Brunråtta

Brunråtta Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Gnagare Rodentia
Överfamilj	Musliknande gnagare Myomorpha
Familj	Råttdjur Muridae
Underfamilj	Möss Murinae
Släkte	Råttor Rattus
Art	Brunråtta R. norvegicus
Vetenskapligt namn
§ Rattus norvegicus
Auktor	Berkenhout, 1769
Utbredning
Utbredningsområde
Synonymer
Vandrarråtta[källa behövs] Norsk råtta[källa behövs]
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Brunråtta (Rattus norvegicus) är en gnagare i familjen råttdjur som är vanligt förekommande i stora delar av världen. Den härstammar förmodligen från Centralasien, men har introducerats till alla kontinenter förutom Antarktis. Brunråttan har även domesticerats och kallas då tamråtta. Selektiv avel av brunråttor har producerat fram labbråttor såväl som tamråttor.

Historia

Brunråttan kallades i början^[när?] för hannoverråttan av människor som villa länka 1700-talets problem i England med hannoverborna.^{[källa behövs]} Den engelska naturforskaren John Berkenhout beskrev arten taxonomiskt 1769 i sin bok Outlines of the Natural History of Great Britain och gav den då det vetenskapliga namnet Rattus norvegicus (norsk råtta). Berkenhout trodde felaktigt att brunråttan hade kommit till England via norska fartyg år 1728, men brunråtta förekom inte i Norge vid denna tiden.^{[källa behövs]}

En brunråtta som leter efter mat.

I början och i mitten av 1800-talet, var brittiska akademiker medvetna om att brunråttan inte härstammade från Norge, och gjorde en (felaktig) hypotes om att den hade kommit från Irland, Gibraltar eller över Engelska kanalen med den engelska kungen William I. Dock redan så tidigt som år 1850, började en mer korrekt förståelse av brunråttans ursprung att utvecklas. Den brittiska författaren Charles Dickens skrev i sin veckotidning All The Year Round, den 2 juni 1888:

"Nu finns det en mystik över hemlandet av den mest kända arten av råttor, brunråttan. Den kallas ofta, i böcker och på annat sätt, 'norsk råtta' och det sägs att den har importerats till detta land i ett fartyg med virke från Norge. Mot denna hypotes står det faktum att när brunråttan hade blivit vanlig i detta land, var den okänd i Norge, trots att det fanns ett litet djur som liknande en råtta, men som egentligen var en lämmel, som bosatte sig där."

Akademiker började att förstå ursprunget och rättade etymologin av brunråttan mot slutet av 1800-talet, vilket kan ses år 1895 i texten Natural History skriven av den amerikanska forskaren Alfred Henry Miles:

"Brunråttan är arten som är vanlig i England, och mest känd i hela världen. Det sägs att den har rest från Persien till England för mindre än tvåhundra år sedan och sedan ha spridits därifrån till andra länder som besökts av engelska skepp."

Fastän antagandena kring denna arts härstamning ännu inte var helt korrekta, var det fastställt på 1900-talet av naturforskare att brunråttan inte härstammade från Norge, utan att arten kom från Centralasien och med hög sannolikhet från Kina.^{[källa behövs]}

Utseende och anatomi

Brunråttans päls är grov och oftast brun eller mörkgrå, medan undersidan är ljusgrå eller ljusbrun. Kroppslängden kan vara upp till 25 cm om svansen inte är inräknad.^{[källa behövs]} Svansen är ungefär lika lång som kroppen. En adult brunråttehanar väger i genomsnitt 550 gram, honor 350 gram, men stora individer kan nå 900 gram.^{[källa behövs]} Råttor som väger över ett kilogram är ovanliga, och berättelser om råttor stora som katter är överdrifter eller felidentifieringar av andra gnagare, såsom sumpbäver och bisamråtta.

Brunråttan har god hörsel, är känslig mot ultraljud och har ett mycket välutvecklat luktsinne. Dess normala hjärtfrekvens är 300 till 400 slag per minut, med en andningsfrekvens på cirka 100 per minut.^{[källa behövs]} En pigmenterad råttas synförmåga är dålig, runt 20/600^{[förtydliga]}, medan en icke-pigmenterad råtta (albino) - som inte har någon pigmentansamling i ögonen - har både en syn på ungefär 20/1200^{[förtydliga]} och en fruktansvärd ljusspridning inom synfältet.^{[förtydliga][källa behövs]}

Brunråttan är en dikromat som uppfattar färger på nästan samma sätt som en människa med röd- och grön färgblindhet, och deras förmåga att uppfatta färgmättnad kan vara ganska svag. Dock har brunråttans blå uppfattning UV-receptorer,^{[förtydliga][källa behövs]} som tillåter den att se ultraviolett ljus som vissa arter inte kan.

