Pjotr Tjajkovskij

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pjotr Iljitj Tjajkovskij
Pjotr Tjajkovskij, målning av Nikolaj Kuznetsov.
Pjotr Tjajkovskij, målning av Nikolaj Kuznetsov.
Tonsättare
Födelsenamn Пётр Ильич Чайковский
Född 7 maj 1840 (enl. n.s.)
Votkinsk, Ryssland
Död 6 november 1893 (enl. n.s.) (53 år)
Sankt Petersburg, Ryssland
Epok/stil Romantik

Pjotr (ibland: Peter) Iljitj Tjajkovskij (ryska: Пётр Ильи́ч Чайко́вский, uttal: [ˈpjɔːtər ɪˈliɪtʃ tʃɪˈkɒfski]), född 7 maj (enl. n.s; 25 april enl. g.s.) 1840, död 6 november (enl. n.s; 25 oktober enl. g.s.) 1893, var en rysk tonsättare. Han har skrivit sju symfonier (sex numrerade samt "Manfredsymfonin"), elva operor (bland annat operorna Eugen Onegin, Spader Dam, Mazeppa och Jolantha), symfoniska dikter, tre stråkkvartetter, sånger, stycken för piano samt tre sagobaletter (Svansjön, Törnrosa och Nötknäpparen – den sistnämnda löst baserad på en historia av E.T.A. Hoffmann). Han skrev även tre pianokonserter, av vilka pianokonsert nr 1 är den mest berömda, samt en violinkonsert.

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

Pjotr Iljítj Tjajkóvskij föddes 1840 i Votkinsk, 100 mil öster om Moskva där han bodde med sin mor Alexandra Andrejevna Tjajkovskij och sin far Ilja Petrovitj Tjajkovskij. Fadern var överuppsyningsman för de statliga gruvorna där. Alexandra var Iljas andra hustru. När fadern 1848 fick nya tjänster flyttade man först till Moskva och senare till Sankt Petersburg, där den unge Peter 1850 fick börja i de förberedande klasserna i Juridiska skolan.

Peter var det andra barnet i en följd av syskon – hans äldre bror Nikolaj Iljitj föddes 1838, hans enda syster Alexandra Iljinisjna föddes 1842, hans ena lillebror Ippolit Iljitj föddes 1843 och sist föddes tvillingbröderna Anatol och Modest Iljitj 1850.

Den musikaliska talang som Peter visade uppmuntrades inte av föräldrarna, då de ansåg det ohälsosamt för ett redan neurotiskt, hetsigt barn. När modern avled i kolera 1854, tog han förlusten mycket hårt och för att försöka lindra sin sorg komponerade han en pianovals och planerade även en opera. Den tjänst han så småningom fick som kanslist vid justitiedepartementet var långtifrån så intressant att den kunde hindra hans alltmer uppslukande musikintresse, och 1862 började han på det nygrundade konservatoriet i Sankt Petersburg.

Tidiga kompositioner – vulgaritet och nationalromantik[redigera | redigera wikitext]

Vals i fiss-moll. Från Twelve Pieces for piano, Op. 40, No. 9, en digitalinspelning av Kevin MacLeod
Romeo och Julia-ouvertyr. Framförd av Skidmore College Orchestra, från [www.musopen.com Musopen].
1812 Ouvertyr. Framförd av Skidmore College Orchestra, från Musopen.

Hans första orkesterkomposition, en ouvertyr till Aleksander Ostrovskijs skådespel Stormen, uppvisar många av de stilistiska drag som senare skulle förknippas med hans musik, men också en ungdomlig vulgaritet som stötte bort hans lärare, den Mendelssohn-inspirerade Anton Rubinstein. Av Rubinsteins bror erbjöds trots detta Tjajkovskij 1865 en tjänst som lärare i harmonilära vid Moskvakonservatoriet.

Tjajkovskij fann sig väl tillrätta i Moskva. I samband med komponerandet av sin första symfoni, kallad Vinterdrömmar, arbetade han dock alltför hårt och drabbades av en mental kris. Hans kompositioner under det närmaste decenniet uppvisar i behandling av folkliga teman och harmonier en stark samhörighet med den grupp av nationalromantiska kompositörer i Sankt Petersburg som hade tagit upp arvet efter Glinka. Tjajkovskij brevväxlade med gruppens ledare Balakirev, på vars förslag han 1869 komponerade en fantasiuvertyr, Romeo och Julia.

Hans verk[redigera | redigera wikitext]

Tjajkovskijs musik kan sammanfattas vara personlig, elegant och påtagligt melodiös. Tre faktorer som gjort honom till en av de största inom klassisk musik.

