Ekvatorialguinea

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 1°37′N 10°25′Ö / 1.617°N 10.417°Ö / 1.617; 10.417

República de Guinea Ecuatorial
República da Guiné Equatorial
République de la Guinée Équatoriale
Flagga Statsvapen
ValspråkUnidad, Paz, Justicia
(Spanska: Enhet, Fred, Rättvisa)
Nationalsång: Caminemos pisando la senda de nuestra inmensa felicidad
Huvudstad
(och största stad)
Malabo
Officiella språk Spanska, franska, portugisiska
Statsskick Republik
 -  President Teodoro Obiang
 -  Premiärminister Vicente Ehate Tomi[1]
Självständighet Från Spanien 
 -  Erkänd 12 oktober 1968 
Area
 -  Totalt 28 051 km2 (141:a)
 -  Vatten (%) Försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 676 000[2] (161:a)
 -  Befolkningstäthet 24,1/km2 (187:e)
BNP (PPP) 2010 års beräkning
 -  Totalt 24 miljarder USD (ej rankad)
 -  Per capita 34 824 USD 
HDI (2010) 0,532 (117:e)
Valuta CFA-franc (XAF)
Tidszon UTC+1
Topografi
 -  Högsta punkt Pico Basile, 3 008 m ö.h.
Nationaldag 12 oktober
Landskod GQ, GNQ
Landsnummer 240

Ekvatorialguinea, formellt Republiken Ekvatorialguinea, är en av de minsta staterna i Afrika. Landet ligger dels på fastlandet i Västafrika, dels på fem bebodda öar. Ekvatorialguinea gränsar till Kamerun och Gabon samt Biafrabukten i Atlanten. Historiska namn på landet har varit Rio Muni och Spanska Guinea (1926-1968).

Den största ön, Bioko, var ursprungligen portugisisk, och den var i hundratals år känd som slavdepå och handelsbas under namnet Fernando Póo. Spanjorerna övertog makten 1778. 1827 övertogs Fernando Póo av britterna, som använde ön som bas i arbetet med att stoppa slavhandeln i Beninbukten; ön blev dock spansk igen på mitten av 1800-talet.

Efter frigörelsen från Spanien 1968 föll Ekvatorialguinea i händerna på Francisco Macías Nguema. Han var medlem av mongomoklanen ur bantufolket fang, och under 11 år bedrev han en blodig diktatur tills han störtades och avrättades. Hans efterträdare, brorsonen Teodoro Obiang Nguema, fortsatte att regera i samma stil. Observatörer beskrev valet 1996 och det 2002 som en politisk fars. Freedom House rankade 2009 de politiska rättigheterna i Ekvatorialguinea som "7" (där 1 representerar mest fri och 7 minst fri), medborgerliga friheter som "7" och gav det frihetsrankningen "Inte fri".

Landets största exportprodukter är virke, kakao samt kaffe. Under åren närmast före självständigheten bidrog kakaoplantagen på Bioko och fastlandet till att Ekvatorialguinea hade den högsta inkomsten per BNP (PPP) per capita i västra Afrika. Vid slutet av Macías styre låg landet emellertid i politisk och ekonomisk ruin, och omkring 100 000 invånare hade flytt till grannländerna. De flesta som stannat kvar i landet är idag självhushållande bönder som odlar jams, kassava och bananer.

Under 2011 annonserade Ekvatorialguineas regering att man planerar att bygga en ny huvudstad vid namn Djibloho.[3][4][5][6] Ekvatorialguinea arrangerade Afrikanska mästerskapet i fotboll 2012 tillsammans med Gabon.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta

Landet är beläget i västra Afrika vid Atlantens kust. Sitt namn till trots korsas landet inte av ekvatorn.

Naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Olja, timmer, små oexploaterade fyndigheter av guld, mangan, uran, titan och järnmalm.

Den bergiga ön Bioko har vulkanisk jordmån med god bördighet. Den har under lång tid försörjt slättlandet med kakao, och det finns kaffeplantager på de högbelänta sluttningarna till toppen, Santa Isabel. Öns södra halva består av klippterräng och forsande floder. Fastlandet är glest befolkat, och mangroveträsk längs kusten övergår inåt landet i tät regnskog. Här har utländska bolag avverkningsrättigheter och gabon och mahogny avverkas.

