Slaget om Nöteborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Slaget om Nöteborg (olika betydelser).
Slaget om Nöteborg
Del av Stora nordiska kriget
Storm of Noteburg 1702.jpg
Den Ryska stormningen av det svenska fortet Nöteborg
Ägde rum 26 september-11 oktober 1702 (O.S.)
27 september–12 oktober 1702 (S.S.)
7 –22 oktober 1702 (N.S.)
Plats Nöteborg, Sverige (Ladoga, Ryssland)
Resultat Ryssland segrare
Stridande
Sverige Sverige  Ryssland
Befälhavare/ledare
Sverige Wilhelm von Schlippenbach
Sverige Major Leyon
Ryssland Peter I
Ryssland Boris Sjeremetev
Styrka
440 soldater[1][2]

142 lätta artilleripjäser[2]

12 500 direkt närvarande, 35 000 sammanlagt[2]

51 tunga artilleripjäser[2]

Förluster
200 döda,
156 sårade

Totalt:
Runt 356 förluster[2]

538 döda,
925 sårade

Totalt:
Runt 1 463 förluster[2]

Slaget om Nöteborg ägde rum mellan 26 september och 11 oktober 1702.[3]

Belägringen var en av de första i det Stora nordiska kriget, där ryska styrkor intog det svenska fortet Nöteborg, senare i oktober namnändrat till Schlüsselburg. Med avsikt att storma och inta det svenska fortet, samlade Peter den store en styrka på upp mot 35 000 man och marscherade i tio dagar tills han var framme. Runt omkring 12 500 av dessa män blev placerade på stranden av floden Neva, där de slog läger till den 25 september då styrkan på order av Peter I började tåga mot Nöteborg.[4] Efter att den svenske befälhavaren Wilhelm von Schlippenbach strikt vägrat överläma fortet började de svenska soldaterna omedelbart beskjutas av ryskt tungt artilleri. Ryssarna började kort därefter att försöka inta fästningen med hjälp av en stormning men det blev ett taktiskt misslyckande och de led stora förluster. Dock ska de har gjort tillräckligt stor skada på de mycket färre svenskarna för att tvinga dem att överlämna Nöteborg den 11 oktober 1702.[5] Efter att ha tagit kontroll över fortet började Peter I omedelbart med uppbyggandet av den totalt förstörda fästningen på den hasselnötsformade ön, och bytte kort därefter fästningens namn till Schlüsselburg.[3][4]

Det svenska försvaret[redigera | redigera wikitext]

I försvaret av Nöteborg den 25 september deltog en svensk styrka på ungefär fyrahundra soldater,[1] med etthundrafyrtiofyra kanoner av mindre kaliber, under befäl av den gamla översten Gustav Wilhelm von Schlippenbach. Han var bror till den svenske generalen Wolmar Anton von Schlippenbach, dåvarande befälhavare över Livland.[6][7] Bara några dagar innan stormningen anlände ytterligare femtio svenska soldater som förstärkning, med specialutbildning till grenadjärer under befäl av Major Leyon, som skulle komma att spela en stor roll i försvaret av Nöteborg. När han anlände med sina femtio grenadjärer var fästningen helt isolerad av de ryska styrkorna och huvudingångarna stängda. Soldaterna fick då med hjälp av kvällsmörkret försöka ro över till den ö fortet låg på, och smyga till ett av tornen, där ska Leyon med hjälp av de trupper som funnits inuti fästningen kunnat ta sig upp med linor.[1] Väl inne fick han chockerande information; det återstod nu bara tvåhundratjugofem krigsdugliga av de fyrahundra ursprungliga soldaterna som försvarat fortet, resten var antingen sjuka, döda eller skadade av fiendens artillerield som pågått ända sedan den 2 oktober.[8]

Den försvarande aspekten av fortet bestod av en 8,5 meter hög och 4,3 meter tjock stenmur, med sju torn. Åt nordost innanför murarna stod ett slott, vilket också var omgivet av en stenmur och 3 torn. Huvudförsvaret av fortet var i själva verket Nevafloden tillsammans med Ladogasjön vilka båda gick runt hela fortet. På den högra stranden av Neva, omkring 2730 meter från huvudfästningen fanns det en mindre befästning i vilket en annan svensk garnison fanns för att kunna kommunicera och transportera förnödenheter över floden till huvudfortet.[4]

Belägringen[redigera | redigera wikitext]

