Rysk-turkiska kriget (1877–1878)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rysk-turkiska kriget (1877–1878)
Plevna monument.jpg
Plevnamonumentet nära murarna i Kitaj-gorod.
Ägde rum 24 april 1877 – 3 mars 1878
Plats Balkan, Kaukasus
Resultat Rysk seger, fördraget i Berlin
Territoriella
ändringar
Återupprättandet av den bulgariska staten; full självständighet för Rumänien, Serbien och Montenegro från Osmanska riket, Kars blir en del av det ryska imperiet
Stridande
 Ryssland
Rumänien Rumänien
Kungariket Serbien Serbien
Furstendömet Montenegro Montenegro
Samara flag.png Bulgariska frivilliga
 Osmanska riket
Befälhavare/ledare
Tsarryssland Michail Skobeljev
Tsarryssland Mikael Nikolajevitj
Tsarryssland Michail Loris-Melikov
Tsarryssland Iosif Gurko
Tsarryssland Ivan Lazarev
Rumänien Carol I av Rumänien
Kungariket Serbien Kosta Protić
Osmanska riket Ahmed Pascha
Osmanska riket Osman Pascha
Osmanska riket Suleiman Pascha
Osmanska riket Mehmed Pascha
Osmanska riket Veisel Pascha
Styrka
Ryssland — 737 355

500 kanoner[1]
Rumänien — 60 000
190 kanoner
Bulgarien — 40 000
Serbien — 81 500
Montenegro — 25 000

Osmanska riket — 281 000[2]
Förluster
Ryssland — 15 567 döda i strid,

6 824 döda från skador,
81 363 döda i sjukdomar,
1 713 döda av andra orsaker,
3 500 saknade,
56 652 skadade,
35 000 frigjordes från tjänst som inte längre passade för service[3]
Rumänien: 4 302 döda och saknade, 3 316 skadade, 19 904 sjuka.[4]
Bulgarien — 15 000 döda och skadade[källa behövs]
Serbien — 5 000 döda och skadade[källa behövs]
Montenegro— 5 000 döda och skadade[källa behövs]

30 000 döda, 90 000 döda i sjukdomar[källa behövs]

Rysk-turkiska kriget (1877–1878) (ryska: Русско-турецкая война 1877—1878 гг.; turkiska: ´93 Harbi eller 1877–78 Osmanlı-Rus Savaşı) utkämpades mellan Tsarryssland och Osmanska riket. Det grundades i den ryska avsikten att få tillträde till Medelhavet via Bosporen och Dardanellerna samt att bryta den osmanska överhögheten över de ortodoxt kristna slaviska folken (främst serber och bulgarer) på Balkan.

Under kriget gick västmakterna in på den osmanska sidan eftersom de inte ville att Ryssland skulle få större makt. Tillsammans lyckades de begränsa de ryska framgångarna men kriget resulterade i långvariga oroligheter på Balkan. Fred slöts slutligen i och med fördraget i San Stefano den 3 mars 1878, enligt vilket Osmanska riket erkände Rumäniens, Serbiens och Montenegros självständighet, samt Bulgariens autonomi.

Konfliktens förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Behandlingen av kristna på balkan[redigera | redigera wikitext]

Fredsfördraget i Paris som avslutade Krimkriget gav kristna samma rätt som muslimer i Osmanska riket. Bland annat avskaffades Jizya som var en skatt som icke-muslimer betalde för att få skydd och inte behöva göra militärtjänst. Däremot kom kristnas vittnesmål även i fortsättningen att inte ha någon betydelse i domstol, vilket ledde till att muslimers övergrepp mot kristna kunde pågå ostraffat.

Libanonkrisen 1860[redigera | redigera wikitext]

1858 gjorde maroniter i Libanon uppror mot sina feodalherrar och utropade en bonderepublik. Druserna i södra Libanon stödde feudalherrarna och konlikten ledde till ett inbördeskrig. Båda sidor drabbades, men 10 000 maroniter massakerades. I Syrien ledde konflikten till att flera tusen kristna dödades, bland annat en amerikansk och en holländsk konsul. Under trycket av en europeisk intervention återställde Osmanska riket ordningen.