Ekvatorialguinea har en varierande mängd outnyttjade mineraltillgångar: titan, järnmalm, mangan, uran och guldsand. Sedan olja upptäcktes i landet 1996 har produktion av olja och naturgas ökat år för år. År 2004 var Ekvatorialguinea den tredje största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara.[7] Utländska hjälpprogram har ställts in på grund av grov vanskötsel och korruption på regeringsnivå.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

I Sydatlanten ligger vulkanön Pagalu (f.d. Annobón). Fastlandet har en låglänt kust, men höjer sig i det inre till en högplatå på ca 1 200 m. Huvudön är bergig med vulkanen Santa Isabel (3 008 m) som högsta topp. Landet har många floder som bildar vattenfall.

Klimatet är tropiskt med stora regnmängder, vilket innebär att det alltid är varmt och fuktigt, särskilt på ön Bioko, och regnskog täcker stora områden.[8] Svåra stormar och översvämningar förekommer.

Landets största miljöproblem är brist på dricksvatten och för stor avverkning av skog. Ungefär 90% av elektriciteten produceras av fossila bränslen, resten av vattenkraft.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria (före 1778)[redigera | redigera wikitext]

Ön Fernando Póo (Bioko) utforskades av portugisen Fernão do Póo på 1400-talet. Ön liksom fastlandet (Rio Muni) beboddes av pygméfolk. Dessa trängdes i Rio Muni delvis undan av det åkerbrukande bantufolket fang under 1700-talet. Kustlandet drabbades under lång tid av europeisk slavjakt och slavhandel.

Kolonialtid[redigera | redigera wikitext]

År 1778 övertog spanjorerna Fernando Póo och Rio Muni. På Fernando Póo trängdes pygméerna undan av det inflyttande bubifolket under 1800-talet. Britterna övertog Fernando Póo 1827, och använde den som bas för att motarbeta slavhandeln i Beninbukten.

I mitten av 1800-talet blev Fernando Póo dock åter spanskt, men spanjorerna fick inte full kontroll över Rio Muni (Mbini) förrän i slutet av 1920-talet.

Fernando Póo och Rio Muni förenades till Spanska Guinea när de båda blivit spanska. Först när det spanska inbördeskriget tog slut 1939 integrerades landet i den koloniala ekonomin, som producent av timmer och kakao. År 1959 blev kolonin en integrerad del av Spanien, men den fick visst självstyre 1963.

Britterna hade dock en tid kontroll över huvudön, men det varade inte länge.[8]

Självständighet[redigera | redigera wikitext]

Ekvatorialguinea blev självständigt den 12 oktober 1968, efter 190 år som den spanska kolonin Spanska Guinea. Spanien fortsatte dock dominera ekonomin. Politiskt skapades en mycket brutal diktatur, som isolerade landet, och en tredjedel av befolkningen flydde landet. Diktatorn Nguema avsattes och avrättades 1979, men diktaturen fortsatte genom den nuvarande presidenten, Teodoro Obiang Nguema, som har styrt landet sedan kuppen 1979. Flera nya kuppförsök gjordes i början av 1980-talet. Efter en folkomröstning 1982 antogs en ny författning, med en övergång till civilt styre senast 1989. Formellt är Ekvatorialguinea en demokrati sedan 1991, men i de val som hållits sedan dess anses det ha förekommit valfusk.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Efter landets självständighet från Spanien den 12 oktober 1968 fick Francisco Macías Nguema makten i landet. Efter att ha angripit de 7 000 spanjorer som var kvar i landet förbjöd han andra partier att verka i landet och införde en enpartistat. Under hans diktatur dödades tiotusentals människor och 100 000 flydde landet. Förvaltningen bröt samman och efter nationalisering av landets företag och planekonomi efter sovjetisk modell bröt även ekonomin samman. År 1979 genomförde Teodoro Obiang Nguema en kupp och har sedan dess enväldigt styrt landet. Det har aldrig genomförts några fria och rättvisa val i landets historia.[9]

