Sj-ljudet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sje-ljudet)
Hoppa till: navigering, sök
IPA-tecken
ɧ
U+0267

Sj-ljudet, även 7-ljudet[1] eller sje-ljudet, är ett tonlöst blåsande fonem som används bland annat i det svenska språket.

Exempel på svenska ord där sj-ljudet ger en helt annan betydelse än tj-ljudet /ɕ/ är skött - kött, skjuta - tjuta och skina - Kina (se Lista över svenska minimala par mellan sj- och tj-ljudet för fler exempel). Båda ljuden är tonlösa frikativa konsonanter, men tj-ljudet är en alveolopalatal konsonant.

Fonemet har i svenskan tre regionala och ordspecifika uttalsvarianter: mellersta, bakre och främre sj-ljudet. I rikssvenska används vanligen det mellersta sj-ljudet, som betecknas /ɧ/ enligt IPA-systemet, och som är nära nog unikt för det svenska språket. I slutet av vissa ord, exempelvis 'dusch', 'garage' och 'beige', används istället det så kallade främre sj-ljudet /ʂ/. Ordet 'shorts' /ɧoːʈʂ/ inleds i rikssvenska med det mellersta sj-ljudet och avslutas med det främre. I vissa källor, exempelvis SAOB och Nationalencyklopedin, skiljer man inte på dessa, utan där används generellt den neutrala uttalsbeteckningen /ʃ/ för sj-ljudets olika uttalsvarianter.

I vissa finlandssvenska dialekter ersätts sj-ljudet med tj-ljudet /ɕ/, eller av ett litet t-förslag följt av tj-ljud /tɕ/,[2][3] medan andra finska dialekter generellt använder främre sj-ljudet.

Uttal[redigera | redigera wikitext]

Sj-ljudet uttalas som ett utblås genom en liten, rund öppning i mitten av munnen.

Uttalsvarianter i svenska språket[redigera | redigera wikitext]

Fonemet innefattar flera dialektala och individuella allofoner (uttalsvarianter som inte är betydelseskiljande) i svenska språket. I en viss dialekt kan olika allofoner användas för sj-ljudet i olika ord.

Mellersta sj-ljudet[redigera | redigera wikitext]

I Mellansverige och rikssvenska används främst det mellersta sj-ljudet, den egentliga innebörden av symbolen /ɧ/, vilket är en tonlös koartikulerad palatoalveolar och velar[4] frikativ med rundad och relativt sluten mun som skrivs fonetisk som f/.[5] Främst används det i början av ord, exempelvis schack och sju, och slutet av vissa ord, exempevlis mach, men inte alltid i slutet av ord.

Bakre sj-ljudet[redigera | redigera wikitext]

I delar av södra Sverige används det bakre sj-ljudet, vilket är ett ach-likt ljud /x/ som uttalas vid tungroten med mindre rundad och öppnare mun, och kan påminna om en lätt harkling eller motsvarande ljud i nederländska. Det är en retroflex konsonant, som i fonetisk skrift betecknas x/.[5] Det uttalas i liknade position som det tungrots-r som används i dialektområdet.

Främre sj-ljudet[redigera | redigera wikitext]

I norra Norrland[6] och ibland i Ångermanland[7] och vissa finlandssvenska dialekter används i stället det främre sj-ljudet, som enligt vissa källor är en tonlös postalveolar frikativa /ʃ/, och andra[8] en tonlös retroflex frikativa /ʂ/, och uttalas med tungspetsen uppåt, nära tandvallen, i liknande position som främre r-ljudet. Detta ljud används även i rikssvenska och av många talare i mellansverige i slutet av vissa ord,[5] exempelvis 'dusch'. Det är nära besläktat med tonlös postalveolar frikativa /ʃ/, exempelvis i engelskans she. Det är ett tonlöst ljud som uttalas med tungan i liknade position som det tungspets-r som används i dialektområdet.

Närliggande fonem[redigera | redigera wikitext]

Rs-ljudet[redigera | redigera wikitext]

Rs-ljudet (som i rikssvenska fors, kors, börs, barsk, syrsa, ursäkta och förstärka) assimileras ofta i svenska språket till främre sj-ljudet /ʂ/, och i södra Sverige till s-ljud (fors uttalas då foss).[9] Det finns dock enstaka minimala ordpar[10] mellan den tonlösa retroflexa frikativan och sj-ljudet, till exempel mach (uppkallat efter Ernst Mach) och mars, som uttalas olika i vissa svenska dialekter. Det lilla antalet minimala ordpar (se lista) gör det diskutabelt om sj-ljudet och rs-ljudet skall betraktas som olika fonem eller samma.

Tj-ljudet[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer att personer som inte är uppvuxna med norrländska eller mellansvenska dialekter inte kan höra skillnad på tj-ljudet /ɕ/ och det främre främre sj-ljudet /ʂ/, men ljuden är olika, emedan tj-ljudet uttalas med tungspetsen nära nedre tandraden (i ungefär samma position som j-ljudet uttalas) och främre tj-ljudet med tungspeten nära övre tandraden. Sj-ljudet och tj-ljudet är betydelsebärande fonem i ett flertal minimala ordpar, men i rikssvenskan finns inga exempel på ordpar där främre sj-ljudet (rs-ljudet) och tj-ljudet är betydelsebärande.

Förekomst i andra språk[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless palato-alveolar sibilant#Occurrence
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless retroflex sibilant#Occurrence
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless uvular fricative#Occurrence

Mellersta sj-ljudet (/ɧ/ eller f/) är unikt för det svenska språket samt för den tyska Kölschdialekten som talas i delar av Kurfurstendömet Köln (där /ɧ/ inte är en ersättning för det högtyska /ʃ/, utan för /ç/, exempelvis i "ich").

