Od (lok)

Od-loken var en serie elektrolok vid Statens Järnvägar (SJ) med axelföljden D, som användes vid Malmbanan från år 1922. Od-loken användes i första hand för växling av malmvagnar, men användes även för att dra godståg. Två multipelkopplade Od-lok var även kapabla att dra malmtåg om 1248 ton mellan Kiruna och Riksgränsen inom loppet av 3 timmar och 20 minuter.

Tillverkning

Od-loken tillverkades av Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ). Huvudentreprenör var Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA) som också levererade lokets elektriska utrustningen. Totalt 10 lok färdigställdes och levererades till SJ.

Tekniska data

Od-loket hade en effekt på 1130 hk. Loket hade två stycken seriekopplade 565 hk seriemotorer (ASEA SJ 1303) som var mekaniskt sammankopplade till en gemensam reduktionsväxel med utväxlingsförhållandet 1:3,82. Reduktionsväxeln överförde kraften till en blindaxel, vars blindhjul i sin tur överförde kraften till drivhjulen via koppelstänger. Största tillåtna hastigheten uppgick till 60 km/h. Lokets totalvikt var 69,0 ton, vilket också var lokets adhesionsvikt då Od-loket saknade löphjul. Det största drivaxeltrycket uppgick till 17,25 ton. Kungliga Järnvägsstyrelsen uppger en initial dragkraft på 24 ton (35% av adhesionsvikten). Nordin et al har beräknat och uppskattat den initiala dragkraften till 20,4 ton (30 % av adhesionsvikten). Den största tillåtna vagnvikten uppgick till mellan 600-700 ton beroende på vilken del av Malmbanan Od-loken opererade. Två Od-lok kunde köras multipelkopplade. Lokets längd var 11,250 meter och dess hjulbas var 6,350 meter. Drivhjulsdiametern var 1350 mm. Lokkorgen var byggd i trä och beklädd med teakpanel, en design som senare återkom i Pb-, Oe-, Of- och de tidiga D-loken.

Od-lokets elektriska system

Od-lokens elektriska utrustning levererades av ASEA. Via kontaktledningen matades huvudtransformatorns primärsida med nominellt 15 kV växelström, antingen med frekvensen 15 eller 16⅔ Hz. Varje lok hade två strömavtagare. På huvudtransformatorns sekundärsidan fanns fyra spänningsuttag, som via kontaktorer kombinerades till 10 olika nivåer av drivmotorspänningar. Föraren styrde kontaktorerna via ett reglage, den s.k. kontrollern. Kontrollern hade 10 huvudlägen och ett s.k. halvläge för lågfartsmanövrering. Mellan varje huvudläge fanns ett övergångsläge som kopplade upp spänningen separat i ett eventuellt multipelkopplat Od-lok. På så sätt kunde föraren undvika allt för stora dragkraftssprång vid multipeldrift. Od-loket blev utrustad med elektrisk tågvärme år 1925 , vilket antyder att loket även drog persontåg som bisyssla. Det finns fotografier på Od-lok som drar persontåg.

Od-loket som snöröjare

En bisyssla Od-loken hade vintertid, var att skjuta en speciell snöslunga. Två snöslungar levererades 1924, varav en (SJ nr A-3) finns bevarad i driftsdugligt skick vid Norrbottens Järnvägsmuseum. Snöslungan har axelföljden 2’2’ och saknar därför egen framdrivning. Däremot har snöslungan en egen strömavtagare och transformator för att driva den elmotor som får själva snöslungan att rotera. Drivmotorn till snöslungan är en ASEA SJ 1303, dvs en likadan motor som drev själva Od-loken. Normalt roterar slungan med 125 varv/minut, och som mest 175 varv/minut. Snöslungan är utrustad med en kontroller så att lokföraren kunde fjärrmanövrera det påskjutande Od-loket via en multipelkabel.

Od-lokens öde

Det sista Od-loket slopades år 1968, och år 1970 var samtliga Od-lok skrotade.

Källor

• Nordin T, Wretman L och Grundstedt O (1998). Svenska Elllok. Svenska Järnvägsklubben. sid. 86-90. ISBN 91-85098-84-1 
• Statens Järnvägar 1906-1931. Andra Bandet.. Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 474-493