Ishockey

Ishockey

En ishockeymatch mellan Atlanta Thrashers och Florida Panthers.
Högsta förbund	IIHF
Smeknamn	Hockey
Först utövad	Victoria Skating Rink, Montréal, Québec, Kanada 3 mars 1875 (första organiserade inomhusspelet)
Egenskaper
Kontaktsport	Kollision
Lagmedlemmar	Fem åkare och en målvakt
Könsmixad	Ja, separata tävlingar
Kategorisering	Bollsport (trots pucken) Lagsport Vintersport
Utrustning	Skridskor, puck, Hjälm, Klubba
Spelplats	Ishall
OS	1920

Ishockey är en lagsport som spelas på is. Under användning av skridskor och klubba av trä, lätt kompositmaterial, glasfiber eller aluminium skall en vulkaniserad gummitrissa, puck, placeras i motståndarnas målbur. Ishockey kallas ofta bara hockey, vilket dock ibland kan riskera förväxlas med den andra hockeysporten som i Sverige kallas landhockey. Ishockey tillhör också kategorin bollsport, och likt många andra lagsporter går spelet ut på att det lag som gör flest mål vinner.

Kanada ses ofta som en världsdominerande nation för ishockeyn, som också har ishockey som främsta vinter-nationalsport.

Historia

Ishockey vid McGill-universitetet i Montreéal 1901.

Ursprunget till sporten är omtvistat men ishockeyn är troligen influerad av flera sporter och aktiviteter anpassade till vinterklimat. Det finns tecken som tyder på att det förekom en sport liknande ishockey i Nederländerna under 1500-talet. Det sägs även att franska fåraherdar vände sina vallstavar och spelade med imiterad boll. Dock anses den moderna formen av ishockey härstamma från slutet av 1700-talet då engelska soldater i Kanada med influenser från urinvånarnas sporter anpassade landhockeyn till vinterklimatet där.

Sverige

Huvudartikel: Ishockey i Sverige

Ishockeyn gjorde (internationell) debut i Sverige genom OS i Antwerpen 1920 där ishockey ingick som debuterande gren. I Sverige hade det sedan 1890-talet spelats något som kallades "hockey" men som i själva verket var bandy (se även det ryska ordet för bandy Хоккей с мячом, "chockej c mjatjom", ordagrant "bollhockey"). 1955 passerades just bandyn som svensk publiksport av ishockeyn.

Sedan 1970-talet räknas ishockey som en av Sveriges nationalsporter. Fotboll dock ännu är störst bland "nationalsporter"; 2008 kom ishockey för herrar på fjärde plats, medan ishockey för damer kom på tionde plats.

Ishockeyns regelböcker

Reglerna finns i dokumenterade i:

• Svenska Ishockeyförbundets regelbok , används inom Sverige.
• Internationella Ishockeyförbundets (IIHF) regelbok , används vid landskamper.

Versionerna gäller inom 2010-2014. Böckerna har sex avsnitt som berör spelfält, lag, spelare samt utrustning, domare och deras plikter, spelregler, straffar och särskilda regler. (Inför säsongen 2011/2012 har dock några enstaka nya regler tillkommit, bland annat ersätts "felaktig handstoppning" med två minuters utvisning. )

NHL har en egen regelbok, som skiljer sig något från de ovan nämnda.

Spelfält

Spelfält: A – försvarszon lag A, B – försvarszon lag B, C - neutral zon, 1 – mittpunkt, 2 – mål, 3 – tekningscirkel, 5 – röd linje, 6 – blå linje, 7 – mållinje, 8 – målområde

Rött NHL Blått Internationell.

Se även artikeln Isrink

Spelfältet är 60 meter långt och 26 till 30 meter brett, normal IIHF-standard är 60 gånger 30 meter (rinkarna i NHL är huvudsakligen 26 meter breda och närmare 61 meter långa). Hörnen är avrundade i en radie av sju till åtta och en halv meter. Runt spelfältet går en 120 centimeter hög sarg, och sargen längs båda kortsidorna (även kallat kortsarg, eller "rundel") är befäst med plexiglas uppepå. Ovanför plexiglasrutorna finns skyddsnät som, liksom glaset, är till för att minimera risken för åskådarna vid kortsidorna att bli träffade av puckar från planen.

I längden delas spelfältet med fem parallella linjer i olika avsnitt. Med två blå linjer tvärs över fältet delas det i tre avsnitt (zoner) som har samma storlek för rinkar i IIHF-standard, medan de två ytterzonerna på NHL-rinkar är större än mittzonen. Tvärs över spelfältets mitt finns en röd linje och mitt på den är spelfältets centrum, även kallat mittpunkt. Runt mittpunkten finns den så kallade mittcirkeln, som är fyra och en halv meter i diameter. Målen har var sin röd mållinje som har fem meter avstånd från spelfältets kortsidor, då mållinjerna också når ut till kortsargern, som därför kallas "förlängd mållinje". Till skillnad från flera andra lagsporter används en bit av spelfältet bakom målen. I närheten av varje mål finns två cirklar som, liksom mittcirkeln, är fyra och en halv meter i diameter och används för tekningar efter spelstopp.

Målburarna är 122 centimeter höga och 183 centimeter breda (insidan av ramen). Alldeles framför vardera målbur och mållinje finns en så kallad målgård – en liten blåfärgad halvcirkel, med samma bredd som själva målburarna.

Klimat i ishallar och arenor

Se även artiklarna Ishall och Arena

För att isen skall vara hållbar, och dessutom som bäst anpassa glidet till både puck och skridskor, bör temperaturen i ishallar och arenor vara konstant mellan +8 och +10°C (aldrig varmare än så, men går dock bra med några enstaka grader lägre) som regleras med hjälp av både kylanläggning och överskottsvärme. Det blir även allt vanligare numera att avfuktning installeras i ishallar/arenor, som ger en torr och hälsosam luft fritt från exempelvis kondens och mögel.

Speltid

En ishockeymatch spelas normalt i 60 minuter; fördelat tre perioder, var och en 20 minuter. Vid varje spelstopp stoppas också klockan, så tiden mellan matchens början och slut är betydligt längre (minst två timmar) – till skillnad mot exempelvis fotboll där 90 min spelas utan att klockan stannar för spelstopp.

Periodpauser och Powerbreaks

Mellan perioderna (första och andra, samt andra och tredje) vardera hålls en mellan 15 och 18 minuter lång paus – främst för att isen skall spolas, med en ismaskin. Vardera lag, dess spelare och ledare, får under tiden vara i sitt omklädningsrum och vila – samt tillfälle att föra taktikprat. Även domarna har ett eget vilorum. Efter pauserna skall sidbyte ske. I första och tredje perioden (och en eventuell kort förlängning) har lagen den planhalva med försvarszonen närmast spelarbåsen. Vid korta förlängningar (5 och 10 minuter) görs ingen spolning av isen mellan tredje perioden och övertidsspelet, och därmed ingen paus.

I främst NHL-matcher och de flesta landskamper görs två korta, vardera omkring 45 sekunder, speluppehåll (ett mitt i första och ett mitt i andra halvan) per period – så kallade "Powerbreaks" – för att städa isen från snö och dylikt. I Elitserien infördes Powerbreaks från och med säsongen 2010/2011 och även i Hockeyallsvenskan från 2011/2012, dock endast ett Powerbreak per period (efter lite drygt hälften in i vardera period). Dessa stopp görs även för att TV-kanalerna ska få komma in med korta reklamsändningar under tiden. Powerbreaks får dock inte ske vid avblåsning för icing. Under tiden får spelarna fördelen att återhämta/vila sig litet och lagen kan dessutom utnyttja avbrottet som en extra "Time Out"...

Time Out

Varje match har lagen varsin, en 30 sekunder lång, "Time Out" att utnyttja vid behov, när som helst under matchen. Normalt tas dessa i slutet av matchen, främst av laget som ligger under målmässigt (med ett till några enstaka mål), då hela truppen samlas för att prata ihop sig om hur de ska kunna kvittera inom återstående matchtid (och om/när de skall plocka ut sin målvakt och sätta in en extra utespelare), och så vidare. Att begära Time Out i början eller mitten av matcher är också vanligt – om ett lag till exempel släppt in ett antal mål inom kort (vanligtvis brukar då målvaktsbyte ske), är spelmässigt underlägset eller bara för att lugna ner spelarna ifall de uppträder på tok för hetsigt och/eller slarvigt. Mycket vanligt är att coacherna rör om (byter ut spelare) i kedjorna, när lagets spel måste förbättras.

