Svenska hockeyligan

Från Wikipedia
(Omdirigerad från SHL)
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se SHL (olika betydelser).
För intresseorganisationen, se SHL AB.
Svenska hockeyligan
Swedish Hockey League.png
Länder  Sverige
Grundad 1975
Tidigare Elitserien (till juni 2013)
Antal klubbar 12
Nedflyttning till Allsvenskan
Nationella cuper nej
Internationella cuper CHL
Nuvarande mästare Skellefteå AIK (2014)
TV-partners C More
Radiopartners Sveriges Radio
Webbplats www.shl.se
Hockey current event.svg 2014/2015

Svenska hockeyligan, officiellt SHL[1] (tidigare Elitserien i ishockey), är den högsta nivån i ishockeyns seriespel för herrar i Sverige. Ligan har spelats sedan säsongen 1975/1976. Serien består av tolv lag som spelar 55 omgångar, och sedan ett slutspel med de åtta främsta lagen. Slutspelets vinnare blir svenska mästare i ishockey och får ta emot Le Mat-pokalen som är den officiella SM-bucklan. Inför säsongen 2013/2014 bytte ligan namn till SHL (Svenska hockeyligan).[1]

Färjestad BK är det lag som leder SHL:s maratontabell sedan säsongen 1975/1976, följt av Djurgårdens IF och Brynäs IF.[2] Räknar man med alla åren sedan första svenska mästerskapet spelades 1922 har Djurgårdens IF flest SM-tecken, före Brynäs IF, Färjestad BK och IK Göta.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Lars-Eric Lundvall i Västra Frölunda IF får Le Mat-pokalen efter säsongen 1964/1965, Brynäs IF kom tvåa denna säsong.

Svenska mästerskap i ishockey började spelas 1922, endast två år efter att sporten introducerats i Sverige av den amerikanske filmdirektören Raoul Le Mat. Innan den moderna Elitserien blev verklighet 1975/1976 bestod den högsta serien av:

  • 1922/1923 - 1926/1927: Klass I
  • 1927/1928 - 1934/1935: Elitserien
  • 1935/1936 - 1943/1944: en enkelserie med 8 lag, Svenska serien.
  • 1944/1945-1954/1955: två grupper, "Division 1 Norra" och "Division 1 Södra" med vardera 6 lag.
  • 1955/1956-1973/1974: två grupper, Division 1 Norra och Division 1 Södra med vardera 8 lag.
  • 1974/1975: en Division I-serie med 16 lag

Slutspelsformer före Elitserien[redigera | redigera wikitext]

  • 1922-1944: Det fristående Svenska Mästerskapet består av rena utslagstävlingar med kvartsfinaler, semifinaler och final mellan de anmälda lagen.
  • 1945-1951: Ettorna i Division I Norra och Division I Södra möts för att utse seriesegrare. Det fristående Svenska Mästerskapet består av rena utslagstävlingar med kvartsfinaler, semifinaler och final mellan de anmälda lagen.
  • 1953-1955: Ett möte mellan segrarna i Division I Norra och division I Södra i bäst av två matcher.
  • 1956-1961: En SM-serie med de två främsta i Division 1 Norra och Division 1 Södra. Före 1956 tilläts inga lag från Norrland att spela i högsta serien.
  • 1962-1965: En SM-serie med de fyra främsta i Division 1 Norra och Division 1 Södra.
  • 1966-1967: Ett slutspel med kvartsfinaler, semifinaler, match om tredje pris och final i bäst av tre matcher mellan de fyra främsta lagen i Division 1 Norra och Division 1 Södra.
  • 1968-1974: En SM-serie med de fyra främsta i Division 1 Norra och Division 1 Södra.
  • 1975: Ett playoff med de fyra främsta i den allsvenska serien.

Inför Svenska Ishockeyförbundets årsmöte 1959 föreslog Arne Grunander, då ordförande för Djurgårdens IF och senare ordförande för Svenska Ishockeyförbundet, en serie med sex lag som möttes fyra gånger per säsong, totalt 20 omgångar. Djurgårdens IF var vid denna tid överlägsna i Sverige, och man ville göra det svenska seriespelet jämnare. Förslaget var mindre populärt bland landsortsklubbarna och drogs tillbaka på grund av det starka motståndet. I stället fick Arne Grunander i uppdrag av Svenska Ishockeyförbundet och Seriekommittén att utreda frågan om införande av ett nytt svenskt seriesystem.

