionella saker såsom konflikter i förhållanden."[12][en 3] I april 1990 började bandet arbeta med producenten Butch Vig på Smart Studios i Madison, Wisconsin för att spela in uppföljaren till Bleach.[13] Under inspelningstillfällena blev Cobain och Novoselic missnöjda med Channings trumspelande och Channing uttryckte frustration över att inte ha fått vara med och skriva låttexter.[14] Inte långt efter att inspelningarna var färdiga lämnade Channing bandet. Efter några veckor med The Melvins trumslagare som ersättare hyrde Nirvana in trumslagaren från Mudhoney, Dan Peters, med vem de spelade in låten "Sliver". Ett par veckor senare tipsade The Melvins Buzz Osborne dem om Dave Grohl, som sökte ett nytt band att spela med sedan hardcorebandet Scream plötsligt hade upplösts.[15] Novoselic har senare sagt, syftandes till Grohl, att "efter två minuter visste vi att vi ville ha honom".[16][en 4]

Genombrottet med Nevermind (1990–1992)[redigera | redigera wikitext]

Dave Grohl under en konsert den 3 oktober 2009.

Efter flera rekommendationer av Kim Gordon från Sonic Youth skrev Nirvana på ett skivkontrakt med DGC Records 1990.[17] Bandet började därefter spela in sitt andra studioalbum, kallat Nevermind. De erbjöds att välja mellan ett antal producenter och bandet valde Butch Vig.[18] Nirvana bytte också inspelningsstudio till Sound City Studios vid Van Nuys, Los Angeles som de föredrog framför Vigs Madison Studio, vilken de hade använt 1990. Under två månader arbetade bandet med ett stort antal låtar. Några av dessa, som till exempel "In Bloom" och "Breed" hade funnits på repertoaren i flera år medan andra, såsom "On a Plain" och "Stay Away", fortfarande hade ofullständiga texter under inspelningsprocessen.[19] Efter att inspelningarna hade avslutats skulle bandet tillsammans med Vig börja mixa albumet. Inspelningarna var dock försenade och resultatet av mixningen ansågs vara otillfredsställande. Slayers ljudtekniker Andy Wallace hyrdes in för att fullborda den slutliga ljudmixen.[20]

Krist Novoselic under en konsert den 21 september 2011.

I början hoppades DGC Records på att sälja 250 000 exemplar av Nevermind, vilket var samma antal som de tidigare hade uppnått med Sonic Youths album Goo.[21] Albumets första singel "Smells Like Teen Spirit" sålde mycket bra och ökade förväntningarna till viss del beroende på att låtens musikvideo fick mycket speltid på MTV. Vid Nirvanas Europaturné under slutet av 1991 kunde bandet konstatera att deras konserter var slutsålda, att TV-teamen var konstant närvarande vid scenen och att "Smells Like Teen Spirit" spelades ständigt i radio och TV.[22] Julen 1991 sålde Nevermind runt 400 000 exemplar på en vecka i USA.[23] Den 11 januari 1992 gick albumet upp som etta på Billboard 200 och gick därmed om den tidigare listettan, Michael Jacksons album Dangerous.[24] Albumet toppade också många andra listor världen över.[25] Den månad som Nevermind nådde förstaplaceringen skrev Billboard att "Nirvana är ett unikt band som har allting: hyllningar från kritiker, repekt från musikindustrin, möjligheten att spelas på popradiostationer och en stabil grund av musikfans från college-/alternativgenrerna."[26][en 5] Nirvanas framgångar banade väg för andra grungeband såsom Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains.

Efter att bandet hade varit på turné i Australien 1992 gifte sig Cobain på Hawaii i augusti samma år med Courtney Love, som vid den tiden var sångerska i bandet Hole. Rykten cirkulerade om Cobains hälsa och om möjligheten att Nirvana skulle upplösas. Detta gjorde att Cobain under en konsert valde att göra entré på scenen i en rullstol som ett skämt. Därefter reste han sig och anslöt sig till resten av bandet för att sedan framföra ett Nirvanas låtar.[27] Detta var Readingfestivalen 1992, den mest legendariska av alla Nirvanas konserter.[28] Under samma turné, två månader tidigare, hade bandet också gjort sin enda spelning i Sverige på Sjöhistoriska museet i Stockholm den 30 juni 1992.[29]

Den 9 september 1992 uppträdde Nirvana på MTV Video Music Awards. Under programmets första repetitioner meddelade Cobain att en ny låt skulle spelas under TV-sändningen och bandet spelade "Rape Me". MTV:s verkställande direktörer ogillade låten och enligt producenten Amy Finnerty trodde cheferna att låten handlade om dem. De krävde att bandet inte skulle spela "Rape Me" och hotade med att sparka Nirvana från konserten och att helt sluta sända deras musikvideor. Efter ett antal intensiva diskussioner kom MTV och Nirvana överens om att bandet skulle spela sin senaste singel, "Lithium", istället.[30] När bandet började uppträda spelade Cobain de första ackorden av "Rape Me", för att reta MTV:s chefer en aning, innan bandet började spela "Lithium" som planerat. Vid slutet av låten, frustrerad över att hans förstärkare hade slutat fungera, kastade Novoselic upp sin bas i luften med en dramatisk effekt. Han missbedömde landningen och basen hamnade på hans panna, vilket gjorde att han stapplade av scenen omtumlad och vimmelkantig. Både Cobain och Novoselic förstörde utrustningen och Grohl sprang till mikrofonen och började skrika "Hi, Axl" upprepade gånger. Grohls upprepade "Hi, Axl" syftar på ett möte Cobain, Love och Axl Rose (sångaren i Guns N' Roses) hade haft tidigare under dagen. Love ska ha retat upp Rose med att säga att han var gudfader till Cobains och Loves nyfödda dotter Frances Bean Cobain. Rose hade inte uppskattat detta och tvingat Cobain att säga åt sin fru, vilket Cobain hade gjort på ett sarkastiskt sätt.[31]

Samma år gav man ut albumet Incesticide, en samling av B-sidor och rariteter och i samband med utgivningen släpptes också en musikvideo till den tidigare singeln "Sliver". Incesticide såldes i en miljon exemplar i USA och sålde även guld i Storbritannien.[32]

Fortsatta framgångar med In Utero (1993)[redigera | redigera wikitext]

Steve Albini producerade In Utero.