Revolten på Kreta 1866-1869[redigera | redigera wikitext]

Kretas befolknings önskan att få tillhöra Grekland istället för Osmanska riket ledde till en revolt där upprorsmännen tog kontroll över ön med undantag för fem städer där muslimer hade kontrollen. I grekisk press spreds uppgifter om massaker på kristna och grekiska frivilliga mobiliserade. Belägringen av klostret Arkadi där 150 grekiska män med 600 kvinnor och barn höll stånd mot 23 000 muslimer understödda av ottomansk trupp fick stor uppmärksamhet i Europa. När de belägrade gav upp på grund av att ammunitionen tog slut blev de dödade. Resultatet av upproret blev ökad medvetenhet om förtrycket av kristna i Osmanska riket.

Krimkriget[redigera | redigera wikitext]

Ryssland förlorade krimkriget och resultatet blev att Ryssland blev tvunget att förstöra sin flotta i Svarta havet och befästningarna runt Sevastopol. Osmanska rikets territorium garanterades dessutom av segermakterna Frankrike och Storbritannien. Rysslands enda allierade i Europa var Preussen som Ryssland stödde i krigen mot Danmark, Österrike och Frankrike. Preussens segrar och tacksamhet mot Ryssland gjorde det möjligt att återuppbygga flottan i Svarta havet, men Ryssland var fortfarande tvunget att anpassa sin politik mot Osmanska riket efter de europeiska stormakterna.

Situationen på Balkan[redigera | redigera wikitext]

Situationen för de kristna hade inte förbättrats, trots genomförda reformer efter påtryckningar på det Osmanska riket av västmakterna. Resultatet blev istället att muslimer på Balkan blev upprörda och gjorde uppror. Osmanska riket började tappa kontrollen över Balkan, och Österrike utnyttjade det för att expandera. Serbien och Montenegro var autonoma områden inom Osmanska riket men var i praktiken självständiga. Serbiens furste Milan Obrenović ville införliva etniska serber som levde utanför Seriben, men ville inte riskera ett krig med Osmanska riket trots en stark opinion för. När kristna gjorde uppror i Hercegovina 1875 intervenerade Nikola I av Montenegro till stöd för de kristna, vilket även Milan Obrenović gjorde.

Balkankrisen 1875-76[redigera | redigera wikitext]

Från 1873 och framåt var Osmanska riket drabbat av torka och svält i Anatolien vilket ledde till misär och missnöje. Nödvändiga skatter gick inte att samla in och riket gick i bankrutt 1875. De höjda skatterna, som främst drabbade kristna, som följde på detta var orsaken bakom upproret i Bosnien och Hercegovina där trupper från Serbien och Montenegro anslöt på upprorsmännens sida.

Revolten i Bulgarien 1876[redigera | redigera wikitext]

I Osmanska riket förstod man att något var på gång i Bulgarien och spioner hade skickats till landet. För upprorsmännen var målet självständighet och man sökte stöd från Ryssland och Serbien. Upproret försökte utnyttja att Osmanska rikets trupper var upptaget i Bosnien och Hercegovina men revolten var dåligt planerad. Våren 1876 bröt ett andra uppror ut men resultaten var små. Eftersom osmanska soldater var upptagna i Bosnien fick irreguljära soldater sättas in. Dessa var muslimer som bodde i Bulgarien, Bashi-bazouk. Dessa begick grymma övergrepp och gjorde liten skillnad på civila och stridande. Enligt amerikanska uppgifter dödades 15000 personer.

Internationella reaktioner på övergreppen[redigera | redigera wikitext]

Information om övergreppen spreds till Europa. För Storbritannien var uppgifterna besvärande eftersom man stödde Osmanska riket. Charles Darwin, Oscar Wilde, Victor Hugo och Giuseppe Garibaldi gick alla ut och fördömde Osmanska rikets agerande. De kraftigaste fördömanden kom från Ryssland där upprördheten ledde till en ökande patriotism och enighet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Detta är antalet soldater som deltog aktivt i militära sammandrabbningar. Den totala storleken på den ryska reguljära armén från och med den 1 januari 1877 uppgick till 1 005 828.
  2. ^ (ryska) Мерников А. Г., Спектор А. А. Всемирная история войн. — Минск: 2005. — С. 376.
  3. ^ (ryska) Урланис Б. Ц. Войны и народонаселение Европы. — М.: 1960.
  4. ^ Scafes, Cornel, et. al. (2002) (på rumänska). Armata Romania in Razvoiul de Independenta 1877–1878 (The Romanian Army in the War of Independence 187-1878). Bucuresti: Editura Sigma. sid. 149