Syntmusik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En synt av modellen OB12.

Syntmusik, eller helt kort synt (ibland även synthmusik respektive synth) definieras vanligen som en populärmusikalisk inriktning av elektronisk musik. Begreppet används ofta om den syntpop som blommade upp och riktade sig till en bred publik under 1980-talet i och med att musikbranschen fick möjligheten att använda digitala verktyg för att programmera instrument och skapa nya ljud. Musiken skapas med hjälp av synthesizers, trummaskiner, och har från 1980-talet och framåt allt mer mixats med hjälp av musikredigeringsprogram i datorer.

Syntmusikens rötter[redigera | redigera wikitext]

Syntmusikens rötter finns framför allt i 1960-talets experimentella tendenser inom populärmusiken – experiment som inte sällan var direkt inspirerade av den avantgardistiska elektronmusiken (Karlheinz