Slaget vid Helsingborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel behandlar slaget under Stora nordiska kriget, för fler slag med samma namn, se Slaget vid Helsingborg (olika betydelser).
Slaget vid Helsingborg
Del av Stora nordiska kriget
Battle of Helsingborg print.jpg
Tyskt kopparstick över slaget.
Ägde rum 28 februari 1710 (ss)
27 februari 1710 (gs)
10 mars 1710 (ns)
Plats Ringstorp, utanför Helsingborg, Sverige
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Danmark Danmark
Befälhavare/ledare
Sverige Magnus Stenbock Danmark Jørgen Rantzau
Styrka
14 000 man 14 000 man
Förluster
897 döda
2 098 sårade[1]
1 500 döda
3 500 sårade
2 677 tillfångatagna[1]

Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 (enligt den svenska kalendern; 27 februari enligt den julianska och 10 mars enligt den gregorianska) vid Ringstorpshöjden nordöst om dåvarande Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på 14 000 man, ledd av generallöjtnant Jørgen Rantzau, och den lika stora segrande svenska armén ledd av generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock.

Slaget hade sin upptakt när Danmark försökte utnyttja det svenska nederlaget vid Poltava år 1709 genom att på hösten samma år landstiga med en invasionsarmé vid Råå. Då större delen av de svenska stridskrafterna hade utplånats vid Poltava, var styrkorna i landet i för dåligt skick för att bjuda tillräckligt försvar. Stenbock tvingades därför dra sig tillbaka till Småland, där en ny armé tränades upp. Under tiden ryckte den danska armén allt längre in i Skåne, med målet att inta flottbasen i Karlskrona. När Stenbock slutligen kunde tåga in i Skåne drog sig de danska trupperna tillbaka till Helsingborg, där det avgörande slaget sedan stod. Slaget slutade i svensk seger och efterföljdes av en dansk reträtt från Skåne. Detta blev därmed Danmarks sista större kraftsamling att återta Skånelandskapen.

Upptakten till slaget[redigera | redigera wikitext]

Danmark hade tvingats ur det Stora nordiska kriget vid freden i Traventhal år 1700 men hade länge planerat att åter ge sig in i kriget med målet att återerövra de förlorade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Efter det svenska nederlaget i Poltava år 1709 såg danskarna sin chans och samma år förklarade de åter krig mot Sverige. Den 18 oktober 1709 nådde krigsförklaringen det svenska riksrådet och som grund hade danskarna angivit att Sverige hade fuskat med Öresundstullen, samt att befolkningen i de forna danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän hade behandlats illa.[2]

Invasionen[redigera | redigera wikitext]

På senhösten 1709 samlades en ansenlig dansk flotta i Öresund. Den 1 november ankrade denna på redden utanför Råå, på samma plats som de danska styrkorna landstigit år 1676 i början av det Skånska kriget. Landstigningen påbörjades den 2 november och samma dag landsteg den danske kungen, Fredrik IV, med sin drottning vid Råå.[3] Den danska invasionshären leddes av general Christian Ditlev Reventlow och bestod av 15 000 man indelade i sex kavalleriregementen, fyra dragonregementen, åtta infanteriregementen, sex artillerikompanier, samt träng. Man mötte praktiskt taget inget motstånd från svensk sida. Den svenska armén var i uruselt skick efter Poltava, då flera regementen helt upphört att existera. Arbetet med att återuppbygga och återbemanna regementena hade genast börjat efter Poltava, men på sensommaren 1709 disponerade guvernören i Skåne, general Magnus Stenbock, endast ett skånskt regemente i stridsdugligt skick, bestående av 1 500 man. Det svenska motanfallet fick vänta och man drog sig tillbaka till Småland.