Nirvana började nu arbeta med sitt tredje album, kallat In Utero, och för att producera albumet tog bandet in producenten Steve Albini, som var känd bland annat för sin medverkan på Pixies album Surfer Rosa. Nirvana ville att Albini skulle ge albumet ett råare och mindre putsat ljud.[33] Orsaken till detta var att Nevermind hade lockat till sig en ny typ av fans som hade lite eller ingen erfarenhet alls av den alternativa, okända musik som bandet såg som sin förebild. Exempelvis innehåller en låt på In Utero långa perioder av skarp akustisk rundgång, ironiskt namngiven "Radio Friendly Unit Shifter", vilket inom branschen står för en idealisk låt som kan spelas flitigt på radio och säljas i många exemplar, så kallade "units". Cobain kommenterade att Albinis produktion var det sound han alltid önskat att Nirvana skulle ha: en "naturlig" inspelning utan lager av effekter i studion.[34] Sessionerna med Albini var produktiva och påfallande snabba och albumet spelades in och mixades för en kostnad av $25 000.[35]

Några veckor efter att inspelningarna hade avslutats skrev tidningarna Chicago Tribune och Newsweek att albumet enligt vissa källor var omöjligt att ge ut.[36] Som en följd av detta trodde många fans att Nirvana, av skivbolaget, tvingats göra avkall på sin kreativa vision.[37] Trots att ryktena om skivbolagets ovilja att ge ut albumet var falska var bandet faktiskt inte helt nöjda med ett par av Albinis mixar. Nirvana tyckte särskilt att basen var för låg[38] och Cobain kände att "Heart-Shaped Box" och "All Apologies" inte lät helt perfekt.[39] Producenten från R.E.M., Scott Litt, kallades in för att mixa de två låtarna på nytt och Cobain lade till ytterligare instrumentation och bakgrundskörer.[40]

In Utero intog vid utgivningen förstaplaceringen på albumlistan Billboard 200 under september 1993.[41] Skribenten Christopher John Farley från tidskriften Time skrev i sin recension av albumet att "trots att många fans av alternativ musik fruktat att Nirvana skulle bli populärmusik har så inte skett, tvärtom kan detta nya album tvinga populärmusiken att bli mera som Nirvana."[42][en 6] Låten "Heart-Shaped Box", som gavs ut som albumets första singel, blev en stor hit. Trots att det på albumet fanns radiovänliga låtar som "All Apologies" och den tidigare nämnda "Heart-Shaped Box" blev skivan inte lika framgångsrik som Nevermind. Den såldes dock i 3,5 miljoner exemplar enbart i USA[43]. Samma höst påbörjade Nirvana sin USA-turné, den första större sådan sedan bandets genombrott med "Smells Like Teen Spirit". För denna turné tog bandet in Pat Smear från punkrockbandet The Germs som en andregitarrist.[44]

De sista månaderna och Cobains död (1993–1994)[redigera | redigera wikitext]

Kurt Cobain hittades död den 8 april 1994 i sitt hem i Seattle.

I november 1993 spelade Nirvana in ett framträdande på MTV Unplugged. Inför spelningen valde bandet att inte spela sina mest kända låtar, dock framförde de "Come as You Are". Grohl sade senare att "[vi] visste att vi inte ville göra en akustisk version av [Smells Like] Teen Spirit [...] Det hade varit fruktansvärt dumt."[en 7] Spellistan innehöll också ett antal relativt okända coverlåtar, bland annat av Meat Puppets, vars medlemmar anslöt sig till bandet för att spela tre av sina låtar.[45] Repetitionerna för showen var problematiska, men enligt Alex Coletti (producenten för MTV Unplugged) gick själva inspelningen oväntat bra. Varje låt framfördes på en tagning och den kompletta låtlistan var färdiginspelad inom en timme, vilket var ovanligt för liveinspelningar. Efter bandets sista framträdande på spellistan, Lead Bellys "Where Did You Sleep Last Night", försökte Coletti att övertyga bandet att framföra ett extranummer. Cobain ansåg dock att han inte kunde överträffa det sista numret och Coletti accepterade detta.[45]

Efter MTV Unplugged började Nirvana glida isär eftersom Cobain konstant missbrukade heroin. Han hotade även att sparka både Novoselic och Grohl och fortsätta på egen hand. I april 2012 avslöjade Eric Erlandson, tidigare gitarrist i Hole, att Cobain verkligen hade arbetat med ett soloalbum och att han hade fått höra några av låtarna.[46] Under andra halvan av 1993 och under tidiga 1994 turnerade Nirvana mer än någonsin för att marknadsföra In Utero. Efter framgångarna med Nevermind hade förväntningarna på bandet blivit stora. Så gott som alla Nirvanas konserter såldes ut direkt, vilket gjorde att de flyttade konserterna till större arenor. I Rio de Janeiro spelade Nirvana inför 120 000 personer.

Under de första månaderna av 1994 åkte bandet på en Europaturné. Efter ett stopp vid Terminal Eins i München, Tyskland den 1 mars fick Cobain diagnosen bronkit och svår strupkatarr. Den planerade konserten följande kväll i München fick då ställas in. På morgonen den 4 mars, efter en konsert i Rom, fann Love Cobain medvetslös på sitt hotellrum och han fördes till sjukhus. Läkaren meddelade på en presskonferens att sångaren hade reagerat på en kombination av ordinerat Rohypnol och alkohol. Resten av turnén ställdes in[47], inklusive en planerad konsert i Sverige som först flyttades från den 22 mars till den 28 april 1994.