Leksands IF blev svenska mästare överlägset säsongen 1973/1974, svenska mästerskapstiteln säkrades redan med fyra omgångar kvar att spela, och serien ansågs vara för ojämn. Förespråkare talade om att locka mer publik, motståndarna påpekade att fler långresor skulle ge mer ekonomiska problem. Då säsongen var över lovade Arne Grunander att förändring var på gång. Ärenden gick ut på remiss bland klubbarna i Division I, och bara MoDO AIK var emot.

I april 1974, efter att seriespelet i ishockey i Sverige säsongen 1973/1974 avslutats, beslöt Svenska Ishockeyförbundet på ett extrainsatt årsmöte att säsongen 1974/1975 skulle bli en övergångssäsong, inför Elitserien som startade säsongen 1975/1976.[3]

Beslutet att införa Elitserien påskyndades av att amerikanen Bruce Norris, som ägde NHL-klubben Detroit Red Wings, ville införa en professionell Europaliga från säsongen 1973/1974. Helge Berglund, ordförande för Svenska ishockeyförbundet åren 1948-1973 samt trafik- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholms stad åren 1945-1965, lyckades dock stoppa Bruce Norris lag från att spela i Sveriges kommunala ishallar.[3]

Säsongerna 1975/76 - 1976/77[redigera | redigera wikitext]

Den 5 oktober 1975 släppte domarna Elitseriens första puckar i spel. Under de första två säsongerna bestod elitserien av tio lag som spelade 36 omgångar. Efter dessa flyttades lag 9 och 10 ner för spel i Division 1 följande säsong. De första fyra lagen spelade SM-slutspel som bestod av semifinaler, match om 3:e pris och final. Slutspelmatcherna avgjordes i bäst av tre matcher. Brynäs IF var dominanter och vann båda Elitseriens första säsonger.

Säsongerna 1977/78 - 1986/87[redigera | redigera wikitext]

Systemet med tio lag som spelade 36 omgångar kom att leva kvar till mitten av 80-talet. Från och med säsongen 1977/78 förändrades dock nedflyttningssystemet: bara det lag som kom sist i serien flyttades ner för spel i Division 1 följande säsong, det lag som kom näst sist gick istället till Kvalserien. De första fyra lagen spelade SM-slutspel bestående av semifinaler och final. Fortfarande avgjordes slutspelmatcherna i bäst av tre matcher.

Säsongen 1986/87 blev speciell eftersom man beslutat att utöka Elitserien till tolv lag följande säsong. Inget lag flyttades ner automatiskt, och bara det lag som kom sist gick till Kvalserien.

Säsongerna 1987/88 - 1995/96[redigera | redigera wikitext]

Från och med hösten 1987 bestod Elitserien av tolv lag som till att börja med spelade 22 omgångar. Efter dessa flyttades lag 11 och 12 över till spel i Allsvenskan. De resterande tio lagen fortsatte i Elitserien och mötte varandra hemma och borta ytterligare en gång. Efter sammanlagt spelade 40 omgångar gick de åtta första lagen till SM-slutspel. Lag 9 och 10 hade då spelat färdigt. I SM-slutspelet spelades kvartsfinaler, semifinaler och final i bäst av fem matcher.

Säsongerna 1996/97 - 2005/06[redigera | redigera wikitext]

Antalet omgångar utökades till 50, undantaget 1997/98 då det bara spelades 46 omgångar. Dessutom införde man derbygrupper med fyra lag i varje. Lagen i samma grupp mötte varandra sex gånger och de övriga lagen fyra gånger.

Säsongen 2006/07 - 2013/2014[redigera | redigera wikitext]

Elitseriens logotyp från 2007 till 2013.

Spelordningen med derbygrupper utgick från och med säsongen 2006/2007. Idag består ligan av tolv lag som spelar 55 omgångar, d.v.s. varje lag möter de övriga lagen fem gånger. Sex lag får spela 28 hemmamatcher och 27 bortamatcher medan de övriga lagen får spela 27 hemmamatcher och 28 bortamatcher. Säsongen efter byter lagen så att antal hemma- och bortamatcher blir lika över två säsonger.

Den 17 juni 2013 bytte ligan namn till "SHL". SHL kan utläsas, men är inte en förkortning av, "Svenska hockeyligan" på svenska och "Swedish Hockey League" på engelska/internationellt.[1]

Den 13 mars 2014 meddelades att serien utökas från 12 till 14 lag från säsongen 2015/2016.[4]

Aktuell säsong[redigera | redigera wikitext]

Huvudtränarna i samtliga tolv lag, 2011.