Den 3 november anlände en delegation från Helsingborg, som överlämnade staden åt danskarna i utbyte mot deras beskydd, då svenskarna enligt dessa hade hotat att bränna ner staden.[4] Samtidigt meddelade de att den svenska garnisonen övergett staden. Den danske kungen reste den 5 november till Helsingborg, eskorterad av 50 man ur gardet, och bosatte sig i rådmannen Herman Schlyters gård, numera Henckelska gården. Danskarna ämnade använda Helsingborg som brohuvud och började rusta upp stadens raserade befästningar. När man ansåg sig ha säkrat sin försörjning började man rycka inåt landet. I början av december kontrollerade danskarna praktiskt taget hela mellersta Skåne utom Landskrona och Malmö.[2] Deras mål var att inta flottbasen i Karlskrona och den danska armén arbetade sig snabbt inåt landet. I januari 1710 besegrade man en mindre svensk styrka utanför Kristianstad, vilket säkrade övergången av Helge å, och det senare erövrandet avKarlshamn.[5]

Stenbock rycker in i Skåne[redigera | redigera wikitext]

General Magnus Stenbock hade under tiden lagt ner stor möda på att samla ihop en ny svensk armé och flera nya regementen började samlas i Växjö, där Stenbock tänkt utgå från. Den snabbhet med vilken den nya armén sattes upp i visade på indelningsverkets effektivitet.[5] Dagligen lät man de oerfarna trupperna öva på isen på en frusen sjö utanför staden och snart fick soldaterna även uniformer hämtade ur militärförråden.[2][5] Den 5 februari hade Stenbock förflyttat sig till Osby där ytterligare förband anslöt sig och man hade nu samlat ihop cirka 16 000 man. Genom detta var den svenska armén nu avsevärt större än den efterhand allt mer decimerade danska. Stenbock hade för avsikt att marschera över Rönneå ner till Kävlingeån och på så sätt skära av danskarnas försörjningslinjer.

Den danska befälhavaren Reventlow insåg allvaret och övergav genast norra Skåne och vände söderut för att skapa en ny försörjningslinje via Barsebäck.[6] När de nådde Ringsjön i centrala Skåne blev Reventlow plötsligt sjuk och fick överlämna befälet till generallöjtnanten Jørgen Rantzau.[6] Rantzau fruktade att man skulle bli inklämda mellan den svenska armén och den svenska garnisonen i Malmö och begav sig därför upp mot Helsingborg. Väl uppe i staden kunde Rantzau få förstärkningar och när han slog läger bestod hans styrkor av 10 000 fotsoldater och 4 000 ryttare. Samtidigt innebar Rantzaus marsch mot Helsingborg att Stenbock fick fri lejd till garnisonen i Malmö, där han kunde hämta 20 välbehövliga kanoner, och dessutom fick han tillgång till de skånska slätternas proviantförråd.[7] Stenbock kunde därför vänta till den 26 februari innan han begav sig upp mot Helsingborg. Tiden utnyttjade Rantzau genom att hålla krigsråd, där bland annat Fredrik VI deltog, och genom att noga välja ut arméns positioner med hänsyn till terrängen.[7] Den 27 februari nådde Stenbock Fleninge norr om Helsingborg, där han slog läger för natten. Den svenska armén var vid tillfället lika stor som den danska och hade ett större kavalleri, men därigenom också färre infanterister.[6]

Slagets gång[redigera | redigera wikitext]

Inledande skedet av slaget. Danska armén har ställt upp sig mot Ängelholmsvägen, där de tror svenskarna ska komma ifrån. Istället kommer Stenbock från norr, längs Kullavägen.
Den danska armén har vridit sig mot nord och förstärkt i väster för att skydda sitt artilleri på Ringstorpshöjden. Den första kontakten mellan parterna sker mellan kavalleristyrkor vid Brohuset.
Slutskedet av slaget. De danska flyglarna har kollapsat och flyr mot Helsingborg. Centern håller emot med hjälp av elitstyrkorna Gardet och Grenadjärskåren på flankerna för att understödja reträtten.

På morgonen den 28 februari stod de danska trupperna redan utposterade på sina ställningar i väntan på de svenska styrkorna. Fronten sträckte sig nästan tre kilometer i nord-sydlig riktning öster om staden. Den vänstra flygeln var placerad mellan Pålsjö skog och Ringstorpshöjden, på vilken danskarnas artilleri var placerat. Centern sträckte sig från Ringstorp till öster om nuvarande Fredriksdal och den högra flygeln nådde ner till Husensjö.[8] Framför sig skyddades trupperna av svårframkomlig terräng i form av halvfrusna sankmarker. Stenbock hade redan vid gryningen påbörjat sin marsch mot Helsingborg. Han förflyttade sig först rakt västerut mot Allerum och vände sedan söderut. När han närmade sig de danska ställningarna formerades armén i slagordning. Den högra flygeln stod vid Senderöds by, centern framför Gyhults gård, medan den vänstra flygeln sträckte sig bort mot Brohuset.[9]