Övertidsspel

Vid oavgjort resultat efter ordinarie speltid (60 spelminuter) blir det vanligtvis förlängning/övertid (även kallat "Sudden death", SD, eller "Overtime", OT). Reglerna för förlängning och eventuella påföljande straffslag varierar från land till land, och gällande turneringar.

Sverige

Under seriespelen i både Elitserien och Allsvenskan pågår förlängningarna i max fem spelminuter, men i slutspelen för Elitserien pågår förlängningarna (i 20-minutersperioder) i obegränsad speltid tills ett avgörande målskytte sker (och efter varje övertidsperiod är det normalt 15 eller 18 minuters paus). Normala förlängningar spelas fyra mot fyra utespelare (och slutspelen i Elitserien spelas fem mot fem). Blir det ej mål under tiden följer avgörande i straffläggning (gäller både Allsvenskan och Elitserien från säsongen 2010/2011, tidigare enbart Allsvenskan).

Vid slutspelen i Elitserien kan det ibland ta flera förlängningsperioder (20 minuter vardera) innan matchen avgörs. Den längsta slutspelsmatch som spelats var den första matchen i semifinalserien mellan Färjestads BK och Leksands IF säsongen 1996/1997. Först efter 19:16 i tredje förlängningsperioden – efter totalt 59.16 minuters förlängning – avgjorde Andreas Karlsson för Leksand.

Världsmästerskap

För slutspelsmatcher i exempelvis Ishockey-VM, Junior-VM och OS får förlängning pågå i max 10 (dock i final 20) spelminuter. Är det fortsatt oavgjort därefter blir det också här straffläggning.

Lag, spelare och utrustning

Ett lag har, under match, max 22 spelare – med 20 utespelare och två målvakter. (En fullständig klubblagstrupp brukar normalt bestå av mellan 25 och 30 spelare, och i landslagstrupper vid större världsmästerskap tillåts högst 25 spelare, totalt.) Under spelet får maximalt sex spelare från varje lag vara på isen. Vanligtvis är det fem utespelare och en målvakt. Under särskilda situationer kan målvakten ersättas med en utespelare, exempelvis vid underläge i slutet av matchen eller vid avvaktande utvisning.

Spelarbyte är tillåtet både vid spelstopp och under pågående spel. (Dock har lite nyare regler kommit vid så kallad Icing). Vanligtvis byts en utespelare efter 45 till 120 sekunder. Varje tränare försöker få sina egna spelare att göra kortare byten samtidigt som de har högre intensitet snarare än långa byten med mindre intensitet. Hemmalag har rätt att placera sin uppställning efter bortalaget vid nedsläpp eller avblåsning (för att få fördelen att se vilka spelare laget ska ställa upp med så de kan välja hur bäst matcha motståndarnas uppställning).

I varje lag utses en lagkapten, och två assisterande (första A och andra A). Första assisterande blir lagkapten om den ursprunglige lagkaptenen inte närvarar på planen (matchstraff, skadad etcetera), och den andra när första assisterande ej närvarar, och så vidare. De bär ett "C" (Captain) eller "K" respektive ett "A" (Alternate) eller "R" synligt på bröstet. Bara lagkaptenen, ingen annan spelare, får ifrågasätta beslut av matchdomare (i så fall kan domaren visa ut vederbörande, personligt utvisningsstraff).

Varje spelare har skyddsbeklädnad som består av benskydd, byxor, suspensoar, axelsskydd, armbågsskydd, handskar och hjälm samt skydd för hals, struphuvud, mun och tänder. Målvakter har dessutom en särskild utrustning som består av "ansiktsmask" (tidigare hjälm) med galler, större benskydd, en handske med förstärkning för den hand som håller klubban (därav namnet "klubbhandske", ibland även kallad "stöt") och en "plockhandske" för att plocka (fånga pucken i luften) eller blockera (lägga handsken över pucken så den skyddas). Vidare har alla spelare skridskor och klubba; målvaktsklubban är nedtill bredare än den som utespelaren har.

Spelarroller och spelaruppgifter

Se även artikeln Positioner i lagsporter.

Som i många andra lagsporter delas spelarna in i roller/positioner, och därefter uppgifter för var och en spelartyp, för att ett lag ska vara organiserat och samarbeta.

De fem utespelarna på planen är vanligtvis två backar, två forwardar samt en center. (Det har dock i Sverige under några decennier varierat främst mellan positionerna 2-2-1, 2-1-2 och 1-3-1.) Tillsammans bildar de en "kedja" (även kallad "femma" eller formation). Varje lag har max fyra kedjor på laguppställningen (första-, andra-, tredje- och fjärdekedjan). De spelare som är med i förstakedjan (den bästa, topptippade, kedjan) är de som presenteras inför publiken innan matchstart, i en så kallad "Lineup" (eller "Starting Lineup").

Back

I varje femma finns normalt en höger- och en vänsterback. Backarna skall vara placerade längst bak i femman, och främst koncentrera sig på försvarsspelet.

• I försvarszonen skall backarna hinna före motståndarna, och vinna pucken, när den har dumpats ned i kortsargen av motståndarlaget. Backarna skall dessutom se till att hålla motståndarlagets forwardar borta från "slottet" (även kallad skottsektor; ytan framför målkassen, utanför målgården) genom att exempelvis tackla eller knuffa undan dem (detta för att målvakten ska få fri sikt när skott kommer, eller förhindra styrningar och returer). När laget får tag på pucken djupt i egen försvarszon, men stressas av motståndarspelarna, är den huvudsakliga uppgiften att få pucken ut ur försvarszonen – och annars starta ett så kallat uppspel (första fasen i ett anfall), eller vid målmässig och kontrollerad ledning få tiden att gå genom att hålla pucken inom laget.

I både försvars- om- och uppställning har samtliga spelare i kedjan varsin motståndare som de skall markera (täcka undan), för att inte motståndarna exempelvis ska kunna komma in för lätt framför mål eller i övrigt skapa målchanser.

• I anfallszonen står backarna oftast placerade längs blålinjen. När de får pucken här skall de antingen skjuta på mål ("backskott"), eller vid behov passa pucken till medspelare, samt hindra motståndarlaget från att kontra. När laget skall vara extra offensivt (mer anfallsspel), till exempel om laget ligger under målmässigt när det börjar närma sig slutet av matchen, kan laget/lagledaren då välja att spela med endast en back per kedja (i stället för två) – och istället sätta in en extra forward eller center.

Vid kontring av motståndarlaget gäller det för försvarande lags spelare att "back-checka" (jobba tillbaka/"hemåt", försvara det egna målet, och vinna tillbaka pucken).

Forward

I varje kedja finns det normalt en höger- och en vänsterforward. Forwardar skall befinna sig längst fram i kedjan, och för det mesta koncentrera sig på anfallsspel. Om de tre forwardar som spelar tillsammans i huvudsak har defensiva uppgifter kallas de för en "Checking line". En "ytterforward" i ishockey är en forward som är placerad till höger eller vänster om centern.

• I anfallszonen skall lagets forwardar stå placerade framför anfallsmålet och antingen skymma sikten för motståndar-målvakten, styra pucken efter backskott, eller ta vara på eventuella målvakts- eller sargreturer.

När det varit spel i försvars- eller mittzonen, och laget kommit upp och dumpat/lagt pucken "djupt" (eller "på djupet") – i kortsargen i anfallszonen – får forwardarna jaga pucken för att hinna få tag i den innan motståndarbackarna. Annars blir forwardarna tvungna att "fore-checka" (stressa och tackla motståndarbackarna) så att motståndarbackarna eventuellt börjar drälla med pucken och slå dåliga pass eller felpass, och vinna tillbaka pucken – eftersom många backar oftast gör bäst ifrån sig när de inte är stressade.

En annan försvars- och puckåtervinningsmetod är att både forwardar och backar organiserar ett så kallat "styrspel" – att täcka mittzonen, och mer eller mindre "vänta" på slarv av motståndarna. En relativt stor skillnad mellan styrspel och checking är att styrspel sällan medför högt och fartfyllt tempo i spelet vilket ofta har visat sig medföra minskad underhållning för publik.

