Beowulf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För filmatiseringar av Beowulf, se Beowulf (film).
Första sidan av handskriften.

Beowulfkvädet är en anglosaxisk antikvarisk elegi på vers, ett heroiskt epos, som av olika experter daterats till olika tidpunkter under perioden år 700[1][2] till år 1000.[3] Med sina 3183 rader är det anmärkningsvärt för sin omfattning. Som den enda större överlevande anglosaxiska hjältedikten har verket – trots att det huvudsakligen berör skandinaviska händelser – i England stigit till sådan upphöjdhet att det blivit "Englands nationalepos."[4] Beowulf utspelar sig dock i Danmark och i södra Sverige.

I kvädet, som utspelas under 500-talet, kämpar Beowulf, en av geaternas hjältar, mot tre fiender: Grendel, som föröder kungsgården Heorot och dess invånare i Danmark, Grendels moder, och senare i sitt liv (efter att ha återvänt hem och blivit kung), en drake. Beowulf blir dödligt sårad i det slutliga slaget.[3] Efter sin död begravd i en storhög av sina stridsmän.

Det finns en bevarad avskrift av Beowulfskvädet, från cirka år 1000. Språket är fornengelska. De över 3000 raderna är långvers avdelade i två halvverser som i sin tur sammanhålls av stavrim; formen är således densamma som vissa Eddadikters, dock med skillnaden att sammanfogning i strofer här saknas.[5] Kvädet är ett av de äldsta bevarade alstren på engelska, och betydligt omfångsrikare än det lilla material som är äldre.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Beowulf (urnordiska *Biowulfaz) brukar tolkas som bi-varg, en kenning för björn (björnen är som en varg för bina). Överfört till nordiska blir det Bjolf. Detta namn bärs av en av de norska vikingar som koloniserade Island och finns fortfarande kvar som isländskt mansnamn. Själva manuskriptet saknar titel, men har uppkallats efter huvudfiguren Beowulf sedan tidigt 1800-tal.

En alternativ etymologi är att namnet Beowulf skulle vara en variant av fornengelska Beadowulf (urnordiska *Baduwulfaz), med betydelsen Stridsvarg och som överlever i det nordiska namnet Bodulf.

Sagans huvudfigur[redigera | redigera wikitext]

Beowulfs historiska existens kan, till skillnad från hans kung Hygelac (se nedan) inte bekräftas genom några samtida källor. Enligt dikten skall han ha varit son till Ecgtheow, en landsflyktig krigare av sveaätten Waegmundings (av namnet Wägmund, vägbeskyddare). Ecgtheow hade tidigare dödat Heatholaf en man av den östgötska ätten Wulfings (= Ylfingarna). Eftersom det utkrävdes en skyhög pengagäld för den döde tvingades Ecgtheow lämna svearnas land och mottogs hos Hrothgar, danernas kung. Denne betalade generöst skulden åt honom, och Ecgtheow kunde återvända till svearna om han ville, men bosatte sig för säkerhets skull hos kung Hrethel i Geatland. Där gifte han sig med Hrethels dotter, och de fick sonen Beowulf, som alltså växte upp bland geaterna. När Beowulf var sju "vintrar" blev han kung Hrethels fosterson och fick bo i kungaborgen, kanske för att fadern Ecgtheow dött.

I diktens senare del avslöjas mer om Beowulfs släkt. Han har bland sina vapendragare en ung man vid namn Wiglaf (urnordiska *Wigalaibaz, nordiska Vigleif), som är son till Weohstan, en annan man av Wägmundingarnas ätt. Denne Weohstan hade övergått till geaterna under striderna mellan dem och svearna. Wiglaf kallas i kvädet Scylfing. I Snorre Sturlassons Ynglingatal är Skilfing (Skilfingr) en synonym för Yngling, den urgamla Ynglingaätten som hade sitt säte i Gamla Uppsala. Wägmundingarna var således en gren av Ynglingaätten, och eftersom också Beowulfs far Ecgtheow var en Wägmunding, så innebär det att även Beowulf var av Ynglingaätten. Beowulf var alltså, enligt den anglosaxiske diktaren, svensk (från Svealand) på fädernet, och geat (göte) på mödernet.