Under de följande veckorna återkom problemen med Cobains heroinberoende. Ett ingripande gjordes och Cobain övertalades att lägga in sig på ett rehabiliteringscenter i Los Angeles för sina problem. Efter mindre än en vecka av rehabilitering klättrade Cobain över muren kring området och tog sig med ett flyg tillbaka till Seattle. En vecka senare, fredagen den 8 april 1994, hittades Cobain död av elektrikern Gary Smith i sin bostad i Seattle.[48] Dödsorsaken stämplades som självmord genom ett hagelskott avlossat mot huvudet.[49] I och med denna händelse upplöstes Nirvana.

Postuma utgivningar[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbumet Nirvana släpptes under oktober 2002.

Flera samlingsalbum av Nirvana har givits ut efter Cobains bortgång. Det första, MTV Unplugged in New York, innehåller bandets uppträdande för MTV Unplugged och utkom i november 1994. Albumet blev en stor kommersiell succé och sålde 8 miljoner exemplar enbart i USA. Den ursprungliga tanken var att ge ut skivan som dubbel-CD, med en andra skiva bestående av elektriskt livematerial för att balansera den akustiska delen. Det blev dock allt för känslomässigt överväldigande för de två överlevande bandmedlemmarna att gå igenom Nirvanas inspelningar så kort tid efter Cobains bortgång.[50] Livealbumet, en sammanställning av Nirvanas konsertinspelningar, kom slutligen i oktober 1996 under titeln From the Muddy Banks of the Wishkah. Två veckor efter Unplugged in New York utgavs en sammanställning av Nirvanas framträdanden på video kallad Live! Tonight! Sold Out!!. Cobain hade själv sammanställt en stor del av videon som dokumenterade stora delar av Nevermind-turnén.[51]

I augusti 1996 rapporterade Wall of Sound, en webbplats för nyheter inom musikvärlden, att Grohl och Novoselic producerade en samlingsbox med Nirvanas rariteter.[52] Fyra år senare kungjorde bandets skivbolag att samlingsboxen var färdig och skulle ges ut i september i samband med 10-årsjubileet av utgivningen av Nevermind. Strax innan utgivningsdatumet ville dock Love stoppa utgivningen av samlingsboxen och hon stämde Grohl och Novoselic. Love hävdade att Cobains före detta vänner i bandet utnyttjade Nirvanas material för sina egna personliga intressen. En konflikt om ägandeskapet till Nirvanas musik följde och pågick i över ett år.[53]

Cobains änka Courtney Love (på bilden) ägde tidigare rättigheterna till Nirvanas låtkatalog.

Mycket av den juridiska tvisten handlade om en enda outgiven låt, "You Know You're Right", från bandets sista studioinspelning i januari 1994.[54] Grohl och Novoselic ville ha låten på samlingsboxen som skulle omfatta alla bandets rariteter. Love ansåg att låten var viktigare än bara en "raritet" och skulle återfinnas på ett samlingsalbum där endast singlar fanns med. Efter mer än ett år av ofta offentliga och ibland bisarra juridiska manövrer kom parterna överens och enades om att ge ut ett samlingsalbum med bandets största hits, som namngavs Nirvana, på vilken låten "You Know You're Right" fanns med. I sin tur gick Love med på att donera demokassetter inspelade av Cobain för att användas på samlingsboxen med rariteter. Samlingsboxen With the Lights Out kom slutligen i november 2004. Utgivningen innehöll en stor samling av tidiga demoinspelningar av Cobain, råa och ojämna inspelningar av diverse repetitioner och låtar framförda live genom bandets historia. Ett samlingsalbum kallad Sliver: The Best of the Box utgavs sent under 2005. Samlingen var sammanställd av nitton låtar från samlingsboxen samt tre tidigare outgivna låtar, inklusive en version av låten "Spank Thru" från ett demoband med Cobains tidigare projekt Fecal Matter från 1985.[55]

Vid en intervju 2002 med Jim DeRogatis beskrev Love de oräkneliga kassettbanden från repetitioner, demo- och hemmainspelningar som blev kvar efter Cobains död.[56] I april 2006 tillkännagav Love att hon skulle sälja 25 procent av sin andel i Nirvanas låtkatalog, i ett avtal till ett uppskattat värde av 50 miljoner dollar. Köparen var Lawrence "Larry" Mestel, en av de tidigare cheferna för Virgin Records och dåvarande chef för Primary Wave Music. Eftersom Love ägde 97 procent av Nirvanas katalog betydde avtalet att Mestel hade en betydligt större andel än Novoselic och Grohl tillsammans. För anhängare av Nirvana, som var bekymrade över kommersialiseringen av bandets musik, försäkrade Love att musiken inte bara skulle komma att säljas till den med högst bud. Hon sade att "[v]i kommer fortsätta att vara smakfulla och sanningsenliga i Nirvanas anda, medan vi tar musiken till ställen där den aldrig varit förut."[57][en 8] Dock framkom det 2012 att Love inte hade ägt några som helst rättigheter till Nirvanas musik sedan 2010 utan att Loves del av rättigheterna istället ägdes av hennes och Cobains gemensamma dotter Frances Bean Cobain. Detta då Love hade lånat pengar av sin dotter, ett lån på $2 750 000, men när hon betalade tillbaka detta lån skulle hon få tillbaka rättigheterna.[58]

I november 2009 släpptes livealbumet Live at Reading som innehåller material som är inspelat under Readingfestivalen i England den 30 augusti 1992[28]. Uppträdandet med låten "Lithium" hade tidigare släppts på videoalbumet Live! Tonight! Sold Out!! från 1994 och uppträdandet med "Tourette's" hade tidigare släppts på livealbumet From the Muddy Banks of the Wishkah från 1996. Året därpå, närmare bestämt den 31 augusti 2010, släpptes ännu ett samlingsalbum med Nirvana. Albumet, som gick under namnet Icon, är en del av Universal Music Enterprises Icon-serie, som innehåller greatest hits-album från 30 av de största artisterna och grupperna inom rock, pop, R&B och country. Nirvanas tredje samlingsbox släpptes den 25 november 2011 under titeln Nevermind: The Singles. Boxen, som släpptes i en limiterad utgåva för Record Store Day 2011, trycktes i 5 000 exemplar världen över och består av fyra stycken 10"-vinylsinglar från bandets album Nevermind[59][60][61].

