Harry Martinson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Harry Martinson Mottagare av Nobels litteraturpris 1974
Harry Martinson i början av 1940-talet.
Harry Martinson i början av 1940-talet.
Född Harry Edmund Martinson
6 maj 1904
Jämshög, Sverige
Död 11 februari 1978 (73 år)
Stockholm, Sverige
Yrke Författare
Nationalitet Svensk
Språk Svenska
Verksam 1927–1978
Genrer Dramatik, essäer, lyrik, romaner
Framstående verk Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike, Aniara
Framstående priser Gustaf Fröding-stipendiet 1947
Nobelpriset i litteratur 1974
Make/maka Moa Martinson (1929–1941)
Ingrid Lindcrantz (1942–1978)
Influenser Viktor Rydberg, Rudyard Kipling, Joseph Conrad, Lev Tolstoj

Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög (Nyteboda) nära Olofström i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Martinson var gift med författaren Moa Martinson åren 1929-1941 och med Ingrid Lindcrantz från 1942. Martinson var ledamot av Svenska akademien (stol nr. 15) från 1949 till 1978. Han debuterade den 27 augusti 1927 med dikten "Sanningssökare" i tidningen Arbetaren[1]. Han medverkade i antologin Fem unga 1929 och samma år kom bokdebuten med diktsamlingen Spökskepp.

Martinson miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Portland, och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Lev Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder. Han genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge.[2] Till minne av hans år där utdelar Harry Martinson-sällskapet Alltidhultstipendiet [3]. Martinson var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker på bruksorten Jonsered[4]. Vid sjutton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott år 1927. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap. Hans idé om "Världsnomaden" som presenterades i en essä i början av 1930-talet präglade mycket av hans diktning.

Martinson fick sitt genombrott med diktsamlingen Nomad 1931. Med reseskildringarna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! (1933) fick han sitt stora genombrott även som prosaförfattare. Anders Österling utnämnde Martinson till "en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur".[5] Den expressionistiskt anstrukna diktsamlingen Natur (1934) fick emellertid ett kyligt mottagande vilket gjorde att Martinson under elva år övergick till att enbart publicera prosaböcker. Den självbiografiska romanen Nässlorna blomma (1935) blev en ny stor framgång och följdes av Vägen ut (1936). Diktsamlingen Passad (1945) och romanen Vägen till Klockrike (1948) blev ett par andra höjdpunkter och 1949 invaldes Martinson som den förste proletärförfattaren i Svenska Akademien. Efter att ha gjort succé med rymdeposet Aniara (1956) vände framgångarna och Martinson blev hårt angripen för den samtids- och teknikkritiska diktsamlingen Vagnen (1960).[6]

Från denna tid förändrades hans position. Det starka behovet av uppskattning och ökande krav på politiskt engagemang gjorde att den tidigare uppburne Martinson nu ansåg sig "skriva i katakomberna". Resultatet, De tusen dikternas bok, ämnade han inte publicera under sin livstid. Några verk nådde ändå offentligheten. 1964 uruppfördes teaterpjäsen Tre knivar från WeiDramaten i regi av Ingmar Bergman och han utgav även ett par prosaböcker med naturimpressioner. I början av 1970-talet övergav Martinson sina betänkligheter mot att utge fler diktsamlingar och utkom med Dikter om ljus och mörker (1971) och Tuvor (1973).

Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.

Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson med motiveringen "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv genom att begå seppuku med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.[7]

Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna församling.

Harry Martinson har givit namn åt Harry Martinsons gata på Kungsholmen.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Harry Martinson (till vänster) och Ivar Lo-Johansson. Foto: Gunnar Lundh.
Harry Martinson skriver dedikationer 1948. Foto: K W Gullers.
Premiäruppsättningen av operan AniaraKungliga Operan 1959. Dekor av Sven Erixson.
Martinsons grav i Silverdal, Sollentuna.
Minnessten vid födelseplatsen i Nyteboda i Blekinge.
  • Sydow, Carl-Otto von (2005). Harry Martinsons bibliografi. D. 1, På svenska tryckta texter. Acta Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis, 0346-7465 ; 40:1Harry Martinson-sällskapets årsbok ; 2005. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Libris 9999962. ISBN 91-554-6317-7 

Postumt utgivna:

Radiopjäser[redigera | redigera wikitext]

Scenpjäs[redigera | redigera wikitext]

Psalm[redigera | redigera wikitext]

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • Fem unga
  • Nilsson, Seth, Blekinge - Sveriges Trädgård, Blekinge, 2008 - fotobok med dikter av Harry Martinson

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Den svenska litteraturen V. Modernister och arbetardiktare Bonniers 1989.
  • Kjell Espmark Harry Martinson Mästaren, Norstedts 2005

