Brunråtta

Brunråtta Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Ej hotad
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Gnagare Rodentia
Överfamilj	Musliknande gnagare Myomorpha
Familj	Råttdjur Muridae
Underfamilj	Möss Murinae
Släkte	Råttor Rattus
Art	Brunråtta R. norvegicus
Vetenskapligt namn
§ Rattus norvegicus
Auktor	Berkenhout, 1769
Utbredning
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Brunråttan, vandrarråttan eller den norska råttan (Rattus norvegicus) är en gnagare av familjen råttdjur som är vanligt förekommande i stora delar av världen. Den kom ursprungligen från norra Kina, men har nu spridit sig till alla kontinenter förutom Antarktis, vilket innebär att den är det mest framgångsrika däggdjuret efter människan. Brunråttan påträffas även domesticerad, och kallas då tamråtta.

Selektiv avel av brunråttor har producerat fram labbråttor såväl som tamråttor.

Etymologi

Brunråttan kallades i början för hannoverråttan av människor som villa länka 1700-talets problem i England med hannoverborna. Det är okänt varför brunråttan heter Rattus norvegicus (norsk råtta) när den inte kom från Norge. Men den engelska naturforskaren John Berkenhout, författaren av boken Outlines of the Natural History of Great Britain (1769), är troligen ansvarig för populariseringen av detta missvisande.

Berkenhout gav brunråttan det vetenskapliga namnet Rattus norvegicus eftersom han trodde att den hade flyttat till England från norska fartyg år 1728, men ingen brunråtta hade kommit till Norge på den tiden.

En brunråtta som leter efter mat.

I början och i mitten av 1800-talet, var brittiska akademiker medvetna om att brunråttan inte härstammade från Norge, och gjorde en (felaktig) hypotes om att den hade kommit från Irland, Gibraltar eller över Engelska kanalen med den engelska kungen William I. Dock redan så tidigt som år 1850, började en mer korrekt förståelse av brunråttans ursprung att utvecklas. Den brittiska författaren Charles Dickens bekräftade missvisandet i sin veckotidning All The Year Round, den 2 juni 1888:

"Nu finns det en mystik över hemlandet av den mest kända arten av råttor, brunråttan. Den kallas ofta, i böcker och på annat sätt, 'norsk råtta' och det sägs att den har importerats till detta land i ett fartyg med virke från Norge. Mot denna hypotes står det faktum att när brunråttan hade blivit vanlig i detta land, var den okänd i Norge, trots att det fanns ett litet djur som liknande en råtta, men som egentligen var en lämmel, som bosatte sig där."

Akademiker började att förstå ursprunget och rättade etymologin av brunråttan mot slutet av 1800-talet, vilket kan ses år 1895 i texten Natural History skriven av den amerikanska forskaren Alfred Henry Miles:

"Brunråttan är arten som är vanlig i England, och mest känd i hela världen. Det sägs att den har rest från Persien till England för mindre än tvåhundra år sedan och sedan ha spridits därifrån till andra länder som besökts av engelska skepp."

Fastän antagandena kring denna arts härstamning ännu inte var helt korrekta, var det fastställt på 1900-talet av naturforskare att brunråttan inte härstammade från Norge, utan att arten kom från Centralasien och med hög sannolikhet från Kina.

Beskrivning

Pälsen är grov och oftast brun eller mörkgrå, medan undersidan är ljusgrå eller ljusbrun. Kroppslängden kan vara upp till 25 cm om svansen inte är inräknad. Svansen är ungefär lika lång som kroppen. Vuxna brunråttor väger i genomsnitt 550 g hos hanar och 350 g hos honor, men en mycket stor individ kan nå 900 g.

Råttor som väger över ett kilogram är ovanliga, och berättelser om råttor stora som katter är överdrifter eller felidentifieringar av andra gnagare, såsom sumpbäver och bisamråtta.

Brunråttan har god hörsel, är känslig mot ultraljud och har ett mycket välutvecklat luktsinne. Dess normala hjärtfrekvens är 300 till 400 slag per minut, med en andningsfrekvens på cirka 100 per minut. En pigmenterad råttas synförmåga är dålig, runt 20/600, medan en icke-pigmenterad råtta (albino) - som inte har någon pigmentansamling i ögonen - har både en syn på ungefär 20/1200 och en fruktansvärd ljusspridning inom synfältet.

Brunråttan är en dikromat som uppfattar färger på nästan samma sätt som en människa med röd- och grönfärgblindhet, och deras färgmättnad kan vara ganska svag. Dock har brunråttans blå uppfattning UV-receptorer, som tillåter den att se ultraviolett ljus som vissa arter inte kan.

Biologi och beteende

Brunråttan är för det mesta aktiv på natten och är en god simmare, både på ytan och under vattnet, men till skillnad från den närstående svartråttan är den en dålig klättrare. Brunråttan är bra på att gräva, och gräver ofta omfattande hålsystem. En studie från 2007 visade att brunråttor har metakognition, en mental förmåga som tidigare bara hittats hos människor, en del primater och delfiner. Denna tolkning ifrågasattes dock av en annan forskargrupp följande år.