Efter Nirvana[redigera | redigera wikitext]

En bänk i Viretta Park i Seattle, Washington som har blivit nedklottrad som ett minnesmärke för Cobain, som under den sista delen i sitt liv bodde i närheten av parken.

Efter Nirvanas upplösning fortsatte Grohl och Novoselic att vara musikaliskt aktiva. Strax efter Cobains död gjorde Grohl ett antal demoinspelningar som slutligen skulle bli Foo Fighters debutalbum. Foo Fighters (där Grohl är sångare, gitarrist och låtskrivare) blev hans huvudprojekt och bandet har givit ut många kommersiellt framgångsrika album.[62] På Foo Fighters album In Your Honor från 2005 ingick en låt med namnet "Friend of a Friend", vilken skrevs av Grohl 1990 och handlar om de första mötena med Cobain och Novoselic. Förutom engagemanget i Foo Fighters spelade Grohl även trummor för åtskilliga band såsom Tom Petty and the Heartbreakers, Mike Watt, Queens of the Stone Age, Tenacious D, och Nine Inch Nails. Han spelade också in ett album med metallåtar som inkluderade många av hans favoritsångare inom metalgenren under tidigt 1980-tal under namnet Probot. Tillsammans med Josh Homme från Queens of the Stone Age och John Paul Jones från Led Zeppelin bildade Grohl 2009 rock-/metalbandet Them Crooked Vultures som gav ut sitt första, självbetitlade album den 16 november samma år.[63]

Efter Nirvanas upplösning skapade Novoselic bandet Sweet 75. Senare grundade han Eyes Adrift tillsammans med Curt Kirkwood, tidigare medlem av Meat Puppets, och Bud Gaugh från Sublime. Han uppträdde också i ett engångsband vid namn No WTO Combo med Soundgardens Kim Thayil och Jello Biafra från Dead Kennedys, under tiden för WTO-mötet i Seattle 1999. I december 2006 avlöste Novoselic basisten Bruno Desmartass i bandet Flipper för en turné i Storbritannien och Irland samt flera konserter i USA.[64] Bandet lade till låten "Scentless Apprentice" från In Utero på sin setlista, en låt de tidigare hade gjort en cover på (innan Novoselic anslöt) och som också återfinns på ett album av ett hyllningsband till Nirvana: Smells Like Bleach: A Punk Tribute to Nirvana.[65] Novoselic blev också politisk aktivist och grundade den politiska handlingskomittéen JAMPAC för att stärka musikernas rättigheter. Under 2004 gav Novoselic ut boken Of Grunge and Government: Let's Fix This Broken Democracy, som täcker såväl hans musikaliska förflutna som hans politiska karriär[66]. I samband med presidentvalskampanjen 2004 gick Grohl och Novoselic upp på scen tillsammans för att stödja kampanjen för demokraternas kandidat John Kerry.[67] Under 2011 uppträdde Grohl, Novoselic och Pat Smear tillsammans live[68] och Novoselic var även närvarande på Foo Fighters album Wasting Light detta år.[69] Den 12 december 2012 uppträdde Grohl, Novoselic och Smear tillsammans med Paul McCartney på välgörenhetskonserten 12-12-12: The Concert for Sandy Relief[70], där de spelade den nya låten "Cut Me Some Slack".[71] Låten släpptes samma månad på albumet Sound City - Real to Real.[72] Den 19 juli 2013 uppträdde Grohl, Novoselic och Smear ännu en gång tillsammans med McCartney under en konsert på Safeco Field i Seattle.[73]

2014 valdes Nirvana in till Rock and Roll Hall of Fame; dock utelämnades Channing från ceremonin trots försök från bland andra Novoselic att inkludera honom.[74] I samband med att Nirvana valdes in till Rock and Roll Hall of Fame meddelade staden Hoquiam i Washington, där Cobain bodde en kortare period av sitt liv, att de hade utsett den 10 april till en årlig Nirvana-dag.[75][76]

Musikstilar och influenser[redigera | redigera wikitext]

Cobain har beskrivit Nirvanas tidigaste sound som att de "härmade Gang of Four och Scratch Acid".[3] När Nirvana senare spelade in Bleach kände Cobain pressen på sig att ändra detta sound till att låta mer grunge eftersom detta var vad skivbolaget Sub Pop förväntade sig. Cobain avvek därför ifrån sitt vanliga konstnärliga och poppiga sätt när han skrev låtarna till Bleach för att på så sätt göra albumet mer rockorienterat och därigenom få fler fans.[77] Nirvanas levnadstecknare Michael Azerrad skrev att det ironiskt nog var tack vare restriktionerna från Sub Pop som gjorde att Nirvana hittade den musikgenre som passade dem. Azerrad skrev även att eftersom Nirvanas medlemmar hade lyssnat på Black Sabbath och Aerosmith när de vuxit upp kunde de hämta inspiration från dessa band och utveckla deras tidiga sound till något eget och unikt.[78]

Nirvana är kända för att använda sig av ett sorts dynamikskifte i sina låtar, vilket innebär att de från början spelar en lugn och något dämpad vers för att sedan nå full styrka i den ofta högljudda refrängen.[38][79] Cobain har sagt att han var ute efter att blanda soundet av musikaliskt tung musik med ett poppigare sound och som inspiration till detta nämnde han Led Zeppelin, vilka han sade kunde göra både riktigt tunga låtar och riktigt mesiga låtar. När Cobain hörde Pixies album Surfer Rosa, efter att Nirvanas album Bleach hade släppts, förstod han att det var ett sådant sound som Pixies använde sig av som han var ute efter, men att han hade varit rädd för att testa det. Pixies popularitet gav Cobain självförtroendet att skriva låtar med ett annat sound än det från Bleach.[80] Mot slutet av sin karriär kommenterade Cobain att Nirvana var trötta på använda sig av samma musikstil som tidigare, men att han var osäker på om bandet var tillräckligt skickliga för att kunna byta musikstil.[38]