Säsongen 2014/2015 blir den 40:e säsongen och kommer att spelas mellan 14 september 20148 mars 2015. Nykomling i serien är Djurgårdens IF som ersatte AIK.

Lagen i Svenska hockeyligan 2014/2015[redigera | redigera wikitext]

Lag Stad Arena Kapacitet
Brynäs IF Gävle Gavlerinken Arena 8 265
Djurgårdens IF Stockholm Ericsson Globe 14 119
Frölunda HC Göteborg Scandinavium 12 044
Färjestad BK Karlstad Löfbergs Arena 8 647
HV71 Jönköping Kinnarps Arena 7 000
Leksands IF Leksand Tegera Arena 7 650
Linköpings HC Linköping Saab Arena 8 500
Luleå HF Luleå Coop Norrbotten Arena 6 300
Modo Hockey Örnsköldsvik Fjällräven Center 7 600
Skellefteå AIK Skellefteå Skellefteå Kraft Arena 6 001
Växjö Lakers Växjö Vida Arena 5 700
Örebro HK Örebro Behrn Arena 5 200

Poängsystem[redigera | redigera wikitext]

Om matchen efter full tid är oavgjord, spelas en förlängning (sudden death) med en spelare mindre i vardera laget under högst 5 minuter. Om inget mål gjorts under förlängningen följer straffläggning. Lagen får då turas om att lägga tre straffar och det lag som gör flest mål på dessa vinner matchen. Vid lika får lagen slå var sin straff tills ett avgörande kommer. Poäng ges enligt följande:

  • 3 poäng för vinst under ordinarie tid
  • 2 poäng för vinst efter förlängning eller straffar
  • 1 poäng för förlust efter förlängning eller straffar
  • 0 poäng för förlust under ordinarie tid

SM-slutspel[redigera | redigera wikitext]

Vinnarna av grundserien får förutom äran en segerbonus på 1 miljon kronor. Dessutom får vinnarna fördelen att spela på hemmaplan i alla avgörande slutspelsmatcher. När grundserien är färdigspelad påbörjas SM-slutspelet, där de sex främsta lagen är direktkvalificerade till slutspelet och lag nio möter laget som kom åtta och laget som kom sjua möter laget som kom tia i en slags utslagserie med bäst i tre matcher vinnaren i respektive matchserie får en slutspelsplats. För förlorande tar tävlingssäsongen slut. Lag sju och åtta har hemmaplan i de avgörande matcherna i respektive matchserie. medan lag 11 och 12 får fortsätta att spela i Kvalserien. Kvartsfinaler, semifinaler och final spelades tidigare i bäst av fem matcher men fr.o.m. säsongen 2002/2003 spelas samtliga slutspelsmatcher i bäst av sju matcher. Sedan säsongen 2010/2011 börjar bäst placerade lag i elitserietabellen på hemmaplan, och man spelar varannan match hemma och borta.

Tidigare användes en valprocedur vid SM-kvartsfinalerna där seriesegraren fick välja motståndare mellan lagen placerade 5-8. Sedan fick lagen på plats 2 och 3 i tur och ordning välja mellan de lag som var kvar. Laget som kom fyra fick det laget som 1:an, 2:an och 3:an inte ville ha.[5] Valproceduren togs bort inför säsongen 2013/2014; 1:an möter den lägst placerade vinnaren från Play In, 2:an möter den andra vinnaren från Play In, 3:an möter 6:an, och 4:an möter 5:an.[6]

I semifinalerna spelar från och med säsongen säsongen 2005/2006 högst placerade lag i SHL mot lägst placerade lag. Näst högst placerade lag spelar mot näst lägst placerade lag.