Noter

  1. ^ Espmark, Kjell (2005). Harry Martinson Mästaren. sid. 15 
  2. ^ http://www.lansstyrelsen.se/blekinge/amnen/Kulturmiljo/bebyggelse/byggnadsminnen/Alltidhult.htm
  3. ^ http://www.harrymartinson.org/
  4. ^ Vägen ut (1919) Harry Martinsson
  5. ^ Espmark, sid. 52
  6. ^ http://www.expressen.se/kvp/kultur/vagnen-en-atervandsgrand/
  7. ^ Hansson, Anita (31 augusti 2000). ”Martinson begick harakiri”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0008/31/harakiri.html. Läst 16 januari 2010. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Anderson, Bengt E. (2000). Att rannsaka en barndom: Harry Martinsons Nässlorna blomma : tillkomst och tematik. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 0348-4653 ; 38. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. Libris 7756459. ISBN 91-86270-65-6 
  • Andersson, Karl-Olof (2003). Harry Martinson: naturens, havens och rymdens diktare. Stockholm: Bilda i samarbete med Harry Martinson-sällsk. Libris 9199287. ISBN 91-574-7688-8 (inb.) 
  • Engström, Boris (2009). Möten med Harry Martinson i televisionens begynnelse. Stockholm: Carlsson. Libris 11418746. ISBN 978-91-7331-256-1 (inb.) 
  • Erfurth, Sonja (1987). Harry Martinson och Moa: 1920-1931. Stockholm: Bonnier. Libris 7147309. ISBN 91-0-047061-9 (inb.) 
  • Erfurth, Sonja (1981). Harry Martinson och vägen ut. Stockholm: Bonnier. Libris 7146462. ISBN 91-0-045257-2 (inb.) 
  • Erfurth, Sonja (1989). Harry Martinsons 30-tal. Stockholm: Bonnier. Libris 7147813. ISBN 91-0-047754-0 (inb.) 
  • Erfurth, Sonja (1980). Harry Martinsons barndomsvärld. Stockholm: Bonnier. Libris 7146293. ISBN 91-0-044865-6 (inb.) 
  • Espmark, Kjell (1970). Harry Martinson erövrar sitt språk: en studie i hans lyriska metod 1927-1934. Stockholm: Bonnier. Libris 8080380 
  • Espmark, Kjell (2005). Harry Martinson - mästaren. Stockholm: Norstedt. Libris 9863596. ISBN 91-1-301469-2 (inb.) 
  • Forsberg, Arne (1993). Spång till evighet: så minns jag Harry Martinson. Delsbo: Åsak. Libris 7667653. ISBN 91-7830-104-1 
  • Hall, Tord (1961). Vår tids stjärnsång: en naturvetenskaplig studie omkring Harry Martinsons Aniara (2., omarb. uppl.). Stockholm: Bonnier. Libris 631895 
  • Harry Martinson 100 år: 5 röster om ett författarskap. Jämshög: Harry Martinson-sällskapet. 2004. Libris 9730338. ISBN 91-87980-09-6 
  • Holm, Ingvar (1974). Harry Martinson: myter, målningar, motiv. Aldusserien, 0346-5454 ; 112 (3., utökade uppl.). Stockholm: Aldus. Libris 8345024. ISBN 91-0-039945-0 
  • Lagerroth, Erland (1991). Aniara - en dikt av sin tid eller I tingens natur har människan sin lag: Harry Martinsons dikt läst år 1990. Harry Martinson-sällskapets skriftserie, 1102-4178 ; 1. Södra Sandby: Vekerum. Libris 7760095. ISBN 91-86722-22-0 
  • Larsson, Ulf; Hildebrand Gabriel (2004). Daggdroppen och kosmos: Harry Martinsons värld. Archives of the Nobel Museum, 1404-7586 ; 4. Stockholm: Nobelmuseet. Libris 9387025. ISBN 91-974058-2-5 
  • Sahlin, Björn (2004). Från Gilgamesh till Aniara: den muromgärdade staden som en bild för det västerländska jaget. Stockholm: Proprius. Libris 9553207. ISBN 91-7118-917-3 
  • Sandelin, Stefan (1987) (på eng). Harry Martinson: Nässlorna blomma. Studies in Swedish literature, 99-0112141-8 ; 15. Hull: Univ. of Hull. Libris 6139019. ISBN 0-85958-720-7 
  • Sandelin, Stefan (1987). Harry Martinson talar om liv och diktande: kommentar till radiointervjuer. [Årsbok] / Harry Martinson-sällskapet ; [1987]. Malmö: Harry Martinson-sällsk. Libris 1499035 
  • Stenström, Johan; Rydberg Enar Merkel (1994). Aniara: från versepos till opera. Malmö: Corona. Libris 8360043. ISBN 91-564-1043-3 (inb.) 
  • Söderblom, Staffan (1994). Harry Martinson. Litterära profiler, 99-1548962-5. Stockholm: Natur och kultur. Libris 7229091. ISBN 91-27-03523-9 (inb.) 
  • Tideström, Gunnar (1975). Ombord på Aniara: en studie i Harry Martinsons rymdepos. Aldusserien, 0346-5454 ; 440. Stockholm: Aldus. Libris 8345036. ISBN 91-0-040217-6 
  • Wirmark, Margareta; Clarhäll Lenny (2011). Giv doft i blomma: om Martinsons Aniara. Stockholm: Carlsson. Libris 12051776. ISBN 978-91-7331-411-4 
  • Wrede, Johan (1965). Sången om Aniara: studier i Harry Martinsons tankevärld. Stockholm: Bonnier. Libris 665404 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Elin Wägner
Svenska Akademien,
Stol nr 15

1949–1978
Efterträdare:
Kerstin Ekman