En senare illustration av belägringen

Med en styrka på upp mot 12 500 soldater avancerade Peter den store och hans armé för att belägra det svenska fortet Nöteborg, som ursprungligen blivit anlagd av svenskarna under Torgils Knutsson 1299, men redan 1301 gått förlorad till novgoroderna. I rysk historieskrivning sägs den ha anlagts av knjaz (prins) Juri Danilovitj av Novgorod. Namnet Nöteborg är härlett från ryskans Opex [arech] som betyder nöt eller kärna, och kan ha inspirerats av att hasselbuskar var vanliga på ön.[3]

Några dagar efter ha anlänt till Nöteborg sände Peter fyrahundra soldater från Preobrazhenskyregementet för att rensa och hålla positioner närmare fortet och förbereda för den ryska huvudstyrkan. Trupperna förstörde två svenska båtar utsända för spaning, men blev genast beskjutna från fortet. Detta stoppade dock inte ryssarna från att utföra arbetet med förberedelserna inför belägringen och de förlorade endast en man. Dagen därpå anlände resten av Preobrazhensky- och Semenovskyregementena.[4]

En gravyr av belägringen av A Zubov, 1713

Resten av ryssarna tog positioner på båda sidor av floden Neva den 26 september, och var under de följande dagarna upptagna med konstruktionen av artilleriet, som blev klart den 1 oktober.[9] Beskjutningen av fortet började den 2 oktober. Preobrazhenskyregementet fick det svåra jobbet med att erövra och säkra den andra fästningen vid Nevas strand, klockan fyra på morgonen den 1 oktober inlett mot den bortre kusten av floden drog sig nu regementet framåt med Tsaren själv som befälhavare. Det blev ett framgångsrikt anfall och ryssarna lyckades inta den andra befästningen utan något större motstånd. Därefter började arbetet med att anlägga fler belägringskonstruktioner och så småningom var Nöteborg belägrat från alla riktningar, försvararna var nu omringade och isolerade.[4] Med hjälp av en flotta av små båtar som de tog ner från ån Svir genom sjön Ladoga blev blockaden av fortet successivt och ett brev om kapitulation skickades nu till den svenska befälhavaren Wilhelm von Schlippenbach. Schlippenbach svarade med begäran om en fyra dagars väntan, vilket han under tiden skulle fråga General Arvid Horn som var hans överman, som för tillfället befann sig i Narva, om det fanns alternativ till kapitulering.[4] Men den 11 oktober öppnade den ryska styrkan eld mot Nöteborg eftersom de inte omedelbart kapitulerat, vilket var Peter I's plan med hela operationen, tid var något han inte kunde för ödsla under sin Svenska stridskampanj.[3]

Den 3 oktober sände hustrun av befälhavaren Schlippenbach ett brev till den ryska fältmarskalken, i namn av alla fruar vars soldater försvarar fästningen, om de var tillåtna att lämna fortet. Peter I som önskade ingen förlorad tid svarade med, att om fri passage ut ur fästningen ska godkännas så skall det vara för att deras makar följer med dem.[3]

Den 4 oktober intog tre hundra ryska soldater några öar som låg positionerade närmre Svenskarnas ännu inte erövrade fort, med hjälp av markarbeten och manövrerande.[4]

Stormningen av fortet[redigera | redigera wikitext]

Den 9 oktober så började förberedelserna inför stormningen på fortet att verkställas, belägringsstegar var distribuerade och officerarna blev tillsagda om när och vart fortet skulle komma att stormas. Det blev till slut, "den elfte Oktober", klart om att Peter I själv skulle stå för ledningen av anfallet. Klockan ett, på morgonen dagen efter, bröt en eld ut i fortet, det var några hus som kom att antändas av en "eld-boll" skjuten ifrån en av ryssarnas kanoner. Ryssarna som skulle komma att anfalla fästningen väntade i sina landstigningsbåtar, två mil ifrån Nöteborg. Klockan halv tre, avfyrades några av det tyngsta kanonerna, vilket var signalen för att anfalla.

Svenskarna hade då nittiofem soldater placerade vid delen av kyrkruinerna i befäl av Majoren Leyon, ytterligare sjuttiofem soldater i delen av källarruinerna i befäl av majoren Charpentier, dessa båda låg ypperligt nära varandra, medan resten av soldaterna var utspridda på murarna och i tornen där anfall anades mest.[8] Ryssarna blåste nu till det första anfallet, passerade ån i deras landstigningsbåtar förberedda med belägringsstegar och massvis med soldater, konstant under beskjutning från både musköter samt kanoner gjorde de ett försök i att klättra över de förstörda ställen på muren vilka de ryska kanoner hade öppnat, det hade bildats tre ingångar. Men så småningom blev de hjältemodigt tillbakaslagna av de underlägsna svenskarna, med mesta dels tack vare de femtio grenadjärer som anlänt tidigare till deras undsättning, ryssarna blev tvingade till reträtt.

