Rysk-turkiska kriget (1877–1878)
| Rysk-turkiska kriget (1877–1878) | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Plevnamonumentet nära murarna i Kitaj-gorod. | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Ryssland  Rumänien  Serbien  Montenegro  Bulgariska frivilliga
|
 Osmanska riket
| ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
| Michail Skobeljev Mikael Nikolajevitj Michail Loris-Melikov Iosif Gurko Ivan Lazarev Carol I av Rumänien Kosta Protić
|
Ahmed Pascha Osman Pascha Suleiman Pascha Mehmed Pascha Veisel Pascha
| ||||||||
| Styrka | |||||||||
| Ryssland — 737 355 500 kanoner[1] |
Osmanska riket — 281 000[2] | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| Ryssland — 15 567 döda i strid,[3] 6 824 döda från skador[3]
Rumänien: 4 302 döda och saknade,[4] 3 316 skadade[4]
Bulgarien — 3 456 döda och skadade[3] |
30 000 döda,[5] 90 000 döda i sjukdomar[5] | ||||||||
| |||||
Rysk-turkiska kriget (1877–1878) (ryska: Русско-турецкая война 1877—1878 гг.; turkiska: ’93 Harbi eller 1877–78 Osmanlı-Rus Savaşı) utkämpades mellan Tsarryssland och Osmanska riket. Det grundades i den ryska avsikten att få tillträde till Medelhavet via Bosporen och Dardanellerna samt att bryta den osmanska överhögheten över de ortodoxt kristna slaviska folken (främst serber och bulgarer) på Balkan.
Under kriget gick västmakterna in på den osmanska sidan eftersom de inte ville att Ryssland skulle få större makt. Tillsammans lyckades de begränsa de ryska framgångarna men kriget resulterade i långvariga oroligheter på Balkan. Fred slöts slutligen i och med fördraget i San Stefano den 3 mars 1878, enligt vilket Osmanska riket erkände Rumäniens, Serbiens och Montenegros självständighet, samt Bulgariens autonomi.
Konfliktens förhistoria
Behandlingen av kristna på balkan
Fredsfördraget i Paris som avslutade Krimkriget gav kristna samma rätt som muslimer i Osmanska riket. Bland annat avskaffades Jizya som var en skatt som icke-muslimer betalde för att få skydd och inte behöva göra militärtjänst. Däremot kom kristnas vittnesmål även i fortsättningen att inte ha någon betydelse i domstol, vilket ledde till att muslimers övergrepp mot kristna kunde pågå ostraffat.
Libanonkrisen 1860
1858 gjorde maroniter i Libanon uppror mot sina feodalherrar och utropade en bonderepublik. Druserna i södra Libanon stödde feudalherrarna och konlikten ledde till ett inbördeskrig. Båda sidor drabbades, men 10 000 maroniter massakerades. I Syrien ledde konflikten till att flera tusen kristna dödades, bland annat en amerikansk och en holländsk konsul. Under trycket av en europeisk intervention återställde Osmanska riket ordningen.
Revolten på Kreta 1866-1869
Kretas befolknings önskan att få tillhöra Grekland istället för Osmanska riket ledde till en revolt där upprorsmännen tog kontroll över ön med undantag för fem städer där muslimer hade kontrollen. I grekisk press spreds uppgifter om massaker på kristna och grekiska frivilliga mobiliserade. Belägringen av klostret Arkadi där 150 grekiska män med 600 kvinnor och barn höll stånd mot 23 000 muslimer understödda av ottomansk trupp fick stor uppmärksamhet i Europa. När de belägrade gav upp på grund av att ammunitionen tog slut blev de dödade. Resultatet av upproret blev ökad medvetenhet om förtrycket av kristna i Osmanska riket.
Krimkriget
Ryssland förlorade krimkriget och resultatet blev att Ryssland blev tvunget att förstöra sin flotta i Svarta havet och befästningarna runt Sevastopol. Osmanska rikets territorium garanterades dessutom av segermakterna Frankrike och Storbritannien. Rysslands enda allierade i Europa var Preussen som Ryssland stödde i krigen mot Danmark, Österrike och Frankrike. Preussens segrar och tacksamhet mot Ryssland gjorde det möjligt att återuppbygga flottan i Svarta havet, men Ryssland var fortfarande tvunget att anpassa sin politik mot Osmanska riket efter de europeiska stormakterna.
Situationen på Balkan
Situationen för de kristna hade inte förbättrats, trots genomförda reformer efter påtryckningar på det Osmanska riket av västmakterna. Resultatet blev istället att muslimer på Balkan blev upprörda och gjorde uppror. Osmanska riket började tappa kontrollen över Balkan, och Österrike utnyttjade det för att expandera. Serbien och Montenegro var autonoma områden inom Osmanska riket men var i praktiken självständiga. Serbiens furste Milan Obrenović ville införliva etniska serber som levde utanför Seriben, men ville inte riskera ett krig med Osmanska riket trots en stark opinion för. När kristna gjorde uppror i Hercegovina 1875 intervenerade Nikola I av Montenegro till stöd för de kristna, vilket även Milan Obrenović gjorde.
Balkankrisen 1875-76
Från 1873 och framåt var Osmanska riket drabbat av torka och svält i Anatolien vilket ledde till misär och missnöje. Nödvändiga skatter gick inte att samla in och riket gick i bankrutt 1875. De höjda skatterna, som främst drabbade kristna, som följde på detta var orsaken bakom upproret i Bosnien och Hercegovina där trupper från Serbien och Montenegro anslöt på upprorsmännens sida.
Revolten i Bulgarien 1876
I Osmanska riket förstod man att något var på gång i Bulgarien och spioner hade skickats till landet. För upprorsmännen var målet självständighet och man sökte stöd från Ryssland och Serbien. Upproret försökte utnyttja att Osmanska rikets trupper var upptaget i Bosnien och Hercegovina men revolten var dåligt planerad. Våren 1876 bröt ett andra uppror ut men resultaten var små. Eftersom osmanska soldater var upptagna i Bosnien fick irreguljära soldater sättas in. Dessa var muslimer som bodde i Bulgarien, Bashi-bazouk. Dessa begick grymma övergrepp och gjorde liten skillnad på civila och stridande. Enligt amerikanska uppgifter dödades 15000 personer.
Internationella reaktioner på övergreppen
Information om övergreppen spreds till Europa. För Storbritannien var uppgifterna besvärande eftersom man stödde Osmanska riket. Charles Darwin, Oscar Wilde, Victor Hugo och Giuseppe Garibaldi gick alla ut och fördömde Osmanska rikets agerande. De kraftigaste fördömanden kom från Ryssland där upprördheten ledde till en ökande patriotism och enighet.
Referenser
- ^ Detta är antalet soldater som deltog aktivt i militära sammandrabbningar. Den totala storleken på den ryska reguljära armén från och med den 1 januari 1877 uppgick till 1 005 828.
- ^ (ryska) Мерников А. Г., Спектор А. А. Всемирная история войн. — Минск: 2005. — С. 376.
- ^ [a b c d] Борис Урланис, Войны и народонаселение Европы, Часть II, Глава II http://scepsis.net/library/id_2140.html
- ^ [a b] Scafes, Cornel (2002) (på romanian), Armata Romania in Razboiul de Independenta 1877–1878, et al., Bucuresti: Sigma, s. 149.
- ^ [a b] Mall:Книга