Homosexualitet och misslyckat äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Tjajkovskijs liv och verk påverkades i hög grad av hans homosexuella läggning, som han i det längsta inte ville erkänna. Han försökte sig på ett kort, olyckligt förhållande med Désirée Artôt, stjärnan i ett gästande italienskt operasällskap.[1]

I mitten av 1870-talet drabbades han av ännu ett nervöst sammanbrott. Ett av symtomen var dock en nästan hysterisk kompositionsaktivitet, som kulminerade med operan Eugen Onegin (1878), baserad på Pusjkins dikt.

Tjajkovskij kände en så intensiv sympati för hjältinnan Tatjana att när en tidigare elev, Antonina Miljukova, förälskade sig i honom och hotade med självmord om han ratade henne, kom han i sitt inre att identifiera henne med den grymt försmådda Tatjana och gick med på giftermål. Det korta äktenskapet blev en katastrof. Manliga traditionella historiker har antytt att den unga flickan skulle ha en nymfoman läggning[källa behövs] och den förtvivlade Tjajkovskij försökte efter ett par månader ta sitt liv. På läkarinrådan lämnade han sin hustru.

Han levde nu sitt återstående liv i känslomässig misär och ensamhet, ibland med perioder av dryckenskap. Även de lyckliga somrarna i systerns hem i Ukraina kom efter hand att tyngas av en överväldigande skuldkänsla, då han förälskade sig i sin systerson.[källa behövs]

Mecenaten Nadezjda von Meck[redigera | redigera wikitext]

Redan i slutet av 1876 hade Tjajkovskij inlett en unik korrespondens med en musikalisk beundrarinna, den välbeställda änkan Nadezjda von Meck, som också gav honom ett generöst underhåll (6000 rubel per år), så att han helt kunde ägna sig åt komposition. Enligt hennes önskan träffades de aldrig, men brevväxlingen ledde ändå till en nära vänskap. Den fjärde symfonin tillägnades Mme von Meck.

De närmaste åren bjöd på flera stora framgångar; baletten Svansjön (1877), den blixtrande violinkonserten i D-dur (1878) och de populära Serenad för stråkar och Uvertyren 1812 (båda 1880).

Turnéer och succéer[redigera | redigera wikitext]

Längre fram började han resa i Ryssland, kom över sin tidigare motvilja mot att dirigera och genomförde 1888 en internationell turné, där han under entusiastiskt mottagande dirigerade egna verk i Berlin, Prag, Paris och London. Han hade nu nått höjdpunkten i sitt liv. Från denna tidpunkt arbetade han sig successivt mot ett nytt psykiskt sammanbrott. Verken från och med Symfoni nr 5 (1888) blir allt mer känslosamma och pendlar mellan hysterisk hänförelse och neurotisk förtvivlan.

Tragiskt slut[redigera | redigera wikitext]

Tjajkovskijs gravsten i St. Petersburg

Tjajkovskij företog flera turnéer, bland annat i USA, tilldelades 1893 ett hedersdoktorat i Cambridge och nådde flera stora framgångar med nya kompositioner. Detta förhindrade inte den pågående försämringen av hans psykiska hälsa, som också påverkades av att von Meck 1890 plötsligt avbröt såväl brevväxling som underhåll. Han kunde aldrig komma över mecenatens svek, och det berättas hur han i feberyran under sin sista sjukdom gång på gång upprepade hennes namn med harmset tonfall.

I oktober 1893 dirigerade han uruppförandet av sin Symfoni nr 6, kallad "Pathétique", i Sankt Petersburg. Han betraktade det själv – med rätta – som ett mästerverk, men publiken var inte helt entusiastisk över den nyskapande, långsamma finalen. Trots att en koleraepidemi pågick i staden drack han ett glas okokt vatten och avled i sjukdomen den 6 november. Vissa, bland annat den brittiska musikologen och Tjajkovskijexperten David Brown och biografen Anthony Holden, har beskrivit hans död som självmord.[2]

Verkförteckning[redigera | redigera wikitext]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Peter Tjajkovskij har fått en krater uppkallad efter sig på Merkurius, Chaikovskijkratern.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Pjotr Tjajkovskij”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/pjotr-tjajkovskij. Läst 17 februari 2014. 
  2. ^ Brown, Man and Music, 431–35; Holden, 373–400.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Myreberg, Agneta (1993). ”Dramatiskt liv slutade i mystisk död.”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) 1993:5,: sid. 14-19 : färgill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822.  Libris 2265839

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]