I det andra och sista anfallet på fortet deltog även soldater från preobrazhensky och semenovsky regementen, som anlände till hasselnötsön med nya belägringsstegar kortare än de förra för att göra soldaterna så snabba och flexibla som möjligt. Det visade sig senare att stegarna var för korta, men attacken fortsatte. Sprickor och trånga utrymmen i den fallna muren bildade strypningar och blockerade och trängde fast det ryska infanteriet, vilket gjorde dem till oerhört lätta måltavlor för svenska muskötkulor och granater. Ryssarna tog i och med detta oerhört stora förluster, den ryska majoren Andrei Karpov blev delvis lindrigt skadad under stormningens skede, och Peter bestämde sig då för att omedelbart blåsa av attacken efter att ha hört dessa nyheter, dock så nådde aldrig ordern fram till frontlinjerna.[5]

Det finns också berättelser till ett annat tänkbart alternativ till varför ordern inte verkställdes, nämligen Mikhail Golitsyn, som istället fick ordern om reträtt men vägrade att slutföra denna. Och att han i och med detta ska ha givit order om att landningsbåtarna skulle tas tillbaka till ryssarnas fäste, och tvinga hans soldater till två alternativ, antingen dö eller inta fästningen och leva.[4][10]

Svensk kapitulation och efterverkan[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser av ryska silvermedaljer

De brutala försök till att inta fästningen av de ryska trupperna föregick i en tretton timmar lång strid, i vilken svenskarna lyckats hålla bort och slå tillbaka ryssarna, gång på gång. Denna gång skickades ett nytt brev till Schlippenbach om överlämning av fortet, Schlippenbach funderade ett tag, tittade sig runt omkring och räknade manskap samt ammunition. Han kom fram till att det inte fanns nog med krigsdugliga soldater kvar för att motstå en till attack, ammunitionen var nästan slut och antalet granater var räknade till noll.[4] Schlippenbach gick med på kapitulation på ärofyllda krav, och hela hans garnison på åttiotre krigsdugliga, 156 skadade och fyra kanoner fick lämna fortet, 138 kanoner lämnades kvar till ryssarna, och fortet Nöteborg var förlorat.[3]

Beräknat 6 544 kanonkulor hade blivit skjutna in i fästningen av Nöteborg under hela belägringen och Peter började genast med uppbyggnad av de skador som gjorts på fortet, kort därefter namngivit det Schlüsselburg (tyska för "Nyckelstad"), och upphängd i den västra bastionen den nyckel han fått av befälhavaren, som symbol för att det här fortet var nyckeln till hela Neva. Efteråt när han varit i St. Petersburg, for han till Schlüsselburgfästningen den 22 oktober och festade för intagandet av Nöteborg. Menshikov, som bevisat stor militärisk kunskap var tillägnad guvernör av fortet med det nya namnet Schlüsselburg.[3]

Refernser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] The fortress Nöteborg (Shlisselburg) 1650-1702
  2. ^ [a b c d e f] Peter the Great's Unknown War, Vjatšeslav Krassikov
  3. ^ [a b c d e f g] The Century. "21". The Century Co. 1881. http://books.google.com/books?id=J_HtJUgpth0C&dq=general+Schlippenbach+noteburg&source=gbs_navlinks_s. 
  4. ^ [a b c d e f g h i] Alexandr Konstantinovich Chicherin (Александр Константинович Чичерин) (1883). Исторія Леиб-Гвардіи Преображенскаго полка: 1683-1883 г.. 
  5. ^ [a b] Исторія Петра Великаго. В Тип. К. Жернакова. 1843. http://books.google.com/books?id=cdYKAAAAIAAJ&dq=осада+нотебурга&source=gbs_navlinks_s. 
  6. ^ Finska Arméns krigshistoria, p. 181
  7. ^ Peter Ullgren, Det stora nordiska kriget 1700-1721 (2008) Stockholm, Prisma. Sida 142. ISBN 978-91-518-5107-5
  8. ^ [a b] Bengt Nilsson Historia
  9. ^ Pavel Osipovich Bobrovsky (Павел Осипович Бобровскій) (1898). Военное право в Россіи при Петрѣ Великом, часть вторая. Изд. Военно-усненаго комитета Главнаго штаба. http://books.google.com/books?id=RPEXAAAAYAAJ&dq=осада+нотебурга&source=gbs_navlinks_s. 
  10. ^ Л. Фриман (1895). Исторія крѣпости в Россіи: До начала XIX столѣтія. http://books.google.com/books?id=Vsi-i6PAhr8C&dq=осада+нотебурга&source=gbs_navlinks_s.