Ekologi

Brunråttan är för det mesta nattaktiv. De tillbringar mycket tid i hålor i marken eller i exempelvis avlopp och källare. Brunråttan är bra på att gräva, och gräver ofta omfattande hålsystem. Den är en god simmare, både på ytan och under vattnet, men till skillnad från den närstående svartråttan är den en dålig klättrare. En studie från 2007 visade att brunråttor har metakognition, en mental förmåga som tidigare bara hittats hos människor, en del primater och delfiner.^{[källa behövs]} Denna tolkning ifrågasattes dock av en annan forskargrupp följande år.^{[källa behövs]}

Föda

Brunråttan är en äkta allätare och äter nästan vad som helst, men spannmål utgör en betydande del av kosten.^{[källa behövs]} Födosökbeteenden är ofta populationsspecifika, och varierar beroende på miljö och födotillgång. Brunråttor som bor nära en fiskodling i West Virginia fångar handskfingersfiskar.^{[källa behövs]} Vissa råttkolonier längs floden Po i Italien, dyker efter blötdjur, ett beteende som visar social inlärning bland medlemmar hos denna art.^{[källa behövs]} Råttor på ön Norderoog i Nordsjön jagar och dödar sparvar och änder.^{[källa behövs]}

Fortplantning och livscykel

Brunråttan kan fortplanta sig hela året om förhållandena är lämpliga. En honråtta föder upp till fem kullar per år.^{[källa behövs]} Dräktighetstiden är bara 22-24 dagar.^{[källa behövs]} Brunråttan får vanligen 6-8 ungar per kull men kan undantagsvis få upp till 20 ungar.^{[källa behövs]} När honråttan utsöndrar mjölk, visar den en 24-timmars rytm av moderligt beteende, och kommer som regel hellre sköta små kullar än stora.

Den maximala livslängden är upp till tre år, även om de flesta vilda råttor sällan överlever ett. En årlig dödlighet på 95% är beräknat, där rovdjur och artkonflikter är de största orsakerna.^{[källa behövs]}

Socialt beteende

Brunråttor lever i stora rangordnade grupper och varje råtta har sin egen plats i flocken. När mat är en bristvara, låter råttorna de som ha lägre rang dö först.^{[källa behövs]} Om en stor del av råttgruppen utrotas, återställer de resterade råttorna snabbt den gamla befolkningsnivån.

Det är vanligt att råttor tvättar varandra och sover tillsammans. Grupper av råttor brukar "låtsasslåss", vilket kan innebära en kombination av hopp, förföljande, tumlande och boxning. Låtsasslagsmål innebär att råttorna överfaller varandras halsar, medan allvarliga slagsmål innebär angrepp mot den andras ryggslut.

Läten

Ultraljudsläten

Brunråttor kan framkalla ultraljudsläten. Råttungar använder olika typer av ultraljudsrop för att få fram och styra moderns sökbeteende, liksom att reglera moderns rörelser i boet.^{[källa behövs]} När råttungar är en vecka gamla åstadkommer de ultraljud bland vilka råttor som helst, men när de blir två veckor gamla reducerar de ultraljudsproduktionen avsevärt i närheten av hanråttor som en defensiv respons.^{[förtydliga]} Vuxna råttor utsänder ultraljudsläten som svar på rovdjur eller upplevd fara. Frekvensen och varaktigheten på sådana rop beror på råttans kön och fortplantningsstatus. Honråttor avger också ultraljudsläten under parning.

Brunråttor kan också ge ifrån sig korta, högfrekventa, socialt förosakade läten under våldsamma eller tumlande lekstunder, innan de får morfin, när de parar sig och när de blir kittlade. Ljudet beskrivs som ett tydligt "kvittrande", som liknar skratt, och tolkas som en förväntan på något givande.^{[källa behövs]} Liksom de flesta råttläten, är "kvittrandet" för högt och gällt för människor att höra utan särskild utrustning. Fladdermusdektorer används ofta av djurägare för detta ändamål.

I kliniska studier förknippas "kvittrandet" med positiva emotionella känslor.^{[källa behövs]} Tendensen att kvittra tycks minska med åldern.^{[källa behövs]} Råttkvitter kan också utnyttjas för myggkontroll.^{[förtydliga][källa behövs]}

Andra ultraljudsläten, som ett lågfrekvensigt "boom" eller "whoom", kan produceras av hanråttor i lugnt tillstånd, när de tvättar sig eller slår sig ned för att sova.

För människan hörbara läten

Brunråttor skapar också läten som kan höras av människor. Det vanligaste hörda lätet från tamråttor är tandknastrande, som i de flesta fall utlöses av lycka,^{[källa behövs]} men kan också vara "självtröst" i stressade situationer.^{[källa behövs]} Lätet beskrivs bäst som antingen ett snabbt klick eller skorrande ljud som varierar från råtta till råtta.

Dessutom piper brunråttor i allmänhet längs en rad av toner från höga plötsliga skrik av smärta, till mjuka 'sjungande' ljud under möten.

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 22 februari 2011.

Tryckta källor

• B. Jensen (1994) Nordens däggdjur ISBN 91-46-16576-2
• Anders Bjärvall, Staffan Ullström (1995) Däggdjur ISBN 91-46-16576-2

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Brunråtta
  Bilder & media