Slagets början[redigera | redigera wikitext]

En tät morgondimma låg över området och dolde de stridande parterna för varandra. När Rantzau på morgonen red ut för att rekognoscera konstaterade han att dimman var så tät att han inte kunde se tre hästlängder framför sig. Tillsammans med generaliteten nådde han därför slutsatsen att de svenska styrkorna omöjligen kunde förflytta sig i så dålig sikt.[9] Men när dimman lättade runt en timme senare såg Rantzau hur hela den svenska armén stod i full slagordning framför den danska. Även Stenbock överraskades, då han såg att de danska ställningarna var mycket fördelaktigare än vad hans underrättelser hade berättat.[6] Rantzau såg att den svenska armén sträckte sig hela vägen ner mot Pålsjö och hotade därför att utflankera hans egen vänsterflygel och ansåg sig då tvungen att snabbt förstärka den. Han förflyttade delar av infanteriet till flanken och placerade sitt artilleri på Ringstorpshöjden varifrån han klockan 12 påbörjade beskjutning av de svenska trupperna.[9][10] Stenbock hade däremot andra planer än de som Rantzau fruktade.

Rantzaus misstag[redigera | redigera wikitext]

Istället för att utnyttja den svaga danska västra flanken vred Stenbock istället hela sin armé åt öster i en mycket tidskrävande manöver som slutligen placerade den vänstra svenska flygeln mellan Brohuset och Filborna by.[9] Detta uppfattades av danskarna som att han försökte omfamna den danska östra flygeln. Då det danska kavalleriet var underlägset hade en överflygling här kunnat skära av truppernas reträttväg mot Helsingborg. För att förhindra detta beordrade Rantzau kavalleriet i högra flygeln att rycka fram mot Filborna för att möta de svenska styrkorna.[11] Då Rantzau inte hade underrättat sina övriga officerare om detta antog de att det var en generell framryckning och började röra sina trupper mot nordost för att slutligen ställa sig i position längs Ängelholmsvägen. Denna manöver drog ut den danska centern och skapade luckor i den danska linjen som senare inte kunde täppas till, vilket fick fatala konsekvenser för danskarnas del under fortsättningen av slaget.[11]

Högerflygelns utfall mot svenskarna blev däremot en framgång som resulterade i att svenskarna slogs tillbaka och den svenska befälhavaren, generallöjtnant Jacob Burensköld, togs till fånga. Striderna leddes av Rantzau själv som därigenom var fullkomligt ovetande om den spontana framryckning den danska armén gjort. Under tiden hade den svenska östra flygeln förstärkts och började efter hand få ett övertag mot danskarna. Samtidigt uppstod ett rykte inom de danska ryttartrupperna att svenskarna hade omringat dem och anföll dem i ryggen, vilket skapade panik i leden. Befälhavaren Rantzau skadades under stridens gång genom en kula i bröstet och fördes vid halvt medvetande till Helsingborg.[11] Snart föll hela ställningen samman och trupperna flydde mot Helsingborg.[10]

Den danska linjen faller samman[redigera | redigera wikitext]

Medan Rantzau själv deltog i striderna stod Stenbock med god överblick över slagfältet och han uppfattade snabbt luckan mellan den danska högerflygeln och centern. Han lät genast ge order om att alla tillgängliga kavalleristyrkor skulle anfalla den danska centerns flank.[11] Vid anfallet blev frånvaron av en överblickande befälhavare för de danska styrkorna påtaglig. När det svenska infanteriet inledde sitt anfall vid Ängelholmsvägen stod de danska trupperna emot med stora svårigheter. Drottningens regemente fick stå emot kraftig artilleribeskjutning efterföljt av det svenska infanteriets framryckning. När regementets befälhavare stupade försvann stridsmoralen och regementet började retirera.[11] När de danska trupperna sedan såg hur den östra flygeln tog till flykten rämnade försvaret allt mer samman. De danska elitstyrkorna Gardet och Grenadjärkåren, som var utplacerade på centerns kanter kunde dock förhindra den svenska framryckningen länge nog för att de andra styrkorna skulle kunna dra sig undan. Dock höggs stora delar av de flyende trupperna ner av det svenska kavalleriet, som nu utflankerat danskarnas högra flygel och kunde anfalla danskarna i ryggen.[12]