Datering[redigera | redigera wikitext]

Beowulf har daterats till allt från första halvan av 700-talet[1][2][6] till samtidigt med den enda handskriftens tillkomst (cirka 1010).[7] Det finns i princip två olika sätt att datera en sådan text. Den första är immanent, den språkvetenskapliga metoden, där man studerar textens språk (stavning, grammatik, ordförråd) och diktens versmått för att därigenom bestämma vid vilken tidpunkt i anglosaxiskans utveckling Beowulf har tillkommit. Osäkerheterna i denna metod antas allmänt vara stora, men det har inte hindrat exempelvis Eugen Einenkel att ange "cirka 725" som tillkomstår. Den andra metoden försöker använda historisk kunskap om världen utanför texten för att bestämma en tillkomsttid: kännedom om samhällets organisation, jämförelse av föremål från uppgrävningar i till exempel Sutton Hoo med beskrivningar i dikten, referenser till historiska händelser som till exempel Hugleiks plundringståg. Tyvärr är kunskapen om denna period ytterst begränsad och dessutom delvis beroende på verk som Beowulf, så att det finns olika tolkningar.

Två fakta är säkra. Sedan Grundtvig identifierade Hugleiks plundringståg som en händelse kring 520, är detta diktens tidigast möjliga datering. Senast möjliga tidpunkt är handskriftens tillkomsttid, någon gång kring 1000, med en osäkerhet på cirka 25 år. Efter mycket lärd debatt kom man på 1900-talet fram till konsensus kring "Bedas tid", början av 700-talet, även om många[vem?] ansåg att osäkerhetsmarginalerna var större, och några pekade på saker som inte stämde särskilt väl med en så tidig datering.

1981 publicerade Kevin S. Kiernan resultaten av en detaljerad undersökning av manuskriptet. Han hittade spår av strykningar och omtagningar, och hans slutsats var att manuskriptet är en autograf, eller att det tillkommit under upphovsmannens översyn.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Beowulf slåss mot draken.

Något förenklad är handlingen följande:

Hrothgar är kung i Danmark, men trollet Grendel hemsöker hans nya, stolta hall (som har namnet Heorot) och dödar hans hirdmän. Hjälten Beowulf anländer till Hrothgars kungahall med sina 12 kämpar. Det förklaras att Beowulfs far varit vän med kungen, och att Beowulf nu har kommit för att återgälda vänskapen genom att besegra odjuret. Dessutom deklarerar Beowulf att eftersom han hört att monstret inte använder sig av vapen så skall inte heller han själv göra det.
Vid en stor fest förolämpas Beowulf av Unferth, en släkting till kungen, varpå Beowulf genmäler i stolta ordalag. När alla sover ruset av sig efter festen kommer Grendel och anfaller de sovande männen. Beowulf går i närstrid med Grendel och sliter i kampen av honom ena armen. Odjuret ger sig av till sin boning i den närliggande sjön. Armen sätts upp på väggen till hallen. Att Beowulf valt att inte använda sina vapen visade sig vara en lyckträff, för hans män upptäckte i striden att inga vapen bet på Grendel.
Dagen därpå hyllas Beowulf - det är uppenbart att Grendel inte kunnat överleva striden. En skald passar på att dikta ihop en sång där Sigmunds (se Völsungasagan) äventyr jämförs med Beowulfs hjältedåd. Återigen firas det i hallen, och återigen ändar festen i fasa då Grendels (namnlösa) mor dyker upp för att utkräva hämnd. Hon undkommer dock eftersom den store hjälten inte finns i hallen - han har sovit i ett eget hus strax intill.
Nästa dag ger sig en trupp av för att nedstiga i sjön och där försöka göra slut på hemsökelserna, men endast Beowulf vågar nedstiga i vattnet. Nere i trollboningen träffar Beowulf Grendels mor och invid Grendels lik strider de sedan. Till slut segrar hjälten efter diverse turer med förtrollade svärd. Segraren belönas rikligen på nordiskt vis med armringar i guld och höviskt tal. Efter ordentligt firande ger sig Beowulf och de överlevande männen hem över havet.

