Svearike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Svea rike (olika betydelser)

Svearike, Svea rike eller Sveariket är olika moderniserade varianter av äldre former av namnet Sverige. Namnet är en sammansättning av ordet ”svear” med ordet ”rike” och betyder ”svearnas rike”.

Om namnet Sverige[redigera | redigera wikitext]

Namnet Sverige förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet (den enda bevarade handskriften är från 1000-talet) som Swēorice[1] och på svensk botten äldst i formerna Swerike (slutet av 1200-talet), Svearike (förra hälften av 1300-talet); på Gotland Suiariki (liksom i fornisländskan och fornnorskan) och Swärike (mitten av 1300-talet). I Kristofers landslag, 1442, heter det Swerikis Riki. Formen Swerike utvecklades på 1400-talet i både svenskan och danskan till Swerighe (liksom bakare till baghare, taka till tagha och mik till mig). Swerghe och slutligen Swirghe, varav det på 1600-talet, till exempel hos Gustav II Adolf, rätt vanliga Swirge. Formen Swärike utvecklades på likartat sätt till Swärighe, Swärghe, varav det nuvarande svenska uttalet /svärje/ [2].

Utvecklingsteorier[redigera | redigera wikitext]

Termen Svearike har använts som benämning på en förmodad statsbildning med centrum i Gamla Uppsala, speciellt i samband med att man tidigare diskuterat ett så kallat "riksenande" någon gång under perioden 500-1000, då svearna skulle ha underkuvat götarna. Fram till 1900-talets första decennier ansågs den romerske historieskrivaren Tacitus beskrivning av folkstammen svionerna i sin skrift Germania från 98 e.Kr, vara bevis för att ett Svearike existerat vid tiden för Kristi födelse. Forskningen tog för givet att svionernas kungar var föregångare till de i sagorna kända "Uppsalakungarna", och att rikets centrum alltid hade legat där det nu låg. "Uppsalakungen" hade varit högre ansedd än omgivande kungar, vilka efterhand underkuvats med våld.[3]

Folkvandring och erövring[redigera | redigera wikitext]

Under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet fanns olika folkvandringsteorier. Arkeologen Knut Stjerna beskrev 1905 i artikeln Svear och Götar under folkvandringstiden en egen tolkning av dikten Beowulf. Enligt Stjerna utvandrade goterna från sydskandinavien söderut på 200- och 300-talet, varefter svearna kunde anfalla och besegra de försvagade götarna senast på 500-talet.[4]

En annan utvandringsteori framfördes av Henrik Schück som från 1914 argumenterade för att danerna ursprungligen hade bott i Danmarks socken i Uppland, varifrån de utvandrat och lagt under sig någon del av nuvarande kungariket Danmark. Motsvarande tankar om att uppländska svear med samlingsnamnet daner hade intagit Själland, varifrån de sedan underlagt sig resten av Danmark, hade arkeologen Birger Nerman 1922 i artikeln Härstamma danerna ifrån Svealand?.[5]

Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren resonerar sig i uppsatsen Sveaväldets uppkomst år 1930, fram till att "svearnas urhem" fanns i byn Svia i Uppland. Härifrån hade Sveariket växt fram genom det naturliga urvalets princip enligt Sahlgren.[5]

Källkritisk bedömning[redigera | redigera wikitext]

Birger Nerman utkom 1913 med arbetet Vilka konungar ligga i Uppsala högar? där han använde sig av dikten Beowulf, Ynglingasagan av Snorre Sturlasson, samt arkeologiskt material. Han kommer där fram till att kungarna är Aun, Egil och Adils.[6]

Bröderna Lauritz och Curt Weibull, professorer i Lund och Göteborg, gjorde under 1910-talet och framåt i ett antal arbeten, försök att genom kritisk granskning av källorna skilja ut sagomaterial från mera beprövade skriftliga källor. Det innebar att tidigare arbeten som byggde på okritiskt nationalromantiskt tänkande av historiker och arkeologer ansågs vara felaktiga.[7] Enligt bröderna Weibull var berättelsen om en gränsläggning mellan Sverige och Danmark från tidigt 1000-tal, som återfinns i flera handskrifter från 1300-talet, att betrakta som säker. Detta innebar enligt bröderna att svear och götar uppträdde tillsammans under en kung tidigast runt år 1000.[8] Samgåendet bör enligt Curt Weibull ha skett genom en samordning av de politiska strukturerna, snarare än erövring.