I slagets slutskede anföll kavalleri från den svenska högerflygeln den danska vänsterflygeln, vilken ännu inte kommit i elden. Även här stod danskarna utan befäl, då flankens befälhavare, generalmajor Frantz Joachim von Dewitz, tidigare beordrats bort till östra sidan av slaget. Det svenska kavalleriet jagade danskarna på flykten och därigenom blottades Grenadjärskårens sida som därmed blev omringad. Den andra danska elitstyrkan, Gardet, hade redan tvingats dra sig tillbaka efter att deras befälhavare, överstelöjtnant Christian Albrecht Danckwart, sårats dödligt och regementet förlorat nära 500 man.[11] Läget blev därmed ohållbart för danskarna och centerns överbefälhavare, generalmajor Valentin von Eickstedt, beordrade dansk reträtt.

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Resterna av den danska armén sökte sin tillflykt innanför de hastigt uppförda vallarna kring Helsingborg. De danska förlusterna var förödande. Man hade förlorat över 7 500 man i stupade, sårade eller tillfångatagna och dessutom var artilleriet i svenska händer. Man var nu tvungen att inställa sig på att försvara staden för att skydda sin reträtt från Skåne. von Dewitz, som nu förde befäl, kunde konstatera att befästningarna var i uselt skick.[13] Vallgraven var på sina ställen inte djupare än att eventuellt anfallande kavalleri kunde hoppa över den. Stora delar av vallen saknade palissader och var så trång att man skulle få svårt att formera sig på den vid ett anfall. Trots detta gjorde von Dewitz sitt bästa för att förstärka försvaret och befäste de mest utsatta delarna med trupper i tre led.[13]

Den svenska armén var efter slaget i betydligt bättre skick än den danska då dess förluster efter slaget uppgick till 2 800 döda eller skadade.[14] Trots sitt övertag valde Stenbock att inte anfalla Helsingborg. Grunden till att han avvaktade angav han i sin slutgiltiga rapport till defensionskommissionen vara att terrängen kring staden var alltför svårframkomlig och att trupperna var för utmattade för att göra ännu en framryckning.[14] I ett tidigare utdrag till rapporten, som troligen skrivits av någon annan än Stenbock, anges dock anledningen vara att Stenbock inte ansåg "staden värd nog att en redlig och svensk blodsdroppe genom en formell attack utgjutas skulle", eftersom staden genom sin kapitulation hade brutit sin trohetsed mot den svenske kungen.[14] Istället belägrade man staden och skickade ett förslag till kapitulation som von Dewitz avvisade. De svenska styrkorna besköt staden från landsidan och när de danska evakueringsskeppen anlände ställde man upp ett batteri på udden norr om Kullaporten varifrån man besköt skeppen och skeppsbryggan. Någon större effekt hade beskjutningen dock inte.[13]

Magnus Stenbock vid Helsingborg. Målning av Gustaf Cederström.

Den danska evakueringen av trupperna till Helsingör påbörjades den 4 mars. Redan tidigare hade man fört över sina sårade och de svenska trupper man tillfångatagit. De första beväpnade trupperna att föras över var kavalleriet. Då man inte hade möjlighet att skeppa över kavalleriets hästar valde man att sticka eller skjuta ihjäl alla dessa, totalt runt 5 000.[15] De rustvagnar och ammunitionsvagnar som dragits av trossens hästar brändes upp. Den 5 mars överskeppades slutligen infanteriet. Samtidigt tog man all proviant som samlats i stadens förråd, runt 10 000 tunnor råg, korn och havre, och dumpade ut på stadens gator. Resterande kanoner förnaglades och allt krut ströddes ut på marken.[16][15]

Staden Helsingborg drabbades hårt av slaget, dels på grund av svenskarnas bombardemang, som förstörde stadens bebyggelse, och dels på grund av alla kvarvarande hästlik som de danska styrkorna lämnat överallt i staden. Dessa hade till och med släpats ner i källare och släppts ner i stadens brunnar.[15] De svenska styrkorna möttes därför av en bedrövlig syn när de tågade in i staden. Ryttmästare Christer Boije ålades uppgiften att rensa upp staden, men de svenska soldaterna vägrade att ta hand om kadavren,[15] eftersom det vid denna tid ansågs ovärdigt för en man att ta hand om hästlik. Sådant fick bödeln ta hand om. Även stadens borgare var mycket motvilliga till att hantera de döda hästarna. Boije skickade därför ut befallningar till bönder i stadens omgivning för att ta hand problemet, men dessa var ovilliga att infinna sig, trots upprepade order.[17] Slutligen hotades bönderna med våld om de inte utförde uppgiften, och inför detta hot tog de till slut hand om kadavren, som grävdes ner eller dumpades i Öresund.[17] Dock hade hästliken redan förgiftat stadens dricksvatten.

