Svenska sagokungar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alrik och Erik dödar varandra
Ingjald förenar Sverige genom förräderi

Sagokungar är en beteckning som ges till de kungar som främst omnämns i verk som tillkommit långt efter att de skall ha regerat. Ofta är dessa källor dessutom fyllda med mytologiskt material som gör sanningshalten än mer svårbedömd. Sådana tveksamma källor är nästintill allt som finns för Sveriges historia före ungefär år 900, varför kungarna i folklig tradition, islänningasagorna, Beowulf, Historia Norvegiæ och Gesta Danorum brukar betraktas som legendariska. Den första kungen som man vet något bestämt om är Erik Segersäll.[1] Här tas även de kungar som nämns i Vita Anskarii upp, mest för att de skall ha regerat under den tid som de flesta sagokungar placeras i.

Ynglingaätten och andra regenter[redigera | redigera wikitext]

Ynglingaätten har fått sitt namn efter sin stamfader Yngve-Frej. Ynglingaätten och deras förfäder räknas upp i dikten Ynglingatal som skrevs på 900-talet men som är mest känd från Snorre Sturlassons Ynglingasagan från 1230-talet. Enligt denna levde Yngve-Frej vid tiden för kristi födelse.

Det påpekas ofta av svenska historiker att dessa kungar är helt mytiska och utan verklighetsgrund. När det handlar om Egil Tunnadolg, Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils den mäktige finns det flera någorlunda samstämmiga källor som nämner dessa kungar. Vilket mått av historicitet som tillskrivs dem beror därför på hur man värderar de olika källorna.

I boken "Om Sveriges rikes uppkomst" argumenterar arkeologen Birger Nerman (1888-1971) för att flera av sagokungarna existerat.[2] Nermans slutsatser tas dock inte på allvar av de flesta av dagens arkeologer och historiker. Hans övriga slutsatser om den allra äldsta svenska historien motsägs dessutom grundligt av dagens forskningsrön.

Skjöldungar och Ragnar Lodbroks ätt[redigera | redigera wikitext]

Dessa kungar ersatte Ynglingaätten.

Björn Järnsidas ätt[redigera | redigera wikitext]

Björn Järnsidas ätt är den första svenska kungliga ätten till vilken kungar som garanterat var historiska ibland räknas.

Från och med Erik Segersäll fortsätter kungalängden såsom Sveriges regenter.

Kungar enligt Vita Anskari[redigera | redigera wikitext]

Vita Anskarii är i stort sett samtida med de händelser den skildrar, och ses därför som en någorlunda säker källa.[3]

Kungar enligt Adam av Bremen[redigera | redigera wikitext]

  • Anund
  • Björn
  • Olof
  • Gnupa Olofsson (900-talets början)
  • Gurd Olofsson (900-talets början)
  • Ring (930-talet)
  • Erik Ringsson (930-talet)
  • Emund Ringsson (930-talet)
  • Erik Emundsson

Senare sagokungar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thomas Lindkvist (2003). ”Kings and provinces in Sweden”. The Cambridge History of Scandinavia. sid. 223. ISBN 0521472997 
  2. ^ Birger Nerman (1925). Det svenska rikets uppkomst. Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalt  Libris 28110; citerad på Wikiquote.
  3. ^ Harrison, Dick (2009). Sveriges historia: 600-1350. Stockholm: Norstedts. sid. 120. ISBN 978-91-1-302377-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]