Cobain, som bandets sologitarrist, brukade spela den första versen i låtarna på ett väldigt rent sätt för att sedan förvränga ljudet när han spelade versen en andra gång. I andra låtar togs gitarren bort helt och hållet för att istället lägga fokus på basspelandet och trummorna. Cobain spelade sällan gitarrsolon[81] utan han ville hellre spela olika variationer på låtens melodislinga och när han väl spelade ett gitarrsolo var det ofta antingen bluesinspirerat eller spelat på en ostämd gitarr.[82] Grohls trummande gjorde Nirvanas musik mycket mer intensiv än vad den varit tidigare.[83] Azerrad skrev att Grohls trummande tog bandet till en helt ny nivå, både musikaliskt och visuellt sett, och att fastän han var ohämmad i sitt trummande kunde man lätt lista ut vilken låt det var han spelade även om man inte hörde varken gitarrerna eller sången då Grohl hade ett så utpräglat sound.[84] Under konserterna brukade Cobain och Novoselic alltid ha stämt sina gitarrer till ess-dur.[85] Cobain har sagt att de spelade på alldeles för intensivt för att hinna ha tid att stämma om sina instrument.[86] Cobain och Novoselic hade även för vana att förstöra sina instrument när de var klara med en konsert. Novoselic har sagt att de skapade sig denna vana eftersom de ville komma bort från scenen så snabbt som möjligt[87] och Cobain har sagt att det hela började som ett uttryck för hans frustration över att den tidigare trummisen Chad Channing spelade fel, vilket ledde till att han ibland gick ifrån en konsert helt och hållet.[88]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Senaste medlemmar
Tidigare medlemmar
Turnémedlemmar
  • Pat Smear - gitarr (1993–1994)
  • Lori Goldston - cello (1993–1994)
  • Melora Creager - cello (1994)
Tidslinje sedan grundandet

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nirvanas diskografi
Studioalbum
Livealbum
Samlingsalbum
Samlingsboxar
Singlar

