Anna Achmatova

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Anna Achmatova cirka 1950

Anna Andrejevna Achmatova (ryska: А́нна Андре́евна Ахма́това; egentligen Anna Andrejevna Gorenko), född 23 juni 1889 i Bolsjoj Fontan, Odessa, död 5 mars 1966 i Domodedovo, Moskva, var en rysk poet. Hon var dotter till en ukrainsk sjöofficer, Andrej Antonovitj Gorenko, som trodde att hennes dikter kunde bringa vanära över efternamnet. Anna tog pseudonymen "Akhmatova" eftersom hennes mormor berättade för henne att deras familj härstammade från Tatar Khan Ahmat.[1] Ahmat Khan var namnet på den tatariska khan som var den sista högsta härskaren i Moskvariket.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Nikolaj Gumiljov, Anna Achmatova och sonen Lev 1913
Porträtt av Anna Akhmatova, 1922, gjort av Kuzma Petrov-Vodkin

Elva månader efter Achmatovas födelse flyttade familjen först till Pavlovsk och sedan till Tsarskoje Selo, två förorter till den dåvarande ryska huvudstaden, Sankt Petersburg. Tsarskoje Selo heter numera Pusjkin efter den berömde poeten, som tillbringade sin ungdom här. På somrarna återvände familjen Gorenko till Svarta havet, där de bodde inte långt från Sevastopol.[2]

Fadern förälskade sig 1905 i en änka och lämnade familjen, som reste till Krim, där den frånskilda hustrun och barnen bosatte sig i Jevpatorija och Sevastopol. Senare flyttade de till Kiev, där Anna gick ut gymnasiet och började studera rättshistoria och latin vid universitetet. Achmatova flyttade dock snart tillbaka till Tsarskoje Selo, där hon deltog i societeten och mötte en likasinnad diktare vid namn Nikolaj Gumiljov. Tillsammans med Osip Mandelstam och Sergej Gorodetskij bildade de 1912 det så kallade Poetgillet, som blev ursprunget till akmeisterna. Rörelsen bejakade det vardagliga och enkla, medan man tog avstånd från symbolismens överlastade och dunkla bildspråk.

Anna Achmatova gifte sig 1910 med akmeisternas ledare, Gumiljov. 1912 fick paret en son, Lev Gumiljov. Slitningar i äktenskapet ledde emellertid till skilsmässa 1918. Säkerhetspolisen NKVD grep 1921 Nikolaj Gumiljov, som man lät avrätta för antisovjetisk verksamhet. Hennes tredje man, en assyrolog vid namn Nikolaj Punin, dog senare i ett av Stalins många Gulag, där hennes ende son Lev Gumiljov fick tillbringa en stor del av sin ungdom.

Mellan 1922 och 1940 var det svårt för Anna Achmatova att publicera sig. Hon försörjde sig istället på att översätta utländsk lyrik.

Under andra världskriget upplevde hon tyskarnas belägring av Leningrad, innan hon kunde resa till Tasjkent i Sovjetrepubliken Uzbekistan, där hon bodde tillsammans med Mandelstams änka. Efter kriget återvände Anna Achmatova till Leningrad. Hon fick 1965 tillåtelse att resa till Italien och England för att motta hedersutmärkelser för sin diktning.

Anna Achmatova dog 1966 vid 76 års ålder. Hon ligger begravd i Sankt Petersburg.

Lyrik[redigera | redigera wikitext]

Under äktenskapet med Nikolaj Gumiljov skrev Achmatova tre diktsamlingar, som innehöll nydanande kärlekspoesi. I likhet med flera andra akmeister hämtade hon inspiration från den ryske poeten Innokentij Annenskij, som dog relativt okänd. Denne var även läromästare till Gumiljov, Mandelstam, Michail Lozinskij och Boris Pasternak.[3] Achmatovas tidiga lyrik utgår samtidigt från den psykologiska prosan hos Fjodor Dostojevskij och Ivan Turgenjev.[4]

Dikten Муза ("Musa") konstfullt målad på en husvägg i Leiden.

Efter oktoberrevolutionen 1917 klassade de sovjetiska myndigheterna Achmatovas dikter som borgerliga. Hon var Zjdanovs huvudhatobjekt inom litteraturen, och efter en hemlig partiresolution 1925[5] fick hon inte mycket publicerat före andra världskriget. Regimen uteslöt henne ur det sovjetiska författarförbundet på 1940-talet. En dikt från denna tid är Requiem, som handlar om stalintidens offer. Achmatovas lyrik blev bannlyst igen 1946. Efter Stalins död 1953 utkom en censurerad samlingsutgåva av hennes dikter.

Achmatovas samhällsinriktade produktion omfattar fyra grupper av dikter: de som anknyter till första världskriget, de som utgår från revolutionen och inbördeskriget i Ryssland, de som belyser Stalins terror under 30- och 40-talet och den patriotiska lyriken under andra världskriget.[6]

Flera urval av Achmatovas dikter har utkommit i svensk tolkning.

1997 förärades hennes dikt Муза ("Musa") en plats som väggdikt på Johan de Wittstraat 57 i den holländska staden Leiden.[7]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Вечер (Afton). Sankt Petersburg 1912.
  • Чётки (Radband). Sankt Petersburg 1914.
  • Белая стая (Den vita skaran) Petrograd 1917.
  • Подорожник (Groblad). Petrograd 1921.
  • Anno Domini MCMXXI. Petersburg 1922.
  • Из шести книг (Ur sex böcker). Leningrad 1940.
  • Реквием (Requiem). München 1963.
  • Бег времени (Tidens flykt). Samlade dikter 1909–1965. Moskva-Leningrad 1965.

Utgivet på svenska[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Björkegren, Hans. ”Dikten som skugga och spegling: Anteckningar om Anna Achmatova.” Ingår i Ett poem utan hjälte och andra dikter av Anna Achmatova. Urval, tolkning, förord och kommentarer av Hans Björkegren. Stockholm 1978, s 18.
  2. ^ Haight, Amanda. Anna Akhmatova: A Poetic Pilgrimage. New York & London 1976, s 6.
  3. ^ Berlin, Isaiah. ”Anna Akhmatova: A Memoir.” Ingår i The Complete Poems of Anna Akhmatova, s 35–55. 2:a uppl. Boston 1997, s 44.
  4. ^ Björkegren, 1978, s 14.
  5. ^ Björkegren, 1978, s 21.
  6. ^ Verheul, Kees. The Theme of Time in the Poetry of Anna Axmatova. Diss. The Hague & Paris 1971, s 10.
  7. ^ Uppgifter kring och tolkningar av väggdikten Муза i Leiden

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]