Kolera

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kolera
Klassifikation och externa resurser
Kolerabakterien, Vibrio cholerae, sedd genom ett svepelektronmikroskop
ICD-10 A00
ICD-9 001
DiseasesDB 2546
MedlinePlus 000303
eMedicine med/351  ped/382
MeSH svensk engelsk
Spridningen av kolera. Rött anger länder där epidemier är vanligt förekommande, gula fält visar länder där kolera förekommer sporadiskt.

Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakas av bakterien Vibrio cholerae via ett exotoxin. Toxinet verkar genom att påverka adenylatcyklas vilket resulterar i att tarmens celler börjar utsöndra elektrolyter med vilka vatten dras med. Sjukdomen kan inom några få timmar eller dagar ge våldsamma diarréer och leda till döden.[1]

Det farligaste med kolera är den mycket stora vätskeförlusten, som kan uppstå efter kort tid. Obehandlad kan vätskeförlusten leda till döden inom ett dygn efter sjukdomens utbrott. Effekterna av sjukdomen går enkelt att bryta om kunskap om sjukdomen finns, vilket dessvärre inte alltid är fallet i vissa utvecklingsländer. I sådana länder är sjukdomen därför ofta dödligt farlig, medan överlevnadsstatistiken i de industrialiserade länderna är mycket hög. Behandlingen vid måttliga besvär är stort tillskott av vätska, med nödvändiga salter för att undvika saltbrist. I allvarligare fall kan tunntarmens förmåga att ta upp vatten vara helt slagen ur spel, och vätska måste då ges intravenöst. Med behandling kan dödligheten gå ner till under 1 procent, men utan behandling avlider omkring hälften av de drabbade.

Smittspridning sker via smittat vatten, och bakterien har möjlighet att överleva länge i kallt vatten.

Kolerans spridning[redigera | redigera wikitext]

Kolera har funnits runt Ganges sedan urminnes tider, och spred sig ibland över andra delar av Indien. Sjukdomen var känd i Europa, men man trodde att den var en uteslutande tropisk sjukdom som inte kunde spridas norrut och västerut. År 1817 spred sig dock koleran till Sydostasien genom truppförflyttningar och pilgrimsresor. Möjligen berodde spridningen även på att en aggressivare variant av kolerabakterien hade uppstått.[2]

År 1820 hade sjukdomen spridit sig till Kina och 1821 till Arabiska halvön. Inom några år fanns den även i Kaukasus och vid Kaspiska havet samt i Sibirien och 1830 drabbades Moskva.[2] Från Ryssland spred sig koleran med den ryska armén till Polen. Hösten 1831 drabbades England och snart därpå slog koleran till i Paris mitt under karnevalen. Samma år fördes den över till Nordamerika. Epidemin höll i sig till 1838 och drabbade somliga områden flera gånger, däribland Norge. Sverige drabbades första gången 1834. Detta år dog omkring 1 550 000 människor i Europa i sjukdomen, hälften av dem i Ryssland.[3]

År 1848 drabbade en ny våg av kolera Europa. Sjukdomen höll i sig och blossade upp varje sommar fram till 1858. Antalet dödsoffer blev dock mindre i denna epidemi än i den förra, kanske för att en viss immunitet hade uppstått. I mitten av 1860-talet kom ännu en våg som spred sig så långt norrut som till Haparanda i nordligaste Sverige. År 1883 dök koleran än en gång upp i Europa, den här gången spred den sig från Egypten. Epidemin höll i sig till 1896, men framsteg inom medicinen och förbättrade sanitetssystem har därefter i stort sett hållit koleran borta från Europa. Under de europeiska epidemierna på 1800-talet dog omkring hundra miljoner människor i kolera.[4]

Koleran riskerar fortfarande att blossa upp i krigszoner och vid naturkatastrofer, exempelvis vid ryska revolutionen 1918, under kriget i Bangladesh 1971, Irakkriget 2003–2011 och efter jordbävningen i Haiti 2010.[4] I Zimbabwe rasade en koleraepidemi 2008–2009 och enskilda utbrott av sjukdomen fortsätter att drabba landet.[5]

Koleraepidemier i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av den kraftiga urbaniseringen var Sverige hårt drabbat av kolera under 1800-talet. De första fallen av kolera i Sverige visade sig i juli 1834 och i augusti samma år bröt den första epidemin ut i Göteborg. Koleran återkom åren 1850, 1852, 1853, 1855, 1857, 1859 och 1866.[6] Antalet sjukdomsfall minskade sedan emellertid kraftigt i takt med att moderna avloppssystem började byggas och allmänhygienen förbättrades. Sedan 1990 har endast fem kliniska fall anmälts i Sverige, åren 1992, 1994, 1995, 2003 och 2004.

Kolera är en allmänfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Cholera Fact sheet N°107”. WHO Media centre. http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs107/en/. Läst 6 januari 2012. 
  2. ^ [a b] Langlet (2011), s. 15.
  3. ^ Langlet (2011), s. 17.
  4. ^ [a b] Langlet, s. 18.
  5. ^ ”ZIMBABWE: Is another cholera epidemic on the way?”. Irin Africa. 12 december 2011. http://www.irinnews.org/Report/94452/ZIMBABWE-Is-another-cholera-epidemic-on-the-way. Läst 16 april 2012. 
  6. ^ Det gamla Göteborg I, C R A Fredberg,Göteborg 1921, ss. 466
  7. ^ https://lagen.nu/2004:168#K1P3S2

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Arvidsson, Sven-Ove (1972). De svenska koleraepidemierna: en epidemiografisk studie. Stockholm: Karolinska institutet. Libris 23770 
  • Benoiston de Châteauneuf, Louis-François (1834) (på franska). Rapport sur la marche et les effets du Choléra-morbus dans Paris et les communes rurales du département de la Seine, année 1832. Paris. Libris 10424128 
  • Briggs, Charles L.; Mantini-Briggs Clara (2003) (på engelska). Stories in the time of cholera: racial profiling during a medical nightmare. Berkeley, Calif.: University of California Press. Libris 8719050. ISBN 0-520-23031-0 
  • Langlet, Eva (2011). 1834: året då koleran drabbade Stockholm (1. uppl.). Norsborg: Recito. Libris 12340172. ISBN 978-91-7517-058-9 
  • Tallerud, Berndt (2006). Kolera: en farsots grymma framfart i Uppsala och på den uppländska landsbygden. Arkeologi och kulturhistoria, 1403-9370 ; 13. Hedesunda: Knight. Libris 10164878. ISBN 91-973608-5-6 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Enström, Inga-Carin (1994). ”Koleran - 1800-talets farsot.”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) "1994:2,": sid. 30-35 : ill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822.  Libris 2133197
  • Matz, Erling (1993). ”Sista striden mot koleran eller den envise doktorn på Fejan.”. Roslagen (1993): sid. [160]-175 : ill. (vissa i färg).  Libris 8740581
  • Widding, Jens (2004). ”Medicinsk vetenskap och 1834-års koleraepidemi”. Svensk medicinhistorisk tidskrift "2003(7):1,": sid. 93-109. 1402-9871. ISSN 1402-9871.  Libris 10028545
  • Öberg, Lars (1988). Koleraepedimien i Göteborg 1834: katastrofen som vändes till hygieniska reformer. Göteborg: Förb. Libris 857733 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]