Vendeltiden[redigera | redigera wikitext]

Nerman hävdade i skriften Svenska rikets uppkomst 1925 att en "hyperkritisk period" inom den "äldre" forskningen nu var till ända. Han ansåg att man inte fick förkasta uppgifter i tidigare traditioner, förrän de hade bevisats vara oriktiga.[9] Nerman och professorn i arkeologi vid Uppsala universitet, Sune Lindqvist, hade därefter under ett antal decennier likartade teorier med ledning av fynden från båtgravarna i Vendel och Valsgärde, dess omedelbara närhet till Gamla Uppsala, samt det isländska sagamaterialet.[10] Teorierna innebar att Sveariket med centrum i Gamla Uppsala hade varit färdigbildat under århundradena efter år 500 e.Kr. och kontinuerligt övergått till staten Sverige. Detta skulle innebära att svearnas och frankernas statsbildningar, var de två äldsta statsbildningarna i Europa.[11]

Nutida synsätt[redigera | redigera wikitext]

Idag tror få forskare att svearna erövrade Götaland, och det är omdebatterat om det som tidigare kallades Sveastaten eller Sveariket överhuvudtaget existerat.[12] Arbeten under 1980-90-talen av till exempel Thomas Lindkvist, Åke Hyenstrand och Peter Sawyer visade på svagheter i argumenten, och man ser nu en bakgrund till riks- eller statsbildningen utanför landet, med Danmark som förmedlare.[13]

Enligt Maja Hagerman har ett omfattande upprensningsarbete bedrivits under flera decennier inom den arkeologiska forskningen, där man försökt göra upp med de gamla storsvenska teorierna från den nationalistiska arkeologins dagar. Även "vikingatiden" är ett begrepp som numera omprövas inom forskningen.[14]

Ett Svearike, d.v.s. ett område styrt och kontrollerat av svear under en konung, förutsätter inte götar. Ett sådant rike har troligen rötter långt tillbaka i tiden. Något "rikesenande" har därför inte skett, utan svearna har istället expanderat och utökat sitt maktområde, endera genom krig och erövring, eller genom olika förbund och allianser med exempelvis götarna, men också med andra stammar som gutarna, vilka därmed kom att räknas till Sveariket. Inom forskningen har denna tidiga organisationsform bland annat kallats "rike", där kungen inte var beslutande utan ingick i en folkförsamling bestående av alla stora jordägare och främst hade rollen som överbefälhavare. Styrkan i detta system byggde snarast på känslan av ansvar och gemenskap i en försvarsallians. Under mitten av järnåldern eller tidigare, att döma av de hithörande ortnamnens ålder, omfattade denna försvarsallians en ledungsflotta i Mälaren vars omliggande landskap var uppdelade i olika hund, senare hundare, som ansvarade för krigare och skepp som ställdes under kungens ledning. Andra liknande riken förekom runt om i det germanska området, men också hos slaviska och keltiska folk.

Vissa historiker, som exempelvis Dick Harrison, hävdar att riksbildningen var en process där makt över enskilda människor, inte regioner eller folk, var det centrala. De hävda också att ett "stabilt rike", vilket här definieras som en stat, tidigast kan ha förelegat vid slutet av 1100-talet.[15][16] Deras definition av begreppet "stabilt rike" innebär en stat med en beslutande kung och riksråd samt lagar byggda på romersk rätt vilka ger kungen möjligheter att enväldigt ta makten och styret i egna händer. Med en sådan definition är Sverige först i och med Skänninge möte 1248 slutgiltigt en stat.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Första delen, vers 2380
  2. ^ Sverige, språkv. i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1918)
  3. ^ Janson (1999), s. 47
  4. ^ Janson (1999), s. 39
  5. ^ [a b] Janson (1999), s. 48-50ff
  6. ^ Janson (1999), s. 71-72ff
  7. ^ Janson (1999), s. 73
  8. ^ Janson (1999), s. 79
  9. ^ Janson (1999), s. 74
  10. ^ Janson (1999), s. 65
  11. ^ Sune Lindqvist: Sveariket. Artikel i STF:S årsbok (1946), s. 221
  12. ^ Hagerman (1996), s. 17
  13. ^ Hyenstrand (2007), s. 17
  14. ^ Hagerman (2006), s. 410
  15. ^ ”NE.se”. http://ne.se/svea-rike. Läst 2009-11-10. 
  16. ^ Harrison, Dick (2009). Sveriges historia: 600-1350. Stockholm: Norstedts. sid. 33-36. ISBN 978-91-1-302377-9 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män : om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm: Rabén Prisma. Libris 7408142. ISBN 91-518-2927-4 (inb.) 
  • Hagerman, Maja (2006). Det rena landet : om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm: Prisma. Libris 9863710. ISBN 91-518-4503-2 (inb.) 
  • Hyenstrand, Åke; Bergström Hyenstrand, Eva och Svanberg, Jan (2007). Arns rike - bäst utan Arn : föreställningar och tolkningskritik kring äldsta medeltid i Västergötland. Skara: Västergötlands fornminnesförening. Libris 10722426. ISBN 978-91-633-2031-6 
  • Janson, Henrik (1999). Till frågan om Svearikets vagga. Vara: Västergötlands hembygdsförb. Libris 7454189. ISBN 91-630-8647-6 (inb.) 

Läs vidare[redigera | redigera wikitext]

  • Å. Hyenstrand, Sverige 989: Makt och herravälde (1989)
  • Thomas Lindkvist, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt (2:a uppl. 1990)
  • P. Sawyer, När Sverige blev Sverige (svensk översättning, 1991)
  • P. Stille, "Svear och götar", Götiska minnen (1993)
  • Sten Carlsson, Jerker Rosén, Den svenska historien, från stenålder till vikingatid, (1993)
  • Ingmar Stenroth, Sveriges rötter: En nations födelse (2005)