Kommunikation

Brunråttor kan framkalla ultraljudsläten. Råttungar använder olika typer av ultraljudsrop för att få fram och styra moderns sökbeteende, liksom att reglera moderns rörelser i boet. När råttungar är en vecka gamla åstadkommer de ultraljud bland vilka råttor som helst, men när de blir två veckor gamla reducerar de ultraljudsproduktionen avsevärt i närheten av hanråttor som en defensiv respons. Vuxna råttor utsänder ultraljudsläten som svar på rovdjur eller upplevd fara. Frekvensen och varaktigheten på sådana rop beror på råttans kön och fortplantningsdugligt status. Honråttor avger också ultraljudsläten under parning.

Kvitter

Brunråttor kan också ge ifrån sig korta, högfrekvensiga, socialt förosakade läten under våldsamma eller tumlande lekstunder, innan de får morfin, när de parar sig och när de blir kittlade. Ljudet är beskrivet som ett tydligt "kvittrande", som liknar skratt, och tolkas som en förväntan på något givande. Liksom de flesta råttläten, är "kvittrandet" för högt och gällt för människor att höra utan särskild utrustning. Fladdermusdektorer används ofta av djurägare för detta ändamål.

I kliniska studier förknippas "kvittrandet" med positiva emotionella känslor. Tendensen att kvittra tycks minska med åldern.

Råttkvitter kan också utnyttjas för myggkontroll.

Andra ultraljudsläten, som ett lågfrekvensigt "boom" eller "whoom", kan produceras av hanråttor i lugnt tillstånd, när de tvättar sig eller slår sig ned för att sova.

Hörbar kommunikation

Brunråttor skapar också kommunikativa ljud som kan höras av människor. Det vanligaste hörda ljudet från tamråttor är tandknastrande, som i de flesta fall utlöses av lycka, men kan också vara "självtröst" i stressade situationer, till exempel ett besök hos veterinären. Lätet beskrivs bäst som antingen ett snabbt klick eller skorrande ljud som varierar från råtta till råtta.

Dessutom piper brunråttor i allmänhet längs en rad av toner från höga plötsliga skrik av smärta, till mjuka 'sjungande' ljud under möten.

Kost

Brunråttan är en äkta allätare och äter nästan vad som helst, men spannmål utgör en betydande del av kosten.

Martin Schein, grundaren av Animal Behavior Society, forskade år 1964 brunråttornas kost, och kom till slutsatsen att de mest omtyckta livsmedlen hos brunråttor var (i ordning): äggröra, makaroner och ost samt kokta fröer. Enligt Schein, var de minst omtyckta livsmedlen råa rödbetor, persikor och rå selleri.

Födosökbeteenden är ofta populationsspecifika, och varierar beroende på miljö och föda. Brunråttor som bor nära en fiskodling i West Virginia fångar handskfingersfiskar. Vissa råttkolonier längs floden Po i Italien, dyker efter blötdjur, en övning som visar social inlärning bland medlemmar hos denna art. Råttor på ön Norderoog i Nordsjön jagar och dödar sparvar och änder.

Fortplantning och livscykel

Brunråttan kan fortplanta sig hela året om förhållandena är lämpliga. En honråtta föder upp till fem kullar per år. Dräktighetstiden är bara 22-24 dagar. Brunråttan får vanligen 6-8 ungar per kull men kan undantagsvis få upp till 20 ungar.

Den maximala livslängden är upp till tre år, även om de flesta vilda råttor sällan överlever ett. En årlig dödlighet på 95% är beräknat, där rovdjur och artkonflikter är de största orsakerna.

När honråttan utsöndrar mjölk, visar den en 24-timmars rytm av moderligt beteende, och kommer som regel hellre sköta små kullar än stora.

Brunråttor lever i stora rangordnade grupper, antingen i hålor eller platser under ytan till exempel avlopp och källare. När mat är en bristvara, låter råttorna de som ha lägre rang dö först. Om en stor del av råttgruppen utrotas, återställer de resterade råttorna snabbt den gamla befolkningsnivån.

Socialt beteende

Det är vanligt att råttor tvättar varandra och sover tillsammans. Råttor skapar en social hierarki, precis som hundar, och varje råtta har sin egen plats i flocken. De sägs inrätta en rangordning för att en råtta ska kunna dominera över en annan. Grupper av råttor brukar "låtsasslåss", vilket kan innebära en kombination av hopp, förföljande, tumlande och boxning. Låtsasslagsmål innebär att råttorna överfaller varandras halsar, medan allvarliga slagsmål innebär angrepp mot den andras ryggslut.

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 22 februari 2011.

Tryckta källor

• B. Jensen 1994. Nordens däggdjur ISBN 91-46-16576-2
• A. Bjärvall, S. Ullström 1995. Däggdjur ISBN 91-46-16576-2

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Brunråtta
  Bilder & media