Vid kontringsanfall och/eller när puckföraren kommer in i anfallzonen samtidigt som sina forwardar, eller sin forwardkollega, skall forwardarna oftast "driva på" (åka in mot) mål för att skymma målvakten eller styra vid eventuellt avslut. Dessutom gäller för alla spelare, som utför aktuellt anfall, att undvika exempelvis icing och offside utöver de klassiska misstagen.

• I försvarszonen skall forwardar sätta press på motståndarbackarna för att hindra dem från att skjuta mot mål, eller täcka backskott – genom att slänga/lägga sig mitt framför där backskottet kommer, så pucken istället träffar försvarande forward, som därmed hindrar skottet/pucken från att komma mot försvarsmålet.

Center

En center är en typ av forward men skall, bortsett från typiska forwardar, vara placerad centralt i kedjan (och då helst mitt mellan sina forwardar och backar) och har till uppgift att styra sin femmas spel. Normalt finns en center per kedja.

• I försvarszonen har centrar i stort sett samma uppgifter som vanliga forwardar och när det egna laget vinner pucken i försvarzonen skall pucken fås ut ur zonen, vidare till någon (främst centern) som "avlastar" (tar över innehavet av pucken för vidaretransport) längs sargen eller centralt i banan, så denna kan passera mittzonen och vidare in i anfallzonen.
• I anfallszonen skall centern, förutom att själv ta vara på målchanser, styra det anfallande lagets passningsspel – genom att antingen söka bra passningar till forwardar (som är placerade i närheten av motståndarmålet), eller spela upp pucken till backarna (som är placerade vid blålinjen) som därefter kan skjuta mot målkassen. Det är främst centrar som blir tekningsspecialister, och utför tekningarna.

Målvakt

Varje lag har två målvakter; en "förstamålvakt" och en "andramålvakt". Förstamålvakten får vid normala spelförhållanden vara ute på planen hela matchen, medan andramålvakten då får sitta som avbytare. Om förstamålvakten till exempel släppt in för många mål under pågående match kan målvakten själv, eller annars lagledaren, välja att byta till andramålvakten. Detsamma gäller om förstamålvakten blir skadad eller blir utvisad på matchstraff. Målvakten har som uppgift att hindra pucken från att hamna i det egna målet - med tillgång av en stor plockhandske och sin särskilt formade klubba.

Enskilt betydelsefulla individuella spelarroller

Vissa spelare (särskilt forwardar) har samtidigt en speciellt viktig roll i sitt lag att genom sin egna personlighet exempelvis vara lite retsam/temperamentsfull mot motståndare, eller vara en som tar tag i att göra det besvärliga grovjobbet framför motståndarmålet genom att placera sig där och ta emot stryk av motståndarbackarna (samtidigt riskera bli träffad av skott och dylikt) för att främst skymma sikten för motståndarmålvakten.

Domare

En ishockeydomare ansvarar för att spelet följer regelboken

Se även artikeln Ishockeydomare

I varje match finns normalt en huvuddomare (två i NHL) ("referee") och två linjedomare ("linesman", linjemän). Samtliga bär likadana svarta byxor, svart hjälm samt en svartvit-randig tröja. På bilden till höger syns en domare i AHL, American Hockey League. Huvuddomaren har ett orangefärgat band på varje arm. Sedan de första testen säsongen 2007/2008 har ett system med dubbla huvuddomare, bland annat i Elitserien, det så kallade "fyr-domarsystemet", alltmer etablerats.

Måldomare

Ofta infaller situationer där det är mycket svårt för domarna att se om det är mål – om det exempelvis är rörigt, med många spelare framför mål, som tävlar om pucken. Till hjälp finns då "måldomarsystemet":

Måldomare finns i ett specifikt kontrollrum, som huvudmachdomaren kan kontakta genom en slags telefon (med stora hörlurar) eller kommunikationsradio. I kontrollrummet videogranskar måldomarna, på repriser från alla kameravinklar från arenans kameror, om det skall dömas mål. Om det vid målskyttet till exempel varit en "sparkrörelse", "hög klubba", handträff, offensiv spelare i målgården, målvakten fått otillåtna klubbslag mot plock/blockeringshansken eller tacklas skall målet dömas bort. Ibland kan det vara svårt även för måldomarna att se om pucken överhuvudtaget varit inne i mål – exempelvis då pucken hamnar precis på eller vid mållinjen, eller om pucken hamnar under liggande målvakt eller en liggande spelare. Videogranskning kan även förekomma vid kontroll om pucken hamnat i mål innan slutsignal ("Hesa Fredrik") ljuder.

Ibland förekommer situationer om spelet ej blåses av efter något domaren eller spelare misstänker eventuellt mål (exempelvis vid svårsynlig ramträff eller "dans" längs mållinjen), kan domaren välja att för säkerhets skull kontakta videogranskningen, efter närmaste avblåsning. Om det skulle visa sig ha varit mål brukar man få backa tillbaka matchklockan till när målet inträffade.

När mål tilldöms skall huvuddomaren blåsa och peka med sin arm och hand mot mittcirkeln när han/hon kommer ut från telefonbåset, och tekning utföras på mittpunkten. Vid bortdömning visar huvuddomaren en så kallad "Washout" – genom att sträcka sina armar rakt åt vardera armars sida i brösthöjd – och spelet fortsätts med tekning utefter vilken tillfällighet den avvaktande avblåsningen skedde.

• Sparkrörelse – En anfallspelare sparkar pucken in i mål med sin skridsko. Om skridskon då står still på isen skall mål oftast tilldömas, det är även tillåtet att styra pucken i mål med skridskon. Om spelaren däremot gör en rörelse med skridskon, som liknar en stöt eller spark, skall målet dömas bort. Även om spelaren lyfter skridskon från isen skall målet också dömas bort. (Om däremot en försvarande spelare sparkar eller styr in pucken ska målet godkännas.)
• Hög klubba – en anfallspelare styr eller slår pucken in i mål med klubban, men träffar pucken med klubban ovanför målribban, skall mål dömas bort.

I Sverige (Elitserien och Hockeyallsvenskan) finns kontrollrum i varje arena. I Nordamerika (gällande NHL och AHL) finns endast ett kontrollrum (ett så kallat "War Room"), som finns i Toronto. Dit skickas alla ligornas målsituationer, som kontrolleras endast där. Detta för att inga onödiga misstankar skall skapas, de gånger det blir märkliga eller till och med felaktiga bedömningar, när hemmaarenor har måldomare som kommer just därifrån – och kanske skulle kunna vara en favör för hemmalaget. Majoriteten – såsom klubbar, spelare och publik – i Sverige har velat införa detta system i Elitserien, men i februari 2011 nobbades klubbarna av Hockeyligan.

Särskilda speluttryck inom ishockey

Tekning mellan New York Rangers och Philadelphia Flyers.

Se även termerna här.

• Icing – Om en spelare skjuter pucken från egen planhalva och korsar både mittlinjen och förlängda mållinjen i anfallszonen stoppas spelet för icing, därefter följer en tekning i sitt lags försvarszon. Icingregeln gäller inte i numerärt underläge (box play), om målvakten lämnar målområdet i riktning mot pucken (från 2006), om en spelare i det andra laget inklusive målvakten nuddar pucken på vägen mellan mittlinjen och förlängda mållinjen eller om linjedomaren anser att pucken kan spelas av någon spelare i det andra laget (utom målvakten) innan den passerar förlängda mållinjen. Efter 2007 får det laget som slår icing ej byta in nya spelare på plan (ungdomsishockey från och med 2009-2010) vid den aktuella icing-avblåsningen. Om linjemannen felaktigt stoppar spelet för icing, skall efterföljande nedsläpp (tekning) ske vid mittpunkten.

I NHL och AHL döms icing om pucken slås från egen försvarszon, och passerar den förlängda mållinjen i anfallszonen – och en motståndarspelare måste därefter nudda pucken, annars fortgår spelet om någon i det egna laget hinner först att ta pucken.

• Offside – Vid varje anfall måste pucken vara först över den blå linjen innan någon anfallsspelare får åka över blålinjen in i anfallszonen. Om en anfallande spelare är inne i anfallszonen när pucken spelas dit ska linjedomaren blåsa av och visa tecknet för offside genom att peka med en arm utöver blålinjen. Om pucken hamnar utanför anfallszonen medan anfallsspelare befinner sig innanför måste samtliga anfallsspelare åka ut ur zonen innan man kan föra in pucken igen och anfalla på nytt. En spelare som backar in med pucken och således kommer före pucken in i anfallszon, skall tillåtas så länge spelaren har full kontroll över pucken. Om en försvarande spelare åker med eller passar pucken in i sin försvarszon, medan en anfallande spelare befinner sig i offsideposition, skall ingen offside dömas.