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

År Verk Tävling Kategori Resultat
1992 "Smells Like Teen Spirit" MTV Video Music Awards Best New Artist[89] Vinst
Best Alternative Music Video[89]
Video of the Year[89] Nominering
Viewer's Choice[89]
Nevermind Grammy Awards Best Alternative Music Album[90]
American Music Awards Favorite New Heavy Metal/Hard Rock Artist[91]
1993 "In Bloom" MTV Video Music Awards Best Alternative Music Video[92] Vinst
BRIT Awards Best International Newcomer[93]
Best International Group[93] Nominering
"Smells Like Teen Spirit" Grammy Awards Best Rock Song[94]
Best Hard Rock Performance[95]
1994 "Heart-Shaped Box" MTV Video Music Awards Best Art Direction[96] Vinst
Best Alternative Music Video[96]
Video of the Year[96] Nominering
Best Cinematography in a Video[96]
Viewer's Choice[96]
In Utero Grammy Awards Best Alternative Music Album[97]
BRIT Awards Best International Group[93]
1995 "All Apologies" Grammy Awards Best Rock Vocal Performance by a Duo or Group[91]
Best Rock Song[91]
American Music Awards Favorite Heavy Metal/Hard Rock Artist[91] Vinst
1996 MTV Unplugged in New York Grammy Awards Best Alternative Music Album[98]
2005 With the Lights Out NME Awards Best Music DVD[99][100] Nominering
2008 MTV Unplugged in New York Vinst
2010 Live at Reading Best DVD[101] Nominering
"—" betecknar att det inte var något verk som nominerades.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Nirvana (band), 20 november 2007.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Azerrad, Michael (16 april 1992). ”Inside the Heart and Mind of Nirvana” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 13 april 2009. http://web.archive.org/web/20090413101257/http://www.rollingstone.com/artists/nirvana/articles/story/5937982/inside_the_heart_and_mind_of_nirvana. Läst 3 juli 2012. 
  2. ^ Philp, Dave. ”Nirvana Vs. Foo Fighters: Who's Better?” (på engelska). YouChoose Music. http://www.youchoosemusic.fm/1303/nirvana-vs-foo-fighters-whos-better. Läst 16 september 2013. 
  3. ^ [a b] Azerrad 1994, s. 294
  4. ^ Azerrad 1994, s. 73
  5. ^ Azerrad 1994, s. 62
  6. ^ Azerrad 1994, s. 79
  7. ^ ”SP23 Nirvana: Love Buzz b/w Big Cheese” (på engelska). Pette Discographies. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2012. http://web.archive.org/web/20120820220005/http://www.pettediscographies.com/subpop/sp23.asp. Läst 24 september 2013. 
  8. ^ Fricke, David (13 september 2001). ”Krist Novoselic on Nevermind”. Rolling Stone. 
  9. ^ ”Nirvana: Album guide” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 28 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110628200649/http://www.rollingstone.com/music/artists/nirvana/albumguide. Läst 4 juli 2012. 
  10. ^ Azerrad 1994, s. 91-92
  11. ^ Azerrad 1994, s. 115-120
  12. ^ Robb, John (21 oktober 1989). ”White Heat”. Sounds. 
  13. ^ Azerrad 1994, s. 137
  14. ^ Azerrad, 1994. s. 138
  15. ^ Azerrad 1994, s. 151
  16. ^ Azerrad 1994, s. 154
  17. ^ Azerrad 1994, s. 162
  18. ^ Azerrad 1994, s. 164-165
  19. ^ Azerrad 1994, s. 176-177
  20. ^ Azerrad 1994, s. 179-180
  21. ^ Wice, Nathaniel (April 1992). ”How Nirvana Made It”. Spin. 
  22. ^ Azerrad 1994, s. 203
  23. ^ Lyons 2004, s. 120
  24. ^ Billboard 200: Week of January 11, 1992” (på engelska). Billboard. 11 januari 1992. Arkiverad från originalet den 11 november 2012. http://web.archive.org/web/20121111113523/http://www.billboard.com/charts/billboard-200?chartDate=1992-01-11#/web/20121111113523/http://www.billboard.com/charts/billboard-200?chartDate=1992-01-11. Läst 3 juli 2012. 
  25. ^ Azerrad 1994, s. 239
  26. ^ ”Nirvana Achieves Chart Perfection!”. Billboard. 25 januari 1992. 
  27. ^ Azerrad, Michael (29 oktober 1992). ”Performance: The Reading Festival” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 11 februari 2009. http://web.archive.org/web/20090211001736/http://www.rollingstone.com/artists/nirvana/articles/story/5934593/performance_the_reading_festival. Läst 3 juli 2012. 
  28. ^ [a b] ”Seven Ages of Rock - Nirvana headline Reading Festival” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 4 september 2012. http://web.archive.org/web/20120904084301/http://www.bbc.co.uk/music/sevenages/events/alternative-rock/nirvana-headline-reading-festival/. Läst 9 maj 2012. 
  29. ^ ”Nirvana Setlist at Sjöhistoriska Museet, Stockholm, Sweden” (på engelska). Setlist.fm. 30 juni 1992. http://www.setlist.fm/setlist/nirvana/1992/sjohistoriska-museet-stockholm-sweden-7bd67e40.html. Läst 4 juli 2012. 
  30. ^ Cross 2001
  31. ^ Novoselic, Krist (18 november 2008). ”What Really Happened at the 1992 MTV Music Video Awards” (på engelska). Seattle Weekly. Arkiverad från originalet den 3 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090303121600/http://blogs.seattleweekly.com/dailyweekly/2008/11/what_really_happened_at_the_19.php. Läst 2 juli 2012. 
  32. ^ Azerrad 1994, s. 296
  33. ^ DeRogatis 2003, s. 5-6
  34. ^ Azerrad 1994, s. 317
  35. ^ DeRogatis 2003, s. 4
  36. ^ DeRogatis 2003, s. 17
  37. ^ Azerrad 1994, s. 332
  38. ^ [a b c] Fricke, David (27 januari 1994). ”Kurt Cobain: The Rolling Stone Interview”. Rolling Stone. 
  39. ^ Azerrad 1994, s. 336-337
  40. ^ Azerrad 1994, s. 338
  41. ^ ”IN NUMERO UNO” (på engelska). Entertainment Weekly. 8 oktober 1993. Arkiverad från originalet den 1 december 2008. http://web.archive.org/web/20081201024002/http://www.ew.com/ew/article/0,,308282,00.html. Läst 3 juli 2012. 
  42. ^ Farley, Christopher John (20 september 1993). ”To The End Of Grunge” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 24 april 2011. http://web.archive.org/web/20110424063121/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,979260,00.html. Läst 3 juli 2012. 
  43. ^ Basham, David (20 december 2001). ”Got Charts? No Doubt's Christmas Gift; Nirvana Ain't No Beatles” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 16 maj 2013. http://web.archive.org/web/20130516203631/http://www.mtv.com/news/articles/1451583/got-charts-no-doubts-christmas-gift.jhtml. Läst 4 juli 2012. 
  44. ^ Azerrad 1994, s. 352
  45. ^ [a b] Di Perna, Alan (mars 1995). ”Behind Unplugged”. Guitar World. 
  46. ^ ”Kurt Cobain jobbade med soloplatta”. Dagens Nyheter. 18 april 2012. Arkiverad från originalet den 12 november 2012. http://web.archive.org/web/20121112134808/http://www.dn.se/kultur-noje/musik/kurt-cobain-jobbade-med-soloplatta. Läst 18 april 2012. 
  47. ^ Sanz, Cynthia (21 mars 1994). ”Hardly Nirvana” (på engelska). People. Arkiverad från originalet den 29 mars 2011. http://web.archive.org/web/20110329202727/http://www.people.com/people/archive/article/0,,20107679,00.html. Läst 4 juli 2012. 