Deltagande lag[redigera | redigera wikitext]

      75
76
76
77
77
78
78
79
79
80
80
81
81
82
82
83
83
84
84
85
85
86
86
87
87
88
88
89
89
90
90
91
91
92
92
93
93
94
94
95
95
96
96
97
97
98
98
99
99
00
00
01
01
02
02
03
03
04
04
05
05
06
06
07
07
08
08
09
09
10
10
11
11
12
12
13
13
14
14
15
AIK                                                                                    
Björklöven                                                                                    
Brynäs                                                                                    
Djurgården                                                                                    
Frölunda                                                                                    
Färjestad                                                                                    
Hammarby                                                                                    
HV71                                                                                    
Leksand                                                                                    
Linköping                                                                                    
Luleå                                                                                    
Malmö                                                                                    
MoDo                                                                                    
Mora                                                                                    
Rögle                                                                                    
Skellefteå                                                                                    
Södertälje                                                                                    
Timrå                                                                                    
Väsby                                                                                    
Västerås                                                                                    
Växjö                                                                                    
Örebro                                                                                    


Svenska mästare genom åren[redigera | redigera wikitext]

Svenska mästerskapen i ishockey har avgjorts drygt 80 gånger sedan starten 1922. Åren 1939, 1949 och 1952 kunde tävlingarna ej genomföras. Beviset för SM-seger är Le Mat-pokalen, svensk ishockeys största utmärkelse, som har delats ut sedan 1926. Flest SM-guld har Djurgårdens IF med 16 SM-titlar.

Två spelare delar på rekordet på flest erövrade SM-guld. Lasse Björn, Djurgårdens IF och Tord Lundström, Brynäs IF har nio SM-guld var.

Antal SM-titlar[redigera | redigera wikitext]

Lag Antal titlar totalt (1922-) Titlar i Elitserien-SHL (1976-)
Djurgårdens IF 16 6
Brynäs IF 13 6
Färjestad BK 9 9
IK Göta 9 0
Hammarby IF 8 0
AIK 7 2
Södertälje SK 7 1
HV71 4 4
Leksands IF 4 0
Skellefteå AIK 3 3
Frölunda HC 3 2
Modo Hockey 2 2
Malmö Redhawks 2 2
IF Björklöven 1 1
Luleå HF 1 1
Gävle GIK 1 0

Massmedia[redigera | redigera wikitext]

Tommy Åström och Niklas Wikegård under en sändning av Elitserien i C More Sport.

C More (tidigare Canal+) äger rättigheterna till att visa matcher i TV och har sedan slutet av 1990-talet och under 2000-talet sänt ligans matcher. Kanalen sänder samtliga matcher under grundserien och delar på slutspelet med Kanal 5 och Kanal 9. TV-rättigheterna till ligan omförhandlades under våren 2013, och C More och Svenska hockeyligan kom då överens om ett fyraårskontrakt innebärande att C More behåller rättigheterna till och med säsongen 2017/2018.[10] Sveriges Radio rapporterar från matcherna genom Radiosporten.

Tidigare har delar av SM-slutspelet visats i TV4. Under 1990-talet sändes även matcher i den nu nedlagda kanalen Supersport, och dessförinnan sände ibland SVT.

Datorspel[redigera | redigera wikitext]

Svenska hockeyligan (Elitserien) har också getts ut som datorspel tre gånger: Elitserien 95 till Sega Mega Drive, Elitserien 96 till Sega Mega Drive och Elitserien 2001 till PC. Sedan NHL 2004 och framåt är också lagen tillgängliga i EA Sports spelserie baserad på NHL.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alla tiders elitserie, Jonas Fahlman, Idrottsförlaget 2008, sidan 8-11 - Så började det
  • Stora ishockeyboken, Gregor von Know, Bokförlaget Semic 2002, sidan 72-82 - Elitserien

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] SHL 17 juni 2013): "Elitserien blir SHL". SHL.se. Läst 27 augusti 2013.
  2. ^ Hockeyligan.se - Elitseriens marathontabell
  3. ^ [a b] Stora ishockeyboken, Gregor von Know, Bokförlaget Semic 2002, sidan 72-82 - Elitserien
  4. ^ Robert Pettersson (13 mars 2014). ”SHL utökar till 14 lag nästa år”. Hockeysverige. http://www.hockeysverige.se/2014/03/13/shl-utokar-till-14-lag-nasta-ar/. Läst 14 mars 2014. 
  5. ^ Elitseriens SM-slutspel säsongen 2010/2011' läst 5 april 2011
  6. ^ Hemming, Johanna (13 juni 2013). ”Nytt format på SM-slutspelet i ishockey”. Svenska hockeyligan. http://www.shl.se/artikel/38194/. Läst 16 juli 2014. 
  7. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Inget SM-slutspel, laget vann SM-serien.
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l] Laget vann även Elitserien.
  9. ^ Laget vann även SHL.
  10. ^ Nya avtalet för C More - håller kvar i elitserien Expressen.se 15 mar 2013

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]