Svenska sagokungar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alrik och Erik dödar varandra
Ingjald förenar Sverige genom förräderi

Sagokungar är en beteckning som ges till de kungar som främst omnämns i verk som tillkommit långt efter att de skall ha regerat. Ofta är dessa källor dessutom fyllda med mytologiskt material som gör sanningshalten än mer svårbedömd. Sådana tveksamma källor är nästintill allt som finns för Sveriges historia före ungefär år 900, varför kungarna i folklig tradition, islänningasagorna, Beowulf, Historia Norvegiæ och Gesta Danorum brukar betraktas som legendariska. Den första kungen som man vet något bestämt om är Erik Segersäll.[1]

Innehåll

[redigera] Ynglingaätten och andra regenter

Ynglingaätten har fått sitt namn efter sin stamfader Yngve-Frej. Ynglingaätten och deras förfäder räknas upp i dikten Ynglingatal som skrevs på 900-talet men som är mest känd från Snorre Sturlassons Ynglingasagan från 1230-talet. Enligt denna levde Yngve-Frej vid tiden för kristi födelse.

Det påpekas ofta av svenska historiker att dessa kungar är helt mytiska och utan verklighetsgrund. När det handlar om Egil Tunnadolg, Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils den mäktige finns det flera någorlunda samstämmiga källor som nämner dessa kungar. Vilket mått av historicitet som tillskrivs dem beror därför på hur man värderar de olika källorna.

I boken "Om Sveriges rikes uppkomst" argumenterar arkeologen Birger Nerman (1888-1971) för att flera av sagokungarna existerat.[2] Nermans slutsatser tas dock inte på allvar av de flesta av dagens arkeologer och historiker. Hans övriga slutsatser om den allra äldsta svenska historien motsägs dessutom grundligt av dagens forskningsrön.

[redigera] Skjöldungar och Ragnar Lodbroks ätt

Dessa kungar ersatte Ynglingaätten och från och med Randver så började egentligen Munsöätten. Denna senare ätt har dock uppkallats efter Björn Järnsida.

[redigera] Munsöätten

Munsöätten är den första svenska kungliga ätten som inte tillhör sagokungarna även om de tidigaste medlemmarna gör det. Dessa kungar figurerar i flera olika källor såsom, till exempel Hervarar saga, Rimbert och Adam av Bremen där det finns ett fåtal skillnader. Eventuella motstridigheter har bland annat förklarats med att olikheterna beror på den nordiska och germanska traditionen att välja två bröder till kungar samtidigt.[källa behövs] Källorna redogör detaljerat för detta system när det var osämja mellan bröderna, som i fallet med Björn på Håga och Anund Uppsale, eller allvarliga problem med tronföljden som i fallet med Erik Segersäll och Styrbjörn Starke.[källa behövs] Olof Skötkonung, Erik Segersälls son, yttrade att han var den tionde kungen i Uppsala av samma släkt, vilket har åberopats som bevis för munsöättens existens.[källa behövs] Det finns uppgifter som visar att kungaämbetet innan Erik Segersäll snarare var av religiös karaktär, som ledare för blotet i Gamla Uppsala, än världslig vilket återspeglas i turbulensen under den senare ättlingen Inge den äldres tid vid makten.[källa behövs][förtydliga]

Från och med Erik Segersäll fortsätter kungalängden såsom Sveriges regenter.

[redigera] Referenser

  1. ^ Thomas Lindkvist (2003). ”Kings and provinces in Sweden”. The Cambridge History of Scandinavia. sid. 223. ISBN 0521472997 
  2. ^ Birger Nerman (1925). Det svenska rikets uppkomst. Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalt  Libris 28110; citerad på Wikiquote.

[redigera] Externa länkar

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svenska_sagokungar&oldid=13213061"
Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk