Fjodor Dostojevskij

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fjodor Dostojevskij
Fjodor Dostojevskij porträtterad 1872 av Vasilij Perov.
Fjodor Dostojevskij porträtterad 1872 av Vasilij Perov.
Född Fjodor Michajlovitj Dostojevskij
11 november 1821
Moskva, Kejsardömet Ryssland
Död 9 februari 1881 (59 år)
Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Yrke författare
Nationalitet Ryss Kejsardömet Ryssland
Språk Ryska
Verksam 1846–1881
Framstående verk Brott och straff, Idioten, Bröderna Karamazov
Make/maka Marija Isajeva (1857–1864)
Anna Snitkina (1867–1881)
Barn Sofija (1868)
Ljubov (1869–1926)
Fjodor (1871–1922)
Aleksej (1875–1878)
Namnteckning
Fjodor signatur.jpg
Staty över Dostojevskij i Omsk.

Fjodor Michajlovitj Dostojevskij (ryska: Фёдор Миха́йлович Достое́вский, lyssna ); född 11 november 1821 (30 oktober enligt gamla stilen) i Moskva, död 9 februari 1881 (28 januari g.s.) i Sankt Petersburg, var en rysk författare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och ungdom[redigera | redigera wikitext]

Dostojevskij föddes som det andra av sju syskon i Moskva. Hans far var en obemedlad godsägare och arbetade som fattigläkare i Moskva, och Dostojevskij fick en sträng uppfostran. Fjodors släkt var lågadlig. Sedan hans mor hade dött år 1837 flyttade Dostojevskij till S:t Petersburg för att studera vid militärhögskolan. Faderns stränga fostran hade satt djupa spår i den unge mannen. År 1839 dog hans far. Sedan han tagit studenten vid den militära ingenjörsskolan i Sankt Petersburg började han arbeta som fortifikationsofficer, och år 1842 avancerade han till löjtnant. År 1844 lämnade han armén för att bli författare. Samma år översatte han George Sand till ryska.

Författardebut[redigera | redigera wikitext]

Dostojevskij debuterade med Arma människor (även känd som Fattiga stackare och Fattigt folk) (1846). Samma år gavs också Dubbelgångaren (1846) ut, där huvudpersonen, i samma stad, hittar en dubbelgångare som är mer framgångsrik än han själv. Båda verken var tydligt påverkade av Gogols Petersburgberättelser.

Novellen Herr Prochartjin (1846) trycktes i Fosterländska annaler och kan liknas vid Gogols kända novell Kappan. Novellen blev censurerad och flera avsnitt ströks. Den gillades inte av kritikerna. Senare, i Brott och straff, låter han en karaktär påpeka Gogols extraordinära perceptionsförmåga och i Idioten beskriver han med varma ord Gogols extremt träffande personlighetstyper.

Arrestering och exil[redigera | redigera wikitext]

23 april 1849 arresterades han, då han deltagit i en socialistisk studiecirkel under ledning av Michail Petrasjevskij, och de där bland annat läst Vissarion Belinskijs berömda brev till Gogol, som ett svar på hans Selected Passages from Correspondence with Friends. Samtliga ur den socialistiska föreningen Petrasjevskijgruppen fördes till Vinterpalatset för förhör, arresterades och fick sitta åtta månader i Peter-Paulsfästningen innan de fördes till avrättningsplatsen, där hela ceremonin före en avrättning genomfördes innan de fick veta att de benådats och att de i stället skulle skickas på straffarbete till Sibirien. Dostojevskij tillbringade fyra år i fångläger och de följande sex åren i förvisning. Detta var under tsar Nikolaj I:s styre.

Åren i Sibirien ska ha tjänat som underlag för det framtida författarskapet. De ska också ha lett till att Dostojevskij efter en omvändelseupplevelse blev varmt hängiven till den rysk-ortodoxa kyrkan. År 1854 släpptes han från fängelset och blev oavlönad menig i Semipalatinsk. Senare blev han avlönad. År 1857 gifte sig Dostojevskij med Marija Isajeva, en 29-årig änka.

Senare författarskap[redigera | redigera wikitext]

År 1859 var han inte längre förvisad och kunde sluta sin militära bana för att återvända till S:t Petersburg och på allvar bli författare. De följande 16 åren stod Dostojevskij under polisbevakning utifall han åter skulle kunna misstänkas för socialistiska sympatier. Inspirerad av sin tid i Sibirien skrev han Döda huset (eller Anteckningar från dödens hus, och liknande) (1860-62) – den första av Dostojevskijs fem mastodontböcker.

Efter sin första hustrus död skrev han i grubblerier den korta betraktelsen Om Kristus. Under tiden hon var sjuk skrev Dostojevskij Anteckningar från källarhålet (En underjordisk dagbok) (1863), vilken han senare publicerade i Epocha (Epok), den litteraturtidning han hade tillsammans med sin bror Michail. Epocha var efterföljare till deras gemensamma tidning Vremja (Tiden) (1861-), som hade förbjudits. Några år senare dog även hans bror och lämnade stora skulder till Dostojevskij. Under publicisttiden gjorde Dostojevskij en rad utlandsresor. Dostojevskij var tidvis spelberoende. Vid ett tillfälle spelade han bort alla sin pengar på roulett. För att fortsätta spela pantsatte han sin och sin frus vigselringar. När han förlorade även pengarna från pantsättningen gick han hem och grät för sin fru, som förlät honom. Dostojevskij skildrade spelberoende i novellen Spelaren (1866).

Anna Snitkina

Dostojevskij behövde en stenograf för att lättare kunna slutföra Brott och straff (1866). Han vände sig till arbetsförmedlingen och fick tag på 22-åriga Anna Snitkina - och på 26 dagar var Brott och straff klar. 15 februari 1867 gifte de sig. I samlivet med den ordentliga Anna Snitkina fick Dostojevskijs liv fastare former. Snitkina har skrivit en bok om sitt liv med författaren. Bland de talrika utkasten till Brott och straff fann man efter Dostojevskijs död ett sammanhängande avsnitt där han börjat skriva boken i förstapersonsperspektiv. Avsnittet, om cirka 60 sidor, har givits ut under arbetstiteln "Raskolnikovs dagbok" (Den anspråkslösa). Han började dock på nytt och skrev boken i tredje person.

Därefter kom Idioten (1869). Huvudpersonen i Idioten är genomgod och uppfattas oftast som naiv. Vissa vill likna honom vid Jesus. Den arbetstitel som boken hade var "Dåre i Kristus" efter det rysk-ortodoxa fenomenet med dårar i Kristus.

Den evige äkta mannen (Den odödlige äkta mannen) (1870), publicerades i slavofiltidskriften Zarja (Morgonrodnaden). Den var tänkt som en kortare novell men växte allteftersom han skrev, trots att han i brev berättar hur han ogillar historien.

Onda andar (1873) handlar om en extrem terroristgrupp och en avhoppad medlem som blir mördad. Ett avsnitt ur den tänkta boken skildrar en våldtäkt på en minderårig flicka. Denna bit stoppades av censuren, men har senare givits ut som en novell under titeln Stavrogins brott.

Dostojevskij gav tillsammans med sin fru ut tidningen En författares dagbok (En skriftställares dagbok), en tidning som mot slutet av dess utgivning enbart utgjordes av Dostojevskijs egna dagboksberättelser. Novellen Bonden Marej (1876) trycktes i tidningen och bygger på ett barndomsminne från när Dostojevskij var nio år gammal. En samling av berättelser ur tidningen har givits ut i En författares dagbok (1872-74).

Dostojevskij var epileptiker, och hans son, Alosja (eller Aleksej), som också led av sjukdomen, dog i epilepsi i slutet av 1870-talet.

Hans sista hem låg på Kuznechnygatan 5/2 i S:t Petersburg.