  48. ^ ”Reaching Nirvana: The life and times of Kurt Cobain” (på engelska). The Guardian. 20 oktober 2002. http://www.theguardian.com/theobserver/2002/oct/20/features.magazine97. Läst 27 september 2013. 
  49. ^ Heard, Chris (6 april 2004). ”Torment of rock hero Cobain” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 12 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110512025431/http://news.bbc.co.uk/2/hi/3568909.stm. Läst 4 juli 2012. 
  50. ^ Ali, Lorraine (17 oktober 1996). ”One Last Blast”. Rolling Stone. 
  51. ^ Gaar, Gillian G (14 februari 1997). ”Verse Chorus Verse: The Recording History of Nirvana”. Goldmine. 
  52. ^ Graff, Gary (28 augusti 1997). ”Nirvana Box Set Coming Someday”. Wall of Sound. 
  53. ^ Heath, Chris (6 juni 2002). ”The Nirvana Wars: Who Owns Kurt Cobain?”. Rolling Stone. 
  54. ^ Stout, Gene (30 september 2002). ”Courtney Love, former members of Nirvana settle suit” (på engelska). Seattle Post-Intelligencer. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121018042506/http://www.seattlepi.com/default/article/Courtney-Love-former-members-of-Nirvana-settle-1097350.php. Läst 4 juli 2012. 
  55. ^ ”Track List Set For Nirvana Compilation” (på engelska). Billboard. 20 september 2005. http://www.billboard.com/#/news/track-list-set-for-nirvana-compilation-1001179812.story. Läst 4 juli 2012. 
  56. ^ DeRogatis, Jim (10 mars 2002). ”A piece of Kurt Cobain” (på engelska). Chicago Sun-Times. Arkiverad från originalet den 25 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110725040031/http://www.jimdero.com/News2002/CobainMar10.htm. Läst 3 juli 2012. 
  57. ^ Vineyard, Jennifer (13 april 2006). ”Courtney Love Sells Substantial Share Of Nirvana Publishing Rights” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 31 maj 2010. http://web.archive.org/web/20100531045411/http://www.mtv.com/news/articles/1528625/20060413/love_courtney.jhtml?headlines=true. Läst 3 juli 2012. 
  58. ^ Minsker, Evan (2 maj 2012). ”Frances Bean Cobain Has Controlled Kurt Cobain's Likeness Since 2010: Courtney Love no longer in charge of publicity rights” (på engelska). Pitchfork Media. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. http://web.archive.org/web/20130317081607/http://pitchfork.com/news/46387-frances-bean-cobain-has-controlled-kurt-cobains-likeness-since-2010/?utm_medium=site&utm_source=more-content&utm_name=news. Läst 30 juli 2012. 
  59. ^ ”Nirvana Nevermind - The Singles (på engelska). Record Store Day. 2011. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. http://web.archive.org/web/20130317081643/http://www.recordstoreday.com/SpecialRelease/5108. Läst 3 maj 2012. 
  60. ^ ”Nevermind: The Singles Vinyl” (på engelska). Universal Music. 25 november 2011. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. http://web.archive.org/web/20130317081519/http://store.universal-music.co.uk/restofworld/rock/nirvana-nevermind-the-singles-10-vinyl-box-set/invt/0602527854229/. Läst 3 maj 2012. 
  61. ^ Rod (22 november 2011). ”Black Friday Record Store Day Checklist #1 - Vinyl Box Sets” (på engelska). Easy Street Records. http://easystreetonline.com/blog/6234/black-friday-record-store-day-checklist-1-vinyl-box-sets. Läst 3 maj 2012. 
  62. ^ ”Foo Fighters” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121010044135/http://www.allmusic.com/artist/foo-fighters-mn0000184043. Läst 3 juli 2012. 
  63. ^ ”Them Crooked Vultures” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 10 december 2010. http://web.archive.org/web/20101210170003/http://allmusic.com/artist/them-crooked-vultures-p1170106. Läst 3 juli 2012. 
  64. ^ Jasmin, Ernest (25 september 2006). ”Krist Novoselic to play with Flipper” (på engelska). The News Tribune. Arkiverad från originalet den 8 januari 2009. http://web.archive.org/web/20090108151157/http://blogs.thenewstribune.com/ej/?title=krist_novoselic_to_play_with_flipper&more=1&c=1&tb=1&pb=1. Läst 3 juli 2012. 
  65. ^ ”Smells Like Bleach: Tribute to Nirvana” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 24 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090324160018/http://www.amazon.com/Smells-Like-Bleach-Tribute-Nirvana/dp/B00004YLDA. Läst 4 juli 2012. 
  66. ^ Novoselic, Krist. ”Of Grunge & Government: Let's Fix This Broken Democracy! [Paperback]” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 7 november 2010. http://web.archive.org/web/20101107213046/http://www.amazon.com/Grunge-Government-Lets-Broken-Democracy/dp/0971920656. Läst 4 juli 2012. 
  67. ^ Rashbaum, Alyssa (20 oktober 2004). ”Dave Grohl Reunites With Krist Novoselic At Kerry Rally” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 6 november 2012. http://web.archive.org/web/20121106172826/http://www.mtv.com/news/articles/1492809/dave-grohl-krist-novoselic-at-kerry-rally.jhtml. Läst 5 juli 2012. 
  68. ^ Hogan, Marc (13 december 2012). ”Courtney Love Reportedly 'Not Amused' by McCartney's Nirvana 'Reunion'” (på engelska). Spin.com. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. http://web.archive.org/web/20130317081657/http://www.spin.com/articles/courtney-love-paul-mccartney-nirvana-reunion. Läst 18 december 2012. 
  69. ^ Alpern, Elliot (10 april 2011). ”'Wasting Light' finds Foo Fighters burning bright” (på engelska). The Michigan Daily. http://www.michigandaily.com/arts/foo-fighters-review. Läst 18 december 2012. 
  70. ^ ”Paul McCartney to replace Kurt Cobain in Nirvana reunion” (på engelska). Guardian. 12 december 2012. Arkiverad från originalet den 8 mars 2013. http://web.archive.org/web/20130308100603/http://www.guardian.co.uk/music/2012/dec/12/paul-mccartney-kurt-cobain-nirvana. Läst 14 december 2012. 
  71. ^ ”Nirvana reunites with Paul McCartney, record new song "Cut Me Some Slack"” (på engelska). Consequenceofsound.net. 13 december 2012. Arkiverad från originalet den 9 september 2013. http://web.archive.org/web/20130909065907/http://consequenceofsound.net/2012/12/nirvana-reunite-with-paul-mccartney-record-new-song-cut-me-some-slack/. Läst 14 december 2012. 
  72. ^ Hogan, Marc (17 december 2012). ”Paul McCartney's Nirvana 'Reunion': Hear the Studio and 'SNL' Versions” (på engelska). Spin.com. Arkiverad från originalet den 22 januari 2013. http://web.archive.org/web/20130122143710/http://www.spin.com/articles/paul-mccartney-dave-grohl-nirvana-reunion-cut-me-some-slack-studio-version-saturday-night-live. Läst 18 december 2012. 
  73. ^ Stead, Jordan (19 juli 2013). ”Paul McCartney at Safeco Field” (på engelska). Seattle Post-Intelligencer. Arkiverad från originalet den 15 september 2013. http://web.archive.org/web/20130915062605/http://www.seattlepi.com/local/slideshow/Paul-McCartney-at-Safeco-Field-66721/photo-4939789.php. Läst 23 juli 2013. 