Tidigare fanns så kallad Red Line Offside, som innebar att en spelare förbi den röda linjen inte fick ta emot en passning spelad från den egna försvarszonen.

Offside i målgården skall blåsas om en anfallsspelare kommit inom målgårdens yta innan pucken gör det, framförallt om anfallsspelaren är där och stör motståndarmålvakten. (Från år 2006 infördes regeln att anfallsspelare får vara inne i målgården, dock såvida de inte stör målvakten.)

• Tekning – I början av en period eller efter ett spelstopp genomförs en tekning mellan två spelare i varsitt lag på en av tekningspunkterna. Domaren (huvuddomaren i början av period och efter mål, linjedomare efter övriga spelstopp) släpper ned pucken och spelarna försöker spela pucken till sitt lag.

Andra vanliga speluttryck inom ishockey

Vanliga och klassiska uttryck inom ishockey som lär kännas genom exempelvis tidningar, TV och radio - från t.ex. tränare, spelare, kommentatorer och reportrar. (Se även liknande förklaringar till vissa av termerna här.) Vissa av termerna finns generellt i flera bollsporter.

• Kontring – Snabb spelvändning. Kontringstyperna nämns i olika numerära lägen, exempelvis "två-mot-ett-läge", "två-mot-två-läge", "tre-mot-två-läge" eller "två-mot-tre-läge", och så vidare (kan även formuleras som exempelvis "tre-mot-två-situation"). Siffertalen anger i sin ordning antalet anfallsspelare mot antal försvarsspelare som ingår i aktuellt kontringsläge.

"Två-mot-ett-läge" – Kontring där två anfallspelare kommer mot en försvarande spelare. Två-mot-en-situationerna är oftast den spelvändningstyp som löper störst chans/risk för målskytte. Puckföraren kan då välja att antingen avsluta själv, eller passa pucken i sidled till sin medspelare som följer med. Den försvarande utespelaren i det andra laget bör här (för att underlätta sin målvakt) helst följa med och markera den icke puckförande spelaren, så vederbörande inte ska få någon passning.

Friläge – Kontring eller i övrigt där en anfallspelare kommer helt fri mot motståndarmålet och/eller målvakten.

• Trafik – När anfallsspelare placerar sig framför, eller driver på, motståndarmålet för att skymma målvakten eller styra pucken kallas "trafik framför mål".
• Kalabalik – Situation när det är många spelare och mycket struligt/rörigt framför eller intill målet, där spelarna gräver/slåss om pucken när den ligger fri utan att ha blockerats.
• Styrningar – Vid styrningar är det mycket svårare för målvakten att kunna rädda. Styrning är när pucken ändrar riktning vid skott eller passning. Då pucken skjuts högt är den klassiska styrningsvarianten att rycka till klubban lite, uppifrån och neråt. När pucken skjuts eller läggs in mot mål, när det är mycket "trafik" framför målet, kan pucken då kunna ta på vad eller vem som helst – och eventuellt styras in.
• Cross-passningar – Passningar i sidled som korsar planens kortsida. Dock är det i ishockey ofta mycket riskabelt att cross-passa i egen försvarszon (och även mittzonen), eftersom det kan leda till tämligen stor målchans för motståndarlaget – om motståndarlaget lyckas sno åt sig pucken, och kontra.
• Gruff/Gurgel/Kurr – Lättre bråk där minst två motståndsspelare puffar, slår och knuffar lite lätt med varandra. Oftast förekommer gruffet när det har varit hetare målchanser, eller då spelare tjurar mot varandra. Lite större gruff kan ofta leda till utvisning för "Roughing". Vissa gruff (och tacklingar) kan hetta upp känslostämningen bland spelarna och leda till ökat speltempo.
• Klapp-klapp – Vid anfall (främst i anfallszonen) där flertalet anfallsspelare passar pucken snabbt till och från varandra, så pass att inte försvarsspelarna i motståndarlaget alls hänger med.
• Projektil/raket/rökare/stänkare – Riktigt hårt skott, främst avsett mot mål.
• Fladderpuck – Vid skott eller inlägg mot mål då pucken "fladdrar", spinner, tar konstig bana eller på annat märkligt vis. Uppstår oftast vid halv- och/eller felträff.
• Myra – Ett löst skott eller inlägg mot mål, pucken längs isen.
• Slagskott – Skott genom att spelaren höjer sin klubba, och därefter slår den mot pucken.
• Handledsskott/dragskott – Skott genom att spelaren rycker till med sina handleder eller armar, och pucken "trycks" iväg.
• Lobb/chipp – Att avlossa ett avsiktligt högt skott, passning, nedlägg eller utrensning. Är för det mesta tämligen lösa skott.
• Burskydd – Att försvarande spelare, som har pucken, åker och ställer/placerar sig bakom egen målbur och avvaktar eller "lugnar ner" spelet innan man anfaller på nytt. Burskydd brukar vara lämpligt vid genomförande av spelaravbyte i sitt lag, när spel pågår utan att ha blåsts av. Om ett lag ibland tar burskydd lite väl ofta kan det bero på att puckinnehavaren bakom kassen ej lyckas hitta någon lagkamrat att passa till på säkert sätt.
• Sargretur och sargstuds – När avslut eller övriga skott tar i sargen, eller plexiglaset, och studsar tillbaka relativt centralt in i banan – hamnar normalt framför mål. När dessa är avsiktliga kallas studsarna "sargreturer", och "sargstudsar" vid oavsiktligt. Ibland kan pucken studsa mycket märkligt – framförallt vid skott i plexiglaset (eftersom där finns stora skarvar/kanter) – och riktigt slumpartade chanser eller mål kan ske på grund av detta.
• Andra- puck/läge – Ett annat ord för samtliga former av retur (inklusive från sargen).
• 50-50- puck/läge – Läge där en eller fler spelare från båda lagen har lika stor möjlighet att ta pucken i en vanlig spelsituation – främst vid närkamp, målchans eller retur.
• Studspuck – Eftersom pucken är en trissa (och ej rund som en boll) är det mycket lätt hänt att den börjar hoppa, studsa och fara – och därmed blir svår att få tag på eller kontroll över.
• Hopslag – När en försvarsspelare, med klubban, täcker en motståndaranfallsspelares skott, och/eller att klubborna krockar med varandra. Normalt i dessa fall flyger pucken ut från rinken, men kan även bli som styrning direkt i mål.
• Touch – När en spelare avlösar en puck som nuddar, eller styr på, en annan spelare eller dess klubba – främst vid skott, nedlägg eller rensning. Om touch sker vid exempelvis grundförseelse till icing eller utvisningen "Puck out" skall ingen av förseelserna verkställas.
• Spelare upp på läktaren – En spelare som blir ordentligt lurad/bortfintad av motståndaren uttrycks klassiskt att (överdrivet) "hamna upp på läktaren".
• Skär/Skridskoskär – Skridskoåkningens motsvarighet till kliv/steg vid acceleration och framkomst.

Uttryck för (individuella) prestationer

• Solo/slalom-åkning – Spelaren i fråga dribblar och fintar över en stor del av banan, och eventuellt även kommer till avslut (skott och dylikt).
• Tunnel – Spelaren dribblar och får igenom pucken mellan benen på motståndaren, och eventuellt kommer vidare.
• Zorro-dragning – Spelaren tar upp pucken med sin klubbspets och har pucken liggandes på klubbladet, och för pucken i luften. Oftast gör spelarna detta bakom sitt anfallsmål, och försöker träda pucken i mål bakifrån. Målskytte på detta sätt kallas "Zorro-mål".
• Lilla Gubben-dragning – En spelare fintar förbi försvarande motståndare genom att dra pucken med klubban mot sig, och pucken glider antingen förbi eller "tunnlar" motståndaren.
• Köksvägen – Spelaren driver pucken runt anfallsmålet, på baksidan om målburen, och eventuellt trycker/petar in pucken på andra sidan. Vid målskytte kallas då detta "mål köksvägen".
• Smörpassning/macka – Spelaren slår en mycket fin passning till en medspelare, och målchans därmed skapas.
• Vallning – Spelaren kommer runt en motståndare genom att valla pucken via sargen (och ibland målburen). Pucken slås då i sargen alldeles framför motståndaren, och sedan kommer pucken ut och förbi alldeles bakom motståndaren. Om målvakten till exempel är utom kontroll balansmässigt, eller inte ser pucken, brukar en anfallspelare ibland kunna valla pucken in i mål via målvaktens benskydd/skridskor om spelaren då befinner sig bakom eller bredvid målet.

Uttryck för misstag

• Indianare/indianpassning – Grovt felpass; Spelaren i fråga råkar slå/passa pucken rakt på en motståndare, eller motståndares klubblad, som därefter får en fri eller öppnande yta för avslut eller kontring.
• Kladd – När en spelare "kladdar med pucken" är han/hon nonchalant som puckförare, och gör det svårt för sig och sitt lag, genom att exempelvis göra onödiga och för många dragningar, eller ta svåra vägar att föra pucken in i anfallzon eller komma till avslut. Kladdning medför ett onödigt svårt och omständligt spel, och resulterar sällan i någonting konstruktivt framåt. Ett liknande uttryck är att "drälla med pucken", vilket utöver "kladd" är att inte ge järnet med skridskoåkningen – det vill säga när spelare i fråga bara "glider" på skridskorna istället.
• Målvaktstavla – Målvakten släpper in ett mycket billigt och enkelt mål. Det behöver inte alltid vara insläpp av långskott, lösa lobbningar eller lösa skott som blir till målvaktstavlor. Om en anfallspelare exempelvis skjuter ett ganska hårt skott strax innanför anfalls-blålinjen, och målvakten släpper in det, räknas idag även det som en (lindrig) målvaktstavla, om målvakten då har fri sikt mot pucken. Annars kan detta uttryckas i stil med "tveksamt ingripande av målvakten".
• Gratislägen – Laget "får" målchanser utan att behöva arbeta specifikt för det, då motståndarna exempelvis är okoncentrerade eller slarvar/sjabblar i övrigt.
• Självmål – När självmål förekommer inom ishockey är det oftast när pucken styrs in i eget mål via en skridsko, klubba eller kroppsdel på egen spelare efter att motståndarlagets spelare avlossat skott.

Domaren signalerar otillåten handpassning.

Spelhjälp med händerna

Pucken skall i regel spelas med klubban. Att spela pucken med klubban högre än axelhöjd är inte tillåtet (vid målchans bedöms klubbladet jämfört med målribban). Istället är det i många fall tillåtet stoppa pucken med handen, när pucken lobbas eller passas högt, men då måste spelaren i fråga omedelbart släppa taget om pucken, och släppa ned den precis framför sig. Annars skall domaren blåsa av för "felaktig handstoppning".

Det är även ibland tillåtet att passa pucken med handen, men dock endast i egen försvarszon. Om detta utförs i mitt- eller anfallszonen skall domaren blåsa av för så kallad (otillåten) "handpassning".

Närkampsspel

Huvudsyfte med närkampsspel är att sänka motståndarens teknikverkningsgrad (efter flera tillslag tappar den tacklade spelaren förmåga att utföra rörelse lika exakt som vederbörande kunde innan), sänka moral och via dessa två element påverka motståndarens valkvalitet – orsaka dumma passningar, onödigt risktagande eller panikstyrda val av sina motståndare.

För att ett lag ska kunna vinna krävs inte bara skicklighet med puck och klubba, utan en minst lika viktig del har det fysiska spelet – närkampsspelet – vilket innebär att åka mycket skridskor för att hinna före motståndare att ta pucken i varje moment. Oftast sker närkampspelen framför målkassarna och längs sargen (främst sagrhörnen) där spelarna gräver och rycker, både med klubba och skridskor, för att försöka vinna pucken.

Tackling innebär att trycka/knuffa till motståndaren (axel mot axel) mot sargen, eller att denne tappar balans och åkhastighet. Dock är det ej tillåtet att tackla eller hindra en motståndare som inte räknas som puckförare, i så fall skall domaren vanligen visa ut spelaren för "interference".

Det är också viktigt att sätta in riktigt hårda tacklingar. En hård tackling gör att motståndaren snabbt blir fysiskt trött (musklerna får mycket stryk i en sådan smäll), och spelare som blir hårt tacklade väljer oftast att åka av planen in i avbytarbåset och återhämta sig en stund. Tacklingars hårdhet/kraft spelar ingen roll, regelmässigt, så länge tacklingarna utförs axel mot axel. Om spelaren däremot tacklar motståndaren i ryggen, med armbågen eller så motståndaren far in i sargen med huvudet före räknas som vårdslösa och farliga tacklingar, och kan innebära svåra skador på motståndaren. Om en tacklad spelare skadats kan den ansvariga spelaren för händelsen stängas av, i vissa fall en längre tid.

Skillnaden mellan närkamp och tackling avgörs av vinkel i vilken kroppskontakt mellan spelarna har uppkommit. Vinkeln räknas i förhållande till åkriktning av spelaren som blir tacklad.

• Närkamp – När anfallet kommer i samma åkriktning från 0 till 90 grader.
• Tackling – När anfallet kommer från mötande riktningen 90 + grader.

Domare som signalerar utvisning.

Ishockeyns utvisningssystem

Vid utförande av spelförstörande moment enligt ishockeyns regelsystem ådrar sig vederbörande spelare så kallade utvisningsstraff. Straffen är indelade i följande kategorier och tid som skall avtjänas i så kallat utvisningsbås. Att begå förseelser som leder till utvisningsstraff är oftast onödigt/dumt, men ibland är vissa sådana förseelser nödvändiga – att "offra" sig en utvisning, än att motståndare exempelvis lyckas göra mål vid en saftig målchans.

• Mindre straff, 2 min – En spelare som begår en lindrig spelförstörelse.
• Förseelse till lagstraff, 2 min – Får sittas av någon i laget som var på isen vid händelsen. Laget kommer överens om vem som sitter av straffet.
• Dubbel förseelse, 2+2 min – En spelare begår två olika förseelser, som resulterar vardera i två minuter utvisning. Spelaren i fråga får då sitta (max) fyra minuter i utvisningsbåset.
• Osportsligt uppträdande, 10 min (Misconduct penalty) – Efter ovårdat språk, gnäll mot domare eller illa uppträdande på annat sätt. (Personligt straff, laget i fråga drabbas då inte av spel i numerärt underläge.)
• Matchstraff, 20 min (Game Misconduct penalty) – Efter farligt spel, mycket ovårdat språk, vårdslöst beteende och dylikt. (Personligt straff.)
• Stort straff, 5 min – Efter farligt eller vårdslöst spel. Oftast brukar automatiskt matchstraff (20 min, personligt) tillkomma vid förseelser som leder till fem minuter utvisning. (Betecknas 5+20 min, och resulterar då i fem minuters spel i numerärt underläge.)
• (Match)avstängning, under ett visst antal matcher (Match Penalty) – Efter mycket farligt och/eller vårdslöst spel, som orsakat större skada på motståndarspelare.

Förseelser som leder till utvisningsstraff

• 

  Domartecknet för boarding

• 

  Domartecknet för charging

• 

  Domartecknet för checking from behind

• 

  Domartecknet för cross-checking

Detta är en lista över förseelser som enligt ishockeyns regelverk skall resultera i utvisningsstraff:

• Abuse of officials and unsportsmanlike conduct by team official – Att en ledare beter sig olämpligt och störande för spelet.
• Boarding – Att otillåtet eller vårdslöst tackla en motståndarspelare vid sargen eller så att vederbörande hamnar i sargen för hårt, se även charging. ("Match penalty" vid våldsam förseelse.)
• Broken Stick – Att spela med trasig klubba. (Se även "Illegal or dangerous equipment".)
• Butt-ending – Att slå en motspelare med övre delen av klubbskaftet. (Denna typ av förseelse är en av de grövsta, men är dock mycket sällsynt.)
• Charging – Att utföra en hård och vårdslös tackling, efter att exempelvis ha "laddat" med att ta för många skridskoskär.
• Checking from behind – Att tackla en motspelare i ryggen eller någon annanstans på dennas baksida av kroppen.
• Checking to the head or neck area (Huvudtackling) – Att tackla, eller slå, mot huvudet eller nacken på en motståndarspelare, eller orsaka att vederbörandes huvud trycks mot skyddsglaset på sargen. Huvudtacklingar är kända att orsaka hjärnskakning hos den tacklade spelaren.
• Clipping – Att tackla en motspelare mot, eller under, knähöjd.
• Cross-checking – Att tackla eller hårt knuffa en motspelare med klubbskaftet.
• Delaying the game (Fördröjelse av spel) – Att avsiktligt fördröja spelet – till exempel att avsiktligt flytta målburen, skjuta eller kasta pucken över sargen från egen zon (se "Puck out"). Kan som lagstraff även utdelas vid felaktiga byten.
• Diving (Filmning) – Att slänga eller "lägga" sig när en motspelare är nära, eller vidrör, för att försöka lura domaren att döma utvisning för den andra spelaren.
• Elbowing (Armbågstackling) – Att tackla en motspelare med sitt armbågsskydd.
• Excessive roughness – Att spela överdrivet hårt.
• Falling on the puck by players – Att en spelare medvetet lägger sig på pucken.
• Fighting – Att utföra slagsmål med handskarna kastade. I exempelvis Sverige ger detta automatiskt matchstraff, medan det i Nordamerika vanligen endast blir tvåminutersutvisningar.
• Head-butting – Att skalla en motspelare.
• High sticking (Hög klubba) – Att orsaka att klubbladet träffar en motståndares ansikte.
• Holding (Fasthållning) – Att hålla fast en motspelare.
• Holding the stick (Fasthållning av klubba) – Att hålla fast en motspelares klubba.
• Hooking (Hakning) – Att haka en motspelare med klubban.
• Interference – Att hindra motspelare som inte har pucken. Under denna kategori faller även att slå klubban ur händerna på en motspelare eller att hindra en motspelare som tappat sin klubba, från att plocka upp den.
• Interference with spectators – Att som spelare bråka med någon i publiken.
• Illegal or dangerous equipment – Att ha, och/eller spela med, felaktig eller farlig utrustning. Denna regel stoppar även en utespelare från att använda målvaktens klubba, men en målvakt tillåts använda en utespelares. Om en spelares klubba går av måste han/hon dumpa den på isen omgående, och får exempelvis inte dumpa den över sargen, och linjemän tar reda på trasorna vid nästkommande avblåsning. Om en spelare tappar sin hjälm måste han/hon direkt åka till sitt spelarbås.
• Kicking – Att sparka eller försöka sparka en motspelare.
• Kneeing (Knätackling) – Att tackla en motspelare med knät. Detta kan ofta orsaka knä- och korsbandsskada hos den tacklade spelaren.
• Unsportsmanlike conduct (Osportsligt uppträdande) – exempelvis gnälla hårt på domare, någon annan på eller vid sidan av isen, eller bete sig olämpligt på annat vis.
• Players leaving the penalty or players bench – Att spelaren hoppar in på isen när spelaren inte är tillåten att göra det.
• Players leaving the benches during an alterication – Att spelaren lämnar bänken och hoppar in på isen då ett slagsmål eller bråk pågår.
• Puck out (Puck över sarg) – Att skjuta eller lyfta ut pucken från rinken, utan att pucken nuddar en annan spelare eller klubba. (Denna regel gäller numera endast i försvarszon. Vid överhuvudtagna regelns införande, 2006, gällde detta över hela planen.) Pucken måste dock komma över plexiglaset, och/eller upp på läktaren. Regeln gäller ej om man skjuter den i spelarbåsen. Förseelsen klassas annars till "Delaying the game".
• Roughing – Att utföra slagsmål/gruff med handskarna på.
• Slashing – Att spelaren, med sin klubba, slår en motspelare eller slår sönder motståndarens klubba.
• Spearing – Att slå en motspelare med klubbladet, med en typisk spjutrörelse.
• Throwing a stick or any object within the playing area – Att kasta klubban eller en annan sak på isen.
• Too many players on the ice (För många spelare på isen) – Att ett lag har för många spelare på isen än det tillåtna. Kan ofta hända genom att ett lag eller en spelare missbedömer eller gör felräkningar vid spelarbyten. Rubriceringen blir "lagstraff". Oftast vid dessa moment handlar det om en eller två spelare för många på planen.
• Tripping (Fällning) – Att, med klubban, fälla en motståndarspelare genom slag eller hakning, på vederbörandes skridsko.

• Women Bodychecking – Att tackla en motståndarspelare i damishockey.

• 

  Domartecknet för interference

• 

  Domartecknet för roughing

• 

  Domartecknet för slashing

• 

  Domartecknet för tripping

Powerplay (PP), Boxplay (BP) samt övriga följder av utvisning

Pasi Määttänen i Ilves sitter i utvisningsbåset.

Se även artiklarna Powerplay och Boxplay

Om spelaren begår en spelförstörande förseelse (som finns i listan i föregående avsnitt) blir vederbörande utvisad, får åka och kliva av planen, och sätta sig i utvisningsbåset. Båset är placerat vid planens mitt bakom sargen och plexiglas, mitt emot (på andra sidan planen av) spelarbåsen. Lagen har också varsitt utvisningbås. Utvsisningsbåsen finns normalt bredvid rinkarnas sekretariat- och speakerbås, placerade på var sin sida om detta. Dessa punkter beskriver utvisningarnas följder:

• Det vanligaste straffet är två minuters utvisning, när det utförs lindriga spelförstörelser – exempelvis vid "hooking", "interference", "cross-checking", "holding", "puck out" eller "tripping". När en spelare för det ena laget sitter utvisad två min, får det laget spela av den tiden i så kallat "Boxplay" ("numerärt underläge", spel fyra mot fem). Motståndarlaget får därmed spela i dess motsats, så kallat "Powerplay" ("numerärt överläge", spel fem mot fyra). Om laget i Powerplay lyckas göra mål under denna tid hävs utvisningstiden i samma moment som målet tillkommer, spelaren får komma ut och delta i spel igen, och laget i Boxplay får åter fullt manskap på isen (därmed åter spel fem mot fem). Emellanåt händer att ett och samma lag får två spelare utvisade (dock sällan samtidiga, normalt är att en spelare blir utvisad och under följande spel drar en till lagkamrat på sig en utvisning) – som därmed följes med spel tre mot fem (och för det andra laget fem mot tre). Om laget i Powerplay gör mål under den tiden får först endast den ena (första) utvisade spelaren komma ut i spel igen, medan den andra får sitta kvar sin utvisningtid. Då pågår fortfarande Power-/Boxplay – men i spel fem mot fyra. I vissa fall uppstår tillfällen med spel fyra mot tre, och så vidare. Minimumgränsen antal spelare på planen för vardera lag är tre utespelare plus målvakten. Ibland händer det även att ett lag får ytterligare en spelare utvisad, trots spel tre mot fem, men i dessa lägen börjar inte utvisningstiden räknas ner för vederbörande förrän den första utvisade spelaren kommer ut igen – därmed tvingas den tredje utvisade spelaren sitta i båset något förlängt, och spelet tre mot fem fortgår tills den andra utvisade spelaren kommer ut (eller målskytte).

• Andra vanliga utvisnings- och spelsystem är när det blir utvisningar samtidigt för spelare från vardera lag, som följs av spel fyra mot fyra. Dock om spelarna exempelvis åker ut för "roughing" (två minuter), kvittas utvisningarna, och lagen blir kvar i det grundliga spelet – det vill säga fem mot fem.

• Om spelare begår lite grövre förseelser, som exempelvis "high-sticking" (ifall motståndarspelaren då slås blodig), eller begår dubbla tvåminuters-förseelser utvisas den skyldige 2+2 minuter, vilket följs av spel i Power-/Boxplay i totalt fyra minuter. Blir det mål för laget i Powerplay, inom de första två minutrarna, flyttas den återstående tiden ned till endast två minuter – och det återstående läget spelas som vid vanlig/enkel utvisning, max två minuter.

• Utvisningstid kan även delas ut i 2+10 minuter – vilket sker om spelare begår en enkel förseelse (värd två minuter) men utöver det till exempel utför någon form av så kallat osportsligt uppträdande, såsom att säga något olämpligt till domaren eller någon annan. Den skyldige får då sitta utvisad totalt 12 minuter; två för själva utvisningen (vilket sitts av en annan, valfri, medspelare) och därefter 10 för sin så kallade "Misconduct" (vilket bara är ett personligt straff, som inte drabbar sitt lag med färre spelare på isen). Efterföljande spel blir ett vanligt Power-/Boxplay i max två minuter.

• Vissa förseelser kan dessvärre orsaka svåra skador på motspelaren – genom hårda otillåtna tacklingar eller i övrigt vårdslöst och farligt spel – exempelvis förseeler som "kneeing", "charging", "checking to the head" eller "checking from behind". Den skyldige blir vid detta utvisad oftast 5+20 min – det vill säga fem minuter plus automatiskt "matchstraff" ("Game misconduct"). Efterföljande spel blir i dessa fall fem minuter Power-/Boxplay (oavbrutet – det vill säga spelformen fortsätter tiden ut, även om det blir mål för det flermannade laget). Dessutom blir den skyldige utvisad, personligt, resten av matchen. Straffet bokförs som totalt 25 minuter för spelaren. Om motspelaren skadas allvarligt (t.ex kraftig hjärnskakning eller knäskada), riskerar den skyldige att bli avstängd en eller flera nästkommande matcher.

• Om målvakten i ett lag får en tvåminutersutvisning, får en utespelare sitta av dennes strafftid. Personlig tiominutersutvisning på målvakten behöver ingen sitta av. Om målvakten däremot får matchstraff får denne lämna rinken och dess lag tvingas byta målvakt.

• Om någon av lagets coacher (tränare/ledare) exempelvis säger något olämpligt till domare eller beter sig i övrigt osportsligt, straffas densamme med matchstraff. Huvuddomaren visar då tränaren ut ur spelarbåset, och tränaren får gå upp på läktaren och ej delta för resten av matchen.

Samtliga utvisningsstraff upp till 10 minuter mäts i effektiv speltid, det vill säga tiden då klockan inte är stoppad. (20-minutersdomar är som sagt matchstraff, och gäller minst vad som återstår av aktuell match – oavsett om det är i början, mitten eller slutet av matchen.)

Domare som signalerar straffslag.

Straffslag

Straffslag i ishockey skall dömas vid pågående spel om:

• En spelare kommer helt fri mot motståndarens mål men hindras otillåtet bakifrån av motståndarspelare, och därmed går miste om en rimlig målchans.
• En försvarsspelare avsiktligt kastar sin klubba mot pucken i egen försvarszon.
• En försvarsspelare blockerar pucken, med handen, i egen målgård.

Dock om det försvarande lagets målbur står tom efter att dess målvakt är utplockad, och en förseelse sker som normalt skall dömas straffslag, skall det anfallande laget istället tilldömas mål.

Staffslag läggs av valfri, tillgänglig, spelare i laget. Ett straffslag inom ishockey utförs genom att endast målvakten och straffläggaren är på isen. Pucken ligger på mittlinjen och när domaren blåser igång tar spelaren sats, tar pucken och åker dribblande fram mot motståndarmålet – och försöker göra mål. Att göra mål på returer, åka runt målet (som exempelvis "köksvägen"), eller vända om och åka tillbaka, är ogiltigt.

Efter misslyckat straffslag (inom ordinarie speltid) skall tekning utföras i anfallszon och spelet fortsätta som vanligt. Efter målskytte utförs tekning på mittlinjen, liksom efter ett vanligt spelmål. Under straffläggning startas ej speltidsklockan.

I de flesta matcher – till exempel grundseriematcher i NHL, KHL, Elitserien (återinfört från och med säsongen 2010/2011, efter borttagningen sedan 2004/2005) samt även slutspelsmatcher i VM och OS – avgörs matcher på straffslag vid oavgjort resultat, efter både ordinarie speltid (60 minuter) och eventuell förlängning (5 minuter, förutom slutspelsmatcher i stora världsturneringar – där förlängningar är 10, och ibland 20, minuter). Lagen börjar med tre straffslag var. Vid fortsatt oavgjort resultat efter detta får lagen ett straffslag var, och fortsätta så tills matchen är avgjord. Mellan förlängning och straffläggning blir normalt några minuters paus för isspolning längs planens mitt, för att spelarna skall få bättre puckkontroll, eftersom isen då har varit i (ospolat) bruk minst 25 spelminuter.

Avvaktande domar

Eftersom det ändå blir ett stort antal avblåsningar, spel- och tidsstopp, under en ishockeymatch görs i många fall avvaktande domar – främst vid utvisningar, offsides och straffslag. Vid avvaktande utvisning eller straffslag höjer huvuddomaren sin ena arm rakt upp i luften och gör sin visselpipa beredd. Vid avvaktande offside gör närmsta linjedomare det, men även hojtar till spelarna att en offsidesituation skett så spelarna lättare ska kunna uppmärksamma det och spelet ej behöva blåsas av.

• Vid avvaktande utvisning och/eller straffslag fortsätter spelet så länge det lag som inte ådragit förseelsen har pucken inom sitt lag. Om det laget lyckas göra mål (vilket är den främsta anledningen med avvaktningssystemet) hävs den avvaktade utvisningen, och laget tilldöms målet istället för motståndarutvisning och Power Play. Annars pågår spelet fram tills det andra laget får tag i pucken, eller om pucken hamnar utanför rinken. Under avvaktningen får laget som har fördelen av pucken plocka ut sin målvakt, och sätta in en extra utespelare. I innebandy används ett liknande system.
• Vid avvaktande offside har det anfallande laget fått spelare inåkta i anfallszonen före pucken, men motståndarlaget har pucken. Offsideavvaktningen hävs när samtliga anfallsspelare, eller pucken, kommit ut ur zonen.

Individuell statistik

I ishockey förs ofta statistik över enskilda spelares insatser. I sådant syfte brukar den spelare som sist rör pucken innan den passerar mållinjen registreras som målgörare/målskytt och den eller de (vanligtvis högst två) spelare som senast rört pucken dessförinnan registreras för målgörande pass, så kallat "assist". Mål och assist räknas ihop i poängligor där särskilt effektiva spelare uppmärksammas. Poängen kan presenteras på formen (x+y), där x är antalet mål och y är antalet assist.

Statistik på spelarnivå förs ofta också över till exempelvis utvisningsminuter och speltid, samt målvakters räddningsprocent.

Ungdomsishockey

I den svenska ungdomsishockeyn är matchtiden oftast 40 (två gånger 20) minuter, med en 2 till 4 minuter lång halvtidspaus. Ungdomsishockeyn börjar efter Björnligan där U-10 är den yngsta serien, och liksom i flera olika bollsporter spelas ofta i så kallat "Poolspel". Kroppstacklingar ("bodychecking") är otillåtna upp till U-12 (lokala avvikelser förekommer) och bestraffas med korta utvisningsstraff, antingen en eller två minuter, beroende på matchtiden; När matchtiden är två gånger 15 minuter är sådant straff tidsbestämt till en minut, och två minuter vid matchtiden två gånger 20 minuter.

Speltiden i sensommarturneringen TV-pucken är två gånger 20 minuter.

Knatteishockey

Knatteishockey börjar i skridsko- och hockeyskola, med fokusering på skridskoåkning, puck- och klubbteknik, med lekfyllda inslag.

"Björnligan" - Ishockey för de minsta kallas den generella knatteishockeyn. Matcherna spelas i de båda ytterzonerna, medan mittzonen används som avbytarbänk. Speltiden är ofta två gånger 12 minuter (men det stora undantaget rullande matchtid – inga tidsstopp). Matchledare, istället för domare, dömer matcherna inom Björnligan.

Ishockey för damer

Flicklag i Kanada 1921.

Den största skillnaden för ishockeyreglerna mellan män och kvinnor är att tacklingar mot färdriktningen inte tillåts inom damishockey under landskamper. Denna regeländring tillkom efter världsmästerskapet 1990 eftersom det kan bli stora skador på spelarna på grund av den stora skillnaden i kroppsbyggnad mellan utövare från olika länder; detta mycket beroende på att åldern på spelarna kan variera mycket mer i damishockey än för herrar.

Ett av de äldsta fotografierna på damer som spelar ishockey togs vid Rideau Hall i Kanada kring 1890.

Ishockey för damer infördes på det olympiska programmet i Nagano 1998. Ishockey är en av de snabbast växande sporterna för kvinnor i världen. Antalet utövare fyrdubblades från mitten av 1990-talet och de tio efterföljande åren. Visserligen finns inte lika många ligor och serier för kvinnliga utövare av ishockey som för manliga, men finns dock serier på alla nivåer. I Nordamerika finns bland andra Western Women's Hockey League och Canadian Women's Hockey League, och åren 1999-2007 fanns även National Women's Hockey League. Även i Europa finns ett stort antal serier, i Sverige spelas Riksserien sedan 2008.

Det har sedan 1990 anordnats tio världsmästerskap inom damishockeyn, i form av Världsmästerskapet i ishockey för damer (IIHF World Women Championships).

Ishockeyn i världen

Ishockey är mest populärt i norra delarna av Nordamerika och Europa. Under senare år har flera NHL-lag flyttats till södra USA.

Internationella mästerskap

Ishockey har funnits på det olympiska programmet sedan 1920 (OS i Antwerpen). IIHF har arrangerat officiella världsmästerskap sedan 1920. De europeiska landslagen brukar satsa hårt för att vinna dessa turneringar, medan NHL inte brukar göra något liga-uppehåll för dem. Fram till 1976 fick bara amatörer spela i världsmästerskapet. Sovjetunionen hade fördel av detta då deras spelare på papperet var amatörer; de var anställda av militären. På grund av denna brist skapades 1996 en World Cup of Hockey, som arrangeras i samarbete mellan IIHF och NHL och spelas innan den nordamerikanska ligasäsongen startar. I OS-ishockey för herrar kan, sedan 1998, alla NHL-spelare delta eftersom NHL-serien gör uppehåll under OS. Ishockey-VM spelas i en separat turnering sedan 1972, i maj, och Tre Kronor blev 2006 först i världen att lyckats vinna båda guld-medaljerna vid OS och VM samma år.

Damernas världsmästerskap i ishockey har avgjorts sedan 1990, totalt tio mästerskap. Sedan 1998 har damishockey ingått i OS. Finalen i vinter-OS 2006 spelades mellan Kanada och Damkronorna, vilket var den första finalen för damer i VM- eller OS-sammanhang som inte avgjordes mellan Kanada och USA.

Europamästerskap för landslag i ishockey har spelats sedan 1910 för herrar och sedan 1989 för damer. Numera nedlagt såväl i båda könens seniorklasser som på juniorsidorna. Mellan åren 1910 till 1927, 1929 och 1932 spelades herrturneringen som en självständig turnering. Annars ingick Europamästerskap i VM och/eller OS i ishockey.

Dagens motsvarighet till landslags-EM är den årliga landslagsserien Euro Hockey Tour, som funnits sedan säsongen 1996/1997 och deltas av Sverige (Tre Kronor), Finland, Ryssland och Tjeckien. Serien består av fyra helgturneringar varje säsong, tre matcher per turnering, där samtliga nationer har en hemmaturnering var. Normal uppdelning för turneringstiden är Tjeckiens hemmaturnering i september (flyttas annars fram till april), Finlands i november, Rysslands i december och Sveriges i februari (flyttas till april vid OS-år).

I Europa finns också mästerskap för ishockeyklubbar. Mästarlagen från Europas sex bästa ishockeynationer spelar mot varandra i IIHF European Champions Cup. Turneringens första upplaga spelades i januari 2005 i St. Petersburg. European Champions Cup är en efterföljare till European Hockey League som spelades mellan 1996 och 2004. Innan dess hade liknande mästerskap arrangerats varje år sedan 1965. En annan modern klubblagsturnering och som arrangeras numera är European Trophy (även Red Bulls Salute).

I Asiatiska vinterspelen spelas ishockey sedan 1986 för herrar och 1996 för damer. Ledande nationer här är Kazakstan, Kina, Japan och Sydkorea.

National Hockey League

National Hockey League, NHL, är en professionell ishockeyliga i USA och Kanada och rankas som den främsta och mest kvalitetsfyllda klubblagsligan i världen. Ligan grundades 1917 och har idag 30 lag.

Kända nu aktiva NHL-spelare

Jarome Iginla Nicklas Bäckström Martin Brodeur Sidney Crosby Patrik Eliáš Marián Gáborík Dany Heatley Marián Hossa Olli Jokinen Miikka Kiprusoff Anže Kopitar Patrick Marleau John Tavares

Pavel Datsiuk Saku Koivu Mikko Koivu Aleksej Kovaljov Vincent Lecavalier Nicklas Lidström Henrik Lundqvist Jevgenij Malkin Ryan Miller Aleksandr Ovetjkin Teemu Selänne Joe Thornton Henrik Zetterberg

Brad Richards Martin St. Louis Ilja Kovaltjuk Mike Green Daniel Sedin Henrik Sedin

För fler spelare, se Lista över ishockeyspelare.

Spelare i Trippelguldklubben

Spelare som vunnit OS-guld, VM-guld och Stanley Cup.

Tomas Jonsson Håkan Loob Mats Näslund Valerij Kamenskij Alexej Gusarov Peter Forsberg Vjatjeslav Fetisov Igor Larionov Alexander Mogilnij Vladimir Malachov Joe Sakic Brendan Shanahan

Rob Blake Scott Niedermayer Jaromir Jagr Jiri Slegr Nicklas Lidström Fredrik Modin Chris Pronger Henrik Zetterberg Mikael Samuelsson Niklas Kronwall Eric Staal Jonathan Toews

Registrerade spelare per land

Detta är en lista över ledande länder sett till totalt antal registrerade ishockeyspelare, med innehållande minst 1 000 spelare. (Senaste uppdatering november 2011. Aktuell statistik, och för världens samtliga länder med registrerade ishockeyspelare, finns att se på IIHF:s medlemsfakta)

1. Kanada: 572 411 spelare (1,68% av landets folkmängd)
2. USA: 500 579 spelare (0,16% av landets folkmängd)
3. Tjeckien: 100 668 spelare (0,97% av landets folkmängd)
4. Finland: 65 251 spelare (1,21% av landets folkmängd)
5. Ryssland: 63 580 spelare (0,04% av landets folkmängd)
6. Sverige: 62 003 spelare (0,65% av landets folkmängd)
7. Tyskland: 28 932 spelare (0,04% av landets folkmängd)
8. Schweiz: 26 166 spelare (0,35% av landets folkmängd)
9. Japan: 20 226 spelare (0,02% av landets folkmängd)
10. Frankrike: 17 381 spelare (0,03% av landets folkmängd)
11. Österrike: 10 489 spelare (0,12% av landets folkmängd)
12. Slovakien: 8 280 spelare (0,15% av landets folkmängd)
13. Italien: 6 829 spelare (0,01% av landets folkmängd)
14. Norge: 6 177 spelare (0,13% av landets folkmängd)
15. Storbritannien: 4 901 spelare (0,01% av landets folkmängd)
16. Ukraina: 4 500 spelare (0,01% av landets folkmängd)
17. Lettland: 4 424 spelare (0,20% av landets folkmängd)
18. Danmark: 4 405 spelare (0,08% av landets folkmängd)
19. Vitryssland: 4 374 spelare (0,04% av landets folkmängd)
20. Kazakstan: 3 929 spelare (0,03% av landets folkmängd)
21. Australien: 3 188 spelare (0,01% av landets folkmängd)
22. Nederländerna: 2 485 spelare (0,01% av landets folkmängd)
23. Polen: 2 292 spelare (0,006% av landets folkmängd)
24. Ungern: 2 087 spelare (0,02% av landets folkmängd)
25. Sydkorea: 1 880 spelare (0,004% av landets folkmängd)
26. Estland: 1 510 spelare (0,12% av landets folkmängd)
27. Mexiko: 1 254 spelare (0,001% av landets folkmängd)
28. Nya Zeeland: 1 205 spelare (0,03% av landets folkmängd)
29. Belgien: 1 157 spelare (0,01% av landets folkmängd)
30. Nordkorea: 1 130 spelare (0,005% av landets folkmängd)
31. Mongoliet: 1 001 spelare (0,03% av landets folkmängd)

Se även

• IIHF:s världsrankinglista
• Ishockeylåt
• Ishockeymagasinet "Hockeykväll"
• Lista över ishockeyligor
• Lista över ishockeyspel
• U18-VM i ishockey
• U18-VM i ishockey för juniordamlandslag
• Hockeybockey

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ishockey
  Bilder & media
• Swehockey Regelboken
• Svenska Ishockeyförbundet
• NHL
• Omhockey.se
• 118100 - Frågor och svar om ishockey, t.o.m. 2009
• Kort om ishockey på Nationalencyklopedin