Här slutar första delen av kvädet. Den andra delen utspelar sig en tid senare.

Beowulf har nu ärvt geaternas kungakrona. Tyvärr är det nu hans tur att bli hemsökt av monster - en drake ödelägger nämligen landet och dödar Beowulfs undersåtar. Kungen och hans tappraste krigare söker upp drakens håla. Beowulf slåss med draken, men striden slutar oavgjort.
Kungen beslutar sig för att bege sig in i hålan och frågar vilka som har modet att följa med honom - endast en vågar, en ung man vid namn Wiglaf. När striden börjar grips även Wiglaf av rädsla och tittar mest på. Beowulf dräper till slut draken, men han har fått sitt banesår. Wiglaf bär ut kungen som, efter att ha uttalat diverse profetior om hur hans folk skall komma att strida mot svearna, avlider. Beowulf läggs i en stor gravhög med drakens skatter, överblickande havet.

Så slutar Beowulf sin bana.

Debatt, historicitet och kulturell betydelse[redigera | redigera wikitext]

Beowulfkvädet brukar betraktas som ett av litteraturhistoriens mest omtvistade verk. Dels gäller detta verkets datering, dels huruvida geaterna skulle vara götar, dels huruvida dikten består av flera skilda korta berättelser som sammanförts eller ursprungligen ett helt.[8] Profetiorna i slutet av Beowulfkvädet talar om strider mellan vad som troligen är svearna (Sweona) och Geata, vilket äldre forskning tolkat som upptakten till Götalands förening med Sveariket. Idag aktar sig forskningen för att dra alltför långtgående slutsatser av en huvudsakligen litterär sagodikt. Vissa av de svenska kungar som nämns i kvädet, till exempel Ohtere, Onela och Eadgils, förekommer dock under sina motsvarande nordiska namn[3] Ottar, Ale och Adils även i den isländska Ynglingasagan och i dess förlaga Ynglingatal varför de möjligen är att betrakta som historiska.

För nordiskt vidkommande utgör Beowulfkvädet en nästan lika stor skatt som för den engelskspråkiga världen, eftersom det innehåller så mycket stoff från framförallt Danmark men också Sverige. Ingetdera landet har någon jämförbar källa.

Man kan notera att Beowulf är ett kristet verk, åtminstone är den version som överlevt klädd i kristen skrud. Grendel är ett troll – en som står utanför kristenheten – och en ättling till Kain, förklaras det i inledningen, och vilken gud det är som hjälper hjälten står utom tvivel.

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Beowulf har filmatiserats åtskilliga gånger. Graham Baker gjorde 1999 en science fictionversion av poemet i Beowulf, medan Sturla Gunnarsson ligger närmare originalet i Beowulf & Grendel från 2005. 2007 skapade Robert Zemeckis en datoranimerad version, Beowulf, som även kunde ses i IMAX-format.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Tolkien, J.R.R. (1958). Beowulf: the Monsters and the Critics. London: Oxford University Press. Sid. 127 
  2. ^ [a b] Hieatt, A. Kent (1983). Beowulf and Other Old English Poems. New York: Bantam Books. Sid. xi-xiii 
  3. ^ [a b c] Erik Frykman (2007). Nationalencyklopedin 
  4. ^ H. Munro Chadwick (1907). ”Beowulf: Scandinavian Traditions; Personality of the Hero”. The Cambridge History of English and American Literature 
  5. ^ Sylwan, Otto och Bing, Just, Europas litteraturhistoria. Från medeltiden till våra dagar (Stockholm 1910) s. 27.
  6. ^ Encyclopædia Britannica Online (Academic edition) 
  7. ^ Kevin S. Kiernan (1981). Beowulf and the Beowulf manuscript. ISBN 0-8135-0925-4 
  8. ^ Litteraturens historia i världen, red. Olsson och Algulin, Stockholm 1992, s. 103 f

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

b) Audio (hela kvädet, ca 3 tim.) - c) Ordlista