  74. ^ ”Former Nirvana Drummer Chad Channing Denied Rock And Roll Hall Of Fame Induction” (på engelska). The Huffington Post. 19 mars 2014. Arkiverad från originalet den 8 april 2014. http://web.archive.org/web/20140408112131/http://www.huffingtonpost.com/2014/03/19/nirvana-rock-and-roll-hall-of-fame_n_4992214.html. Läst 8 april 2014. 
  75. ^ ”Nirvana får egen dag”. Dagens Nyheter. 27 december 2013. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/nirvana-far-egen-dag/. Läst 2 januari 2014. 
  76. ^ ”Aberdeen's Kurt Cobain Day Features Weird Crying Statue: Nirvana frontman awkwardly honored in home city” (på engelska). Rolling Stone. 21 februari 2014. Arkiverad från originalet den 25 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140225164700/http://www.rollingstone.com/music/news/aberdeens-kurt-cobain-day-features-weird-crying-statue-20140221. Läst 25 februari 2014. 
  77. ^ Azerrad 1994, s. 102
  78. ^ Azerrad 1994, s. 103
  79. ^ Berkenstadt & Cross 1998, s. 78
  80. ^ Azerrad 1994, s. 103-104
  81. ^ Berkenstadt & Cross 1998, s. 71
  82. ^ Chappell, Jon (juni 1993). ”Nirvana's music”. Guitar. 
  83. ^ Di Perna, Alan (mars 1999). ”Nevermore”. Guitar World. 
  84. ^ Azerrad 1994, s. 231-232
  85. ^ Cross, Charles (oktober 2001). ”Requiem for a Dream”. Guitar World. 
  86. ^ Gilbert, Jeff (februari 1992). ”Cheap Tricks”. Guitar World. 
  87. ^ Classic Albums: Nirvana – Nevermind (DVD). Isis Productions, 2005.
  88. ^ Azerrad 1994, s. 140
  89. ^ [a b c d] ”MTV Video Music Awards | 1992” (på engelska). MTV. 9 september 1992. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2010. http://web.archive.org/web/20101018045528/http://www.mtv.com/ontv/vma/1992/. Läst 9 juli 2012. 
  90. ^ ”34th Grammy Awards - 1992” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 25 februari 1992. Arkiverad från originalet den 8 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110608230926/http://www.rockonthenet.com/archive/1992/grammys.htm. Läst 9 juli 2012. 
  91. ^ [a b c d] ”Nirvana: Timeline” (på engelska). Rock on the Net. Arkiverad från originalet den 15 januari 2013. http://web.archive.org/web/20130115131927/http://rockonthenet.com/artists-n/nirvana_main.htm. Läst 21 februari 2013. 
  92. ^ ”MTV Video Music Awards | 1993” (på engelska). MTV. 2 september 1993. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110629164320/http://www.mtv.com/ontv/vma/1993/. Läst 9 juli 2012. 
  93. ^ [a b c] ”BRIT Awards: Nirvana” (på engelska). BRIT Awards. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2012. http://web.archive.org/web/20120820122001/http://www.brits.co.uk/artist/nirvana. Läst 21 februari 2013. 
  94. ^ ”35th Grammy Awards - 1993” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 24 februari 1993. Arkiverad från originalet den 20 januari 2013. http://web.archive.org/web/20130120050722/http://rockonthenet.com/archive/1993/grammys.htm. Läst 21 februari 2013. 
  95. ^ ”Grammy nominees” (på engelska). The Baltimore Sun. 8 januari 1993. Arkiverad från originalet den 2 september 2012. http://web.archive.org/web/20120902075657/http://articles.baltimoresun.com/1993-01-08/features/1993008073_1_eric-clapton-celine-dion-dion-and-peabo. Läst 21 februari 2013. 
  96. ^ [a b c d e] ”MTV Video Music Awards | 1994” (på engelska). MTV. 8 september 1994. Arkiverad från originalet den 1 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110501042256/http://www.mtv.com/ontv/vma/1994/. Läst 9 juli 2012. 
  97. ^ ”36th Grammy Awards - 1994” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 1 mars 1994. Arkiverad från originalet den 8 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110608225824/http://www.rockonthenet.com/archive/1994/grammys.htm. Läst 9 juli 2012. 
  98. ^ ”38th Grammy Awards - 1996” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 28 februari 1996. Arkiverad från originalet den 15 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110715195940/http://www.rockonthenet.com/archive/1996/grammys.htm. Läst 9 juli 2012. 
  99. ^ O'Doherty, Lucy (17 februari 2005). ”NME awards winners: Neither Babyshambles nor The Libertines win Best Live” (på engelska). BBC. http://www.bbc.co.uk/6music/news/20050217_nme.shtml. Läst 21 februari 2013. 
  100. ^ Smart, Gordon (28 februari 2008). ”Who won what at NME Awards?” (på engelska). The Sun. http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/showbiz/bizarre/article859413.ece. Läst 21 februari 2013. 
  101. ^ Rogers, Georgie (25 februari 2010). ”Muse & Kasabian win big: British rock bands crowned NME Awards kings taking home two prizes each” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 13 oktober 2010. http://web.archive.org/web/20101013200928/http://www.bbc.co.uk/6music/news/20100225_nmeawards.shtml. Läst 21 februari 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "[...] a name that was kind of beautiful or nice and pretty instead of a mean, raunchy punk rock name [...]."
  2. ^ "[...] wanted to make him feel more at home in the band."
  3. ^ "The early songs were really angry [...] But as time goes on the songs are getting poppier and poppier as I get happier and happier. The songs are now about conflicts in relationships, emotional things with other human beings."
  4. ^ "We knew in two minutes that he was the right drummer."
  5. ^ "Nirvana is that rare band that has everything: critical acclaim, industry respect, pop radio appeal, and a rock-solid college/alternative base."
  6. ^ "Despite the fears of some alternative-music fans, Nirvana hasn't gone mainstream, though this potent new album may once again force the mainstream to go Nirvana."
  7. ^ "We knew we didn't want to do an acoustic version of Teen Spirit... That would've been horrendously stupid."
  8. ^ "We are going to remain very tasteful and true to the spirit of Nirvana while taking the music to places it has never been before."

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Crisafulli, Chuck (1996) (på engelska). Nirvana: Teen Spirit - The Stories Behind Every Nirvana Song. Carlton. ISBN 0684833565 
  • Gaar, Gillian G. (2006) (på engelska). In Utero 33⅓. Continuum International Publishing Group. ISBN 0826417760 
  • Rocco, John (1998) (på engelska). The Nirvana Companion: Two Decades of Commentary. Schirmer. ISBN 0028649303 
  • True, Everett (2006) (på engelska). Nirvana: The True Story. London: Omnibus Press. ISBN 9781844496402 
  • True, Everett (2007) (på engelska). Nirvana: The Biography. Da Capo Press. ISBN 9780306815546 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]