De borgare i Helsingborg som stött danskarna, varav de flesta följde med de danska trupperna över sundet, fick sina egendomar och gårdar konfiskerade av svenska staten.[18] Till exempel övertogs Herman Schlyters gård av svenskarna, som ämnade att riva denna. Gården räddades dock av stadens magistrat, som föreslog att gården skulle användas som rådhus. Alla Helsingborgs invånare hade däremot inte stött den danska armén och det finns rapporter om borgare som deserterade till den svenska sidan. Bland de fångar som fördes över fanns också borgare från staden.[18] Den svenska regeringen beslutade att staden skulle avlägga en ny trohetsed till den svenske kungen. Detta ifrågasattes av Stenbock som ansåg att stadens borgare kom för lättvindigt undan och borde straffas för sitt brott mot den förra eden. Något gehör för protesterna fick han dock inte och den 27 juli 1710 svor stadens borgare en ny ed inför honom på Stortorget.[19]

Det Stora nordiska kriget rullade dock på och hotet om ytterligare invasioner var fortfarande påtagligt. För att förhindra fler landstigningar vid Råå beordrade Karl XII att en lång befästning i form av ett retranchement skulle uppföras längs kuststräckan norr om fiskeläget. Retranchementet, som numera benämns Råå vallar, stod klart 1713, men kom aldrig till användning.

Svenska regementen som deltog i slaget[redigera | redigera wikitext]

Minnesmärken och kulturella referenser[redigera | redigera wikitext]

Statyn av Magnus StenbockStortorget, med rådhuset i bakgrunden.
Stenbocks kurir. Nils Forsberg, 1911.
Wikisource
Texten till Stenbocks kurir finns på Wikisource.

När nationalismen växte fram under 1800-talet kom intresset för slaget vid Helsingborg att öka. Vid 150-årsminnet av slaget, den 28 februari 1860, restes en blygsam minnessten med inskriptionen "MS. D 28 Feb 1710" på Ringstorpshöjden i Helsingborg.[20] Senare under århundradet växte det fram en romantiserad bild av Magnus Stenbock och de soldater som slogs vid Helsingborg. Man föreställde sig hur den snabbt ihopskrapade armén bestod av dåligt utrustade bonddrängar, som slogs i trätofflor för att försvara landet mot den lede dansken.[5] Bilden visualiserades bland annat i fönstermålningen Magnus Stenbock vid Helsingborg i Helsingborgs rådhus, målad 1892 av Gustaf Cederström, och genom termen "Måns Bock och hans skånska getapågar". Samtidigt höjdes flera röster i Helsingborg för ett bättre minnesmärke över befälhavaren. En insamling till en värdig staty startades 1891 och en kommitté för utformningen av statyn bildades. År 1895 beslutades att denna skulle utformas som en ryttarstaty, vilken utfördes runt år 1900 av John Börjeson och kunde invigas på sin plats i övergången mellan Drottninggatan och Järnvägsgatan den 3 december 1901. Den var då den enda ryttartaty i Sverige som inte avbildade en kunglig person.[21]

I Helsingborg började vid denna tid den så kallade Stenbocksfesten firas den 28 februari varje år.[22] Festen började med en högtidsstund vid minnesstenen vid Ringstorp och efterföljdes av en marsch ner till Stortorget. Den största av dessa firades vid 200-årsminnet av slaget, då man till och med arrangerade ett återskapande av slaget i mindre skala.[20] Det var också populärt att namnge objekt efter befälhavaren, och dennes namn lever bland annat kvar i Magnus Stenbocksskolan, Magnus Stenbocks plats, Stenbocksgatan och Stenbockskyrkan. Vid 250-årsminnet av slaget 1960 restes ännu en minnessten på Ringstorpshöjden.[20] Senare kom bilden av Stenbock alltmer att tonas ner i takt med att de romantiska föreställningarna fick ge vika åt mer rationella fakta. Till exempel det faktum att de svenska trupperna, trots den snabba inkallningen, var välutrustade och väldrillade.[5] Ett exempel på den mer nyanserade bilden av Magnus Stenbock var att två kommunfullmäktigeledamöter från Folkpartiet respektive Vänsterpartiet 1999 lade fram en motion om att Magnus Stenbockstatyn skulle ersättas med ett monument för fred och samarbete. Motionen avslogs i fullmäktige.[23]

