Svenska sagokungar
Sagokungar är en beteckning som ges till de kungar som främst omnämns i verk som tillkommit långt efter att de skall ha regerat. Ofta är dessa källor dessutom fyllda med mytologiskt material som gör sanningshalten än mer svårbedömd. Sådana tveksamma källor är nästintill allt som finns för Sveriges historia före ungefär år 900, varför kungarna i folklig tradition, islänningasagorna, Beowulf, Historia Norvegiæ och Gesta Danorum brukar betraktas som legendariska. Den första kungen som man vet något bestämt om är Erik Segersäll.[1] Här tas även de kungar som nämns i Vita Anskarii upp, mest för att de skall ha regerat under den tid som de flesta sagokungar placeras i.
Innehåll |
Ynglingaätten och andra regenter [redigera]
Ynglingaätten har fått sitt namn efter sin stamfader Yngve-Frej. Ynglingaätten och deras förfäder räknas upp i dikten Ynglingatal som skrevs på 900-talet men som är mest känd från Snorre Sturlassons Ynglingasagan från 1230-talet. Enligt denna levde Yngve-Frej vid tiden för kristi födelse.
Det påpekas ofta av svenska historiker att dessa kungar är helt mytiska och utan verklighetsgrund. När det handlar om Egil Tunnadolg, Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils den mäktige finns det flera någorlunda samstämmiga källor som nämner dessa kungar. Vilket mått av historicitet som tillskrivs dem beror därför på hur man värderar de olika källorna.
I boken "Om Sveriges rikes uppkomst" argumenterar arkeologen Birger Nerman (1888-1971) för att flera av sagokungarna existerat.[2] Nermans slutsatser tas dock inte på allvar av de flesta av dagens arkeologer och historiker. Hans övriga slutsatser om den allra äldsta svenska historien motsägs dessutom grundligt av dagens forskningsrön.
- Gylfe
- Oden
- Njord
- Yngve-Frej
- Fjölner
- Svegder
- Vanlande
- Visbur
- Domalde
- Domar
- Dyggve
- Dag den vise
- Agne
- Erik och Alrik
- Yngve och Alf
- Hugleik
- Hake Hednasson
- Jorund
- Aun den gamle (eller Ane)
- Halvdan
- Ale den starke
- Egil Tunnadolg (eller Angantyr)
- Ottar Vendelkråka
- Ale den uppländske
- Adils den mäktige
- Östen (Eystein)
- (Sölve Högnesson)
- Yngvar Harra
- Bröt-Anund
- Ingjald Illråde
Skjöldungar och Ragnar Lodbroks ätt [redigera]
Dessa kungar ersatte Ynglingaätten.
Björn Järnsidas ätt [redigera]
Björn Järnsidas ätt är den första svenska kungliga ätten till vilken kungar som garanterat var historiska ibland räknas.
- Björn Järnsida (sent 700-tal - tidigt 800-tal)
- Erik Björnsson, möjligen samregerande med brodern Refil (tidigt 800-tal)
- Erik Refilsson (tidigt 800-tal)
- Björn på Håga (ca 829 - ca 831), samregerade med Anund Uppsale
- Olof, (mitten av 800-talet), regerade 854, troligen också samregent med:
- Erik Anundsson (eller Erik Emundsson; möjligen samma person som Erik Väderhatt. Sent 800-tal, eventuellt död 882)
- Erik Väderhatt (sent 800-tal; se ovan)
- Ring, (ca 910 - ca 940), regerade 935 och 936
- Erik Ringsson, (ca 940 - ca 950)
- Emund Eriksson, (mitten av 900-talet)
- Björn Eriksson (ca 920 - 970)
- Olof Björnsson (ca 970-975), samregerade med: Erik Segersäll (ca 970-995) som anses historiskt belagd.
Från och med Erik Segersäll fortsätter kungalängden såsom Sveriges regenter.
Kungar enligt Vita Anskari [redigera]
Vita Anskarii är i stort sett samtida med de händelser den skildrar, och ses därför som en någorlunda säker källa.[3]
Senare sagokungar [redigera]
Referenser [redigera]
- ^ Thomas Lindkvist (2003). ”Kings and provinces in Sweden”. The Cambridge History of Scandinavia. Sid. 223. ISBN 0521472997
- ^ Birger Nerman (1925). Det svenska rikets uppkomst. Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalt Libris 28110; citerad på Wikiquote.
- ^ Harrison, Dick (2009). Sveriges historia: 600-1350. Stockholm: Norstedts. Sid. 120. ISBN 978-91-1-302377-9
Externa länkar [redigera]
- Ynglingaättens kungar i Fotevikens Museums databas.
- Wikimedia Commons har media som rör Svenska sagokungar