Förutom som författare, redaktör och militär var Dostojevskij yrkesverksam som kartograf.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1846 Bědnye ljudi
  • (1846, några veckor senare) Dvojnik
  • 1846 Akulkas man
  • 1846 En slavofils bekännelser
  • 1847 Chozjajka
    • Den mystiska värdinnan och andra berättelser (från ryskan av J. Granlund, Adolf Johnson, 1913)
    • Värdinnan (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2011)
  • 1847 Roman i nio brev
  • 1848 Ett svagt hjärta
  • 1848 Polzunkov
  • 1848? Julgransplundringen och bröllopet (översättning: Ellen Rydelius, i Noveller, Forum, 1947)
  • 1848 Den ärliga tjuven (även med titel "En hederlig tjuv")
  • 1848 Čužaja žena i muž pod krovatʹju
    • "Den främmande damen och herrn under sängen" (i Två humoresker, översättning av Alfred Jensen, Norstedt, 1920 [tillsammans med "Krokodilen"])
  • 1848 Belye noči
    • Vita nätter (översättning av Alfred Jensen, Norstedt, 1920)
    • Vita nätter (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2008)
  • 1849 Njetotjka Nezvanova (översättning: Ellen Rydelius, i Noveller, Forum, 1947)
  • 1857 Malenkij geroj
    • En liten hjälte (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2011)
  • 1859 Selo Stepančikovo i ego obitateli
    • Snyltgästerna (öfvers. af A.S., 1909)
    • (Inkräktaren (till svenska av Arne Björk, Natur och kultur, 1936)
    • Människorna på godset Stepantjikovo (till svenska av Helga Backhoff-Malmquist, Prisma, 1967)
    • Folket i Stepantjikovo (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2012)
  • 1859 Djaduškin son
    • Djaduškin son (översättning: Ellen Rydelius i Noveller, Forum, 1947)
    • Farbrors dröm (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2010)
  • 1860 Zapiski iz podpolʹja
    • Anteckningar från det döda huset (öfvers. af O.S. [Olga Aspelin], 1883)
    • Döda huset (översättning: Ellen Rydelius, Björck & Börjesson, 1913)
    • Döda huset (översättning: Hjalmar Dahl, Sohlman, 1960)
    • Anteckningar från döda huset (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2007)
  • 1862 Skvernyj anekdot
  • 1863 Zimnie zametki o letnich vpečatlenijach
    • Vinteranteckningar om sommarintryck (översättning och kommentar Kajsa Öberg Lindsten, Vesper, 2010) [innehåller bland annat novellen "Baal"]
  • 1864 Zapiski iz podpolʹja
    • Anteckningar från ett källarhål (översättning av Cecilia Borelius, Tiden, 1948)
    • Anteckningar från källarhålet (övers. och efterord: Ulla Roseen, Atlantis, 1985)
    • En underjordisk dagbok (översättning och efterord: Barbara Lönnqvist, Lind & Co, 2010)
  • 1865 Krokodil
    • Krokodilen (i Två humoresker, översättning av Alfred Jensen, Norstedt, 1920 [tillsammans med "Den främmande damen och herrn under sängen"]
  • 1866 Igrok (Spelaren)
    • Spelaren (anonym översättning, 1888)
    • Vid ruletten (översättning: Ellen Rydelius, Beijer, 1907)
    • Spelaren (översättning: Helga Backhoff-Malmquist, Natur och kultur, 1959)
    • Vid ruletten (översättning: Ellen Rydelius, reviderad av Eva Alexandersson, Aldus/Bonnier, 1966)
    • Spelaren (översättning: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2003)
  • 1866 Prestuplenie i nakazanie
    • Raskolnikow (översättning: David Hector, Universal-Bibliotekets förlagsexpedition, 1883-1884)
    • Brott och straff (översättning: Ellen Rydelius, 1922)
    • Brott och straff (översättning: Hans Björkegren, Wahlström & Widstrand, 1979)
  • 1869 Idiót (Idioten)
    • Idioten (översättning: Ellen Rydelius, Dahlberg, 1919-1920)
    • Idioten (översättning av Ulla Roseen, Atlantis, 1988)
    • Idioten (översättning av Staffan Dahl, Wahlström & Widstrand, 1989)
  • 1870 Večnyj muž
    • Den odödlige äkta mannen (översättning av G. Lind, Björck & Börjesson, 1917)
    • Den evige äkta mannen (översättning: Helga Backhoff-Malmquist, Natur och kultur, 1959)
  • 1872 Běsy (Onda andar)
    • Onda andar (översättning: Anton Karlgren, Norstedt, 1918-1922)
    • Onda andar (översättning av Staffan Dahl, Wahlström & Widstrand, 1990)
  • 1875 Podrostok
    • Det unga Ryssland (anonym översättning, Klemmings Antikvariat, 1887)
    • Ynglingen (till svenska av Helga Backhoff Malmquist, Wahlström & Widstrand, 1988)
  • 1880 Bratʹja Karamazovy (Bröderna Karamazov)
    • Bröderna Karamazov (översättning: Ellen Rydelius, Bonniers, 1918)
    • Bröderna Karamazov (översättning av Staffan Dahl, Wahlström & Widstrand, 1986)
  • Unižennye i oskorblěnnye
    • Kränkning och förödmjukelse (anonym översättning, G. W. Edlunds förlag, 1881; även utg. med titel De kränkte och de förödmjukade)
    • De förtrampade (översättning: Ellen Rydelius, Björck & Börjesson, 1924)
    • Förödmjukade och förnedrade (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2010)
  • Dnevnik pisatelja
    • En skriftställares dagbok (översättning av Alfred Jensen, Bonnier, 1915)
    • En författares dagbok (inledning, urval, kommentarer och översättning av Hans Björkegren, Wahlström & Widstrand, 1994)

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Michail Bachtin Dostojevskijs poetik. Översättning Lars Fyhr och Johan Öberg, Antropos, Gråbo 2010.
  • Nikolaj Aleksandrovic Berdjajev Om Dostojevskij. Översättning av Gösta Andersson. Artos, Skellefteå 1992.
  • Joseph Frank Dostoevsky: The seeds of revolt, 1821-1849. Robson, London 1977.
  • Joseph Frank Dostoevsky: The years of ordeal 1850-1859. Robson, London 1983.
  • Joseph Frank Dostoevsky: The stir of liberation 1860-1865. Robson, London 1987.
  • Joseph Frank Dostoevsky: the miraculous years 1865-1871. Robson, London 1995.
  • Joseph Frank Dostoevsky: the mantle of the prophet, 1871-1881. Princeton, N.J., Princeton 2002.
  • Sigmund Freud Dostoevsky and parricide. Lear publishers, New York 1947.
  • Geir Kjetsaa Fjodor Dostojevskij - ett diktarliv. Översättning Urban Andersson, Bokförlaget Atlantis, Stockholm 1987.
  • Sven Linnér Dostojevskij. Helgonbild och livsmystik. Bokförlaget Atlantis, Stockholm 1982.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]