Presidenten har mycket stark makt och utser både landet regeringschef samt alla domare och är därtill överbefälhavare. Mandatperioden är på sju år och det finns ingen begränsning på antalet gånger presidenten kan väljas om. Genom åren har det genomförts ett flertal misslyckade kuppförsök i landet. Omfattande nepotism sker och presidentens söner, släktingar och andra medlemmar från presidentens klan, esangui, har nyckelposter i statsförvaltningen.[10]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Ekvatorialguinea är indelat i sju provinser (provincias): Annobon, Bioko Norte, Bioko Sur, Centro Sur, Kie-Ntem, Litoral och Wele-Nzas.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Ekvatorialguinea hör till Afrikas och jordens fattigaste länder och har mycket stort biståndsbehov. Den spanska hjälpen är betydande. Jordbruket dominerar näringarna och ger främst kakao, kaffe, palmolja och bananer från plantageodlingar. För husbehov odlas jams, kassava m.m. Från fastlandets regnskogar exporteras ädelträ. Industrin är outvecklad och det mesta måste importeras, också livsmedel. Infrastruktur (bl.a. vägnätet), sjukvård och utbildning är mycket försummade.[8]

Upptäckten och utvinningen av landets stora oljefyndigheter har skapat en stor ekonomisk tillväxt. Andra viktiga näringsgrenar är skogsbruk, jordbruk och fiske. Sedan 1993 har Världsbanken och andra länder i stort sett avslutat sina hjälp-program i Ekvatorialguinea, på grund av korruption och vanstyre i landet. De flesta företagen ägs av regeringsmedlemmar och deras familjer.

Infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Vägar[redigera | redigera wikitext]

Vägnätet är 2 880 km [11], mestadels oasfalterat.

Järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Landet saknar järnvägar.

Vattentransport[redigera | redigera wikitext]

De viktigaste hamnarna ligger i Bata, Luba, Malabo och Mbini. 2005 bestod handelsflottan av ett skepp.

Flyg[redigera | redigera wikitext]

Det finns sju flygplatser varav sex har asfalterade landningsbanor. [11] Huvudflygplatsen är Malabo internationella flygplats i Punta Europa med internationella flygningar till Benin, Frankrike, Gabon, Nigeria, Schweiz, Spanien och Tyskland. Fastlandet trafikeras via Bata flygplats som har inrikesflyg till Malabo.

Landets samtliga flygbolag är svartlistade av EU och får därför inte flyga till EU av säkerhetsskäl. [12]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Majoriteten av invånarna hör till bantufolket fang, och det finns ett mindre antal européer. Spanska är officiellt språk, men olika bantuspråk är utbredda. Vid sidan av den dominerande katolicismen lever traditionella naturreligioner kvar.[8]

Befolkningen beräknades 2009 till omkring 676 000 invånare.[2] Vid folkräkningen 1994 fördelade sig befolkningen på följande folkgrupper: fang 85,7 %, bubi 6,5 %, mdowe 3,6 %, annobon 1,6 %, bujeba 1,1 %, övriga 1,4 %.[13]

Ett stort hälsoproblem är hiv och aids. År 2001 var 3,5% av den vuxna befolkningen smittad.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Se även Spansk litteratur från Ekvatorialguinea.

Under kolonialtiden växte en inhemsk spanskspråkig litteratur fram, som alltjämt återfinns i Ekvatorialguinea.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Official Web Page of the Government of the Republic of Equatorial Guinea
  2. ^ [a b] ”World Population Prospects: The 2008 Revision”. Förenta nationerna. http://www.un.org/esa/population/publications/wpp2008/wpp2008_text_tables.pdf. Läst 5 december 2010. 
  3. ^ Empresas portuguesas planeiam nova capital da Guiné Equatorial
  4. ^ Atelier luso desenha futura capital da Guiné Equatorial
  5. ^ Arquitetos portugueses projetam nova capital para Guiné Equatorial
  6. ^ Ateliê português desenha futura capital da Guiné Equatorial
  7. ^ Justin Blum (September 7, 2004). ”U.S. Oil Firms Entwined in Equatorial Guinea Deals”. washingtonpost.com. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A1101-2004Sep6.html. Läst 9 juli 2008. 
  8. ^ [a b c d] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  9. ^ ”Ekvatorialguinea : Modern historia”. Landguiden.se. Utrikespolitiska Institutet. http://www.landguiden.se/. Läst 15 september 2010. 
  10. ^ ”Ekvatorialguinea : Politiskt system”. Landguiden.se. Utrikespolitiska Institutet. http://www.landguiden.se/. Läst 15 september 2010. 
  11. ^ [a b] CIA World Factbook - Equatorial Guinea (engelska)
  12. ^ Europeiska kommissionen - Förteckning över de lufttrafikföretag som är belagda med totalt verksamhetsförbud i EU, sid 7
  13. ^ [a b c] ”Equatorial Guinea”. CIA – The World Factbook. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ek.html. Läst 5 december 2010. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]