Stenbocks kurir[redigera | redigera wikitext]

I diktsamlingen Svenska bilder från 1886 skrev skalden Carl Snoilsky dikten Stenbocks kurir, där han ger en romantiserad bild av hur budet om slaget levererades till Stockholm. Han tänkte sig hur kuriren i hast red på hästrygg genom de svenska skogarna för att nå huvudstaden. I verkligheten reste kuriren, Stenbocks adjutant, ryttmästare Henrik Hammarberg, till Stockholm med droska.[15] Dikten illustrerades i verket genom en teckning av konstnären Albert Edelfelt. Inspirerad av dikten utförde helsingborgsmålaren Nils Forsberg tavlan med samma namn, som stod klar 1911. Tavlan fångar strofen i dikten där hovet får se den udda synen att änkedrottningen Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp står, medan kuriren sitter ner: "'Sitt, herr kornett!' hon säger, och hovet skåda får, en syn förutan like: Han sitter, och hon står." Dikten inleds som följer:

Är det den vilde jägarn,
Som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
Med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
Som i en blixt han ser,
Pistoler, älghudskyller --
En kronans officer.

Stortidender för visso
Den för, som har så brått.
»Gud hjälpe oss, med dansken
Har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
Av gamle fader Lars,
Bak den försvunne ryttarn
I tomma rymden bars.

— Carl Snoilsky, Utdrag ur Stenbocks kurir

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 215
  2. ^ [a b c] Hårdstedt et al. Åselius, s. 306
  3. ^ Johannesson 1969, s. 88
  4. ^ Johannesson 1969, s. 89
  5. ^ [a b c d e] Johannesson 1969, s. 93
  6. ^ [a b c d] Hårdstedt et al. Åselius, s. 307
  7. ^ [a b] Johannesson 1969, s. 96
  8. ^ Johannesson 1969, s. 96–97
  9. ^ [a b c d] Johannesson 1969, s. 97
  10. ^ [a b] Hårdstedt et al. Åselius, s. 308
  11. ^ [a b c d e f] Johannesson 1969, s. 98
  12. ^ Hårdstedt et al. Åselius, s. 309
  13. ^ [a b c] Johannesson 1969, s. 100
  14. ^ [a b c] Johannesson 1969, s. 99
  15. ^ [a b c d e] Hårdstedt et al. Åselius, s. 310
  16. ^ Johannesson 1969, s. 101–102
  17. ^ [a b] Johannesson 1969, s. 103
  18. ^ [a b] Johannesson 1969, s. 104
  19. ^ Johannesson 1969, s. 105
  20. ^ [a b c] Helsingborgs stadslexikon 2006, s. 371–372
  21. ^ Helsingborgs stadslexikon 2006, s. 256
  22. ^ Helsingborgs stadslexikon 2006, s. 379
  23. ^ Berggren, Jan (2013). Styre i Helsingborg 1963–2012 : Kommunallagarna 150 år (s. 148). Helsingborg: Helsingborgs stad. ISBN 978-91-637-2574-6

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hårdstedt, Martin; Iko, Per; Ericson Wolke, Lars; Sjöblom, Ingvar; Åselius, Gunnar (2003), ”Helsingborg 1710: Danskarna lämnar Skåne”, Svenska slagfält, Stockholm: Medströms Bokförlag, ISBN 91-46-21087-3 
  • Johannesson, Gösta (1969), ”Slaget vid Hälsingborg”, Hälsingborgs historia, del IV:1 : Försvenskningen, Stockholm: Almqvist & Wiksell 
  • Liljegren, Bengt (2000), Karl XII: en biografi, Lund: Historiska media, ISBN 91-85377-14-7 
  • Helsingborgs stadslexikon, Helsingborg: Helsingborgs lokalhistoriska förening, 2006, ISBN 91-631-8878-3 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]