Det främre sj-ljudet (som har tolkats som både /ʃ/ och /ʂ/) är vanligt i ett stort antal andra språk.

Det bakre sj-ljudet x/ liknar det tyska ach-ljudet /χ/ vilket förekommer i ett flertal andra språk.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless palato-alveolar sibilant#Occurrence

Klassiskt latin såväl som proto-germanska saknade /ʃ/, ɧ/ och /ʂ/, men i synnerhet /ʃ/ förekommer i moderna latinska och germanska språk, och tros i de flesta fall härröra från /sk/. Exempel: På latin uttalades Scientia ("vetenskap") med /sk/, men har förskjutits till [ʃ] på italienska scienza. Proto-germanska Skipá ("ihåligt föremål, vattenburet kärl större än en båt") uttalad /skipɑ/, utvecklades till det ord som på fornengelska stavades scip och som länge uttalades med /sk/, men med tiden började uttalas /ʃɪp/ och fick stavningen "ship" på engelska.

Motsvarande övergång nådde med tiden fornhögtyska, därefter troligen lågtyska, sedan mellan-nederländska (där den frystes vid /sχ/). Därefter nådde övergången nordfrisiskan, troligen genom påverkan från tyska och lågtyska.

I svenska språket gick övergången relativt snabbt, vilket resulterade i det mycket ovanliga /ɧ/-fonemet.

Det sista språket att genomgå skiftet var norska, där resultatet av övergången var /ʃ/.

Stavning[redigera | redigera wikitext]

Sj-ljudet kan stavas på många olika sätt i svenskan.[11] Det finns en stor gråzon av obskyrt dialektala och lingvistiskt tveksamma exempel, så ett exakt antal är tveksamt att ge. Här är några exempel på stavningar:

Ord Uttal i IPA
sju /ɧʉ̟ː/
skön /ɧøːn/
stjärna /ˈɧæːɳa/
skjorta /ˈɧʊʈa/
schack /ɧak/
jalusi /ɧalɵˈsiː/
choklad /ɧʊkˈlɑː/
station /staˈɧuːn/
motion /mɔtˈɧuːn/
diskussion /dɪskɵˈɧuːn/
konklusion /kɔnklɵˈɧuːn/
genre /ˈɧaŋɛr/
shorts /ɧoːʈʂ/
Kristianstad /krɪˈɧansta/
xjö /ˈvɛkɧøː/
östgöte /ˈœɧœtə/

Följande ord uttalas med främre sj-ljudet i rikssvenskan (tonlös retroflex frikativa /ʂ/, det vill säga samma som rs-ljudet) men beskrivs ofta som sj-ljud:

Ord Uttal i IPA
beige /beːʂ/ eller /bɛːʂ/
eloge /eˈlo:ʂ/
hurts /hɵʈʂ/

Ramsa för att komma ihåg ord som stavas med 'skj': Pojken i sin skjorta gul, skjuter skjutsen in i skjul.

Ramsa för att komma ihåg ord som stavas med 'stj': Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Se även[redigera | redigera wikitext]


Pulmonisk-egressiva konsonanter
labiala koronala dorsala radikala
bilab. lab.dent. dent. alve. postal. al.pal. retrof. palat. velara uvul. fary. epigl. glott.
nasaler m ɱ n ɳ ɲ ŋ ɴ
klusiler p b * * t d ʈ ɖ c ɟ k g q ɢ ʡ ʔ
frikativor ɸ β f v θ ð s z ʃ ʒ ɕ ʑ ʂ ʐ ç ʝ x ɣ χ ʁ ħ ʕ ʜ ʢ h ɦ
approx. β̞ ʋ ɹ ɻ j ɰ
tremul. ʙ r ʀ *
flappar ɾ ɽ
lat. frik. ɬ ɮ * * *
lat. appr. l ɭ ʎ ʟ
lat. flappar ɺ *
Not: * står för foner som ännu saknar officiella IPA-tecken.
Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rosenquist (2007), s. 10
  2. ^ Lyssna på inspelningar av finlandssvensk dialekt från Gamlakarleby, där sj-ljudet i "männskor" uttalas /ɕ/ och i "själv" uttalas /tɕ/. Accessdatum 1 nov 2014
  3. ^ Lyssna på finlandssvensk dialekt från Hautskär, där mannen uttalar sj-ljudet i "skörden", "sköta" och "kanske" med ett tj-liknande ljud, och kvinnan uttalar sj-ljudet i "Kalskär" som s-ljud, förmodligen för att hon har finska som modersmål. Accessdatum 1 november 2014
  4. ^ IPA-publikationen The international phonetic alphabet (2005)
  5. ^ [a b c] Rosenquist (2007), s. 33
  6. ^ Lyssna på dialekt av äldre man från Nysätra, Västerbotten, där "själv", "skälla" och "skjut" uttalas med främre sj-ljud. Accessdatum 1 november 2014.
  7. ^ Lyssna på dialekt av äldre man från Kramfors, Ångermanland, där "människ" uttalas med främre sj-ljud. Accessdatum 1 november 2014.
  8. ^ Ladefoged & Maddieson 1996:171–172, 330. Citeras i en:Sj-sound, med accessdatum 2014-11-03.
  9. ^ Claes-Christian Elert, Ljud och ord i svenskan, Almqvist & Wiksell, 1970 , sid 77.
  10. ^ Kiselman, Christer. ”Funderingar om fonem”. Uppsala universitet. http://www2.math.uu.se/~kiselman/fonem.pdf. Läst 13 februari 2012.  definierar minimala ordpar
  11. ^ Vetenskapsradion: 65 sätt att stava sje-ljudet

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur