Saba

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Sabah.
Ej att förväxla med Sabha.
Denna artikel handlar om det forntida riket Saba. För suran i Koranen, se Saba (sura), för den karibiska ön, se Saba (ö).

Saba var ett forntida rike på sydvästra Arabiska halvön, med en huvudstad med samma namn, belägen på ett högt berg vid vägen mellan Aden och Marib. Enligt Bibeln var det residens för den från kung Salomos historia (i 1 Kon. 10) bekanta drottningen av Saba. Enligt det etiopiska nationaleposet Kebra Nagast låg riket i Etiopien och inte i västra Jemen. Men det finns forskare som hävdar att Saba mycket under en del av sin historia kunde ha sträckt sig över Röda havet. Om man studerar en karta över området, där Tårarnas port markerar den smalaste passagen mellan Afrika och Arabiska halvön i hela Röda havet, är det inte otänkbart att tänka sig ett rike som sträckte sig över havet och således täckte delar av dagens Jemen, Djibouti, Etiopien och norra Somalia.[1][2]

Invånarna i Saba, sabéer, var ett folk som från 600-talet till slutet av 100-talet f.Kr. härskade i sydvästra Arabien. Långt förut hade en självständig kultur uppblomstrat i denna del av halvön, där minéerna under århundraden förmedlat samfärdseln mellan Indien och medelhavsländerna. Kort efter 700 f.Kr. torde minéerna ha störtats av sabéerna, vilkas regenter under den första tiden verkar ha residerat i Sirwah, beläget i en av de ödsligaste trakterna i hela Arabien. Då de sabeiska erövrarna omkring 500 f.Kr. underkuvat hela det mineiska området, antog deras härskare, vilkas huvudstad från då var det blomstrande Marib, titeln "konung av Saba". Under ständiga strider med kungarna i Kataban (sydöst om Marib) och Hadramaut, kustlandet öster om Jemen, utvidgades sabeiska riket i Jemen mer och mer, på samma gång som den materiella kulturen kraftigt främjades genom den livliga handeln med avlägsna orter.

Då härskarna i Egypten, ptolemaierna, inledde direkta handelsförbindelser med Indien och gjorde Alexandria till medelpunkt för transitohandeln mellan Asien och Europa, började snart sabéernas makt gå tillbaka. Efter långvariga strider undanträngdes de omkring 115 f.Kr. av en annan sydarabisk stam, himyarerna, som störtade riket Kataban och bemäktigade sig den sabeiska huvudstaden Marib. Himjarerna, som förut bott i det sydvästligaste hörnet av halvön, utgjorde enligt arabernas genealogiska legender en äldre gren av sabéerna. Deras stamfader, Himjar, var nämligen äldre son till Abd schams med tillnamnet Saba, vars yngre son, Kahlan, var stamfader för en annan gren. I vidsträckt bemärkelse omfattar således namnet "sabéer" även himjarerna; i inskränkt bemärkelse däremot betecknar det ättlingarna till Sabas yngre son i motsats till himjarerna. Hos grekerna omtalas himjarerna under namnet homeriter.

Efter sabeiska rikets fall antog de himjariska kungarna den gamla titeln med tillägg av orden Dhu Raidan efter berget Raidan i närheten av katabanernas huvudstad Tamna, så att deras fullständiga titel lydde: "Konung av Saba och Dhu Raidan". År 26 f.Kr. försökte romarna bemäktiga sig Syd-Arabien för att komma i besittning av dess omätliga rikedomar, som nästan blivit ett ordspråk bland antikens folk. Kejsar Augustus utsände nämligen en expedition under Aelius Gallus, men företaget misslyckades fullständigt i Arabiens öknar.

Större framgång hade andra inkräktare. Befolkningen i Abessinien bestod till stor del av sydarabiska stammar, som redan under det sabeiska väldets tid invandrat till Afrika och där uppblandats med hamiter. Så småningom uppstod en återinvandring till Syd-Arabien, och redan i 1:a århundradet f.Kr. fattade abessinierna fast fot vid arabiska kusten. Med tiden ökades deras inflytande, och omkring 300 störtades det himjariska väldet av abessinierna. Rikets gränser utvidgades ytterligare, såsom framgår av titeln "Konung av Saba och Dhu Raidan, Hadramaut och Jemana", men de abessinska inkräktarna kunde inte hålla sig kvar i längden.

Efter Jerusalems förstöring av Titus år 70 hade judarna skingrats åt alla håll, och stora skaror hade invandrat även i Syd-Arabien. I samma mån som det judiska inflytandet tillväxte, uppblomstrade handeln på nytt, vilken alltid varit en av de förnämsta källorna till välståndet i södra Arabien och snart kunde himjariterna fördriva abessinierna, varpå ett judisk-himjaritiskt välde upprättades, som ägde bestånd från omkring 375 till 525.

Emellertid hade kristendomen tidigt vunnit insteg i Syd-Arabien, och då de kristna trädde i opposition mot den härskande klassen, som bekände sig till judendomen, anställde konung Dhu Nuwas bland sina kristna undersåtar ett förfärligt blodbad, som blev anledningen till det himjaritiska väldets störtande. I sin nöd vände sig nämligen de kristna med bön om hjälp till kejsaren Justinus I i Konstantinopel (518 - 527), och på hans uppmaning företog den kristna kungen i Abessinien ett erövringståg mot Jemen, vilket slutade med landets fullständiga underkuvande. Det abessinska väldet varade emellertid inte länge. De gamla sydarabiska adelssläkterna, som förblivit hedningar trots både judiskt och kristet inflytande, vände sig till perserna. Dessa fördrev abessinierna och insatte egna ståthållare i Jemen omkring 575. Men efter den persiske kungen Chosrev II:s död, 628, övergick hans ståthållare Badhan till islam, och redan 631 hade islam allmänt vunnit insteg i landet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Haruach, Miri Hunter. ”The Queen of Sheba: Transformation of An Ancient Cosmology of Interconnectedness”. Project Sheba. http://www.projectsheba.com/research.html. Läst 25 november 2012. 
  2. ^ Cheikh Anta Diop, Cook, Mercer, övers., & red. (1974) The African Origin of Civilization: Myth or Reality. Chicago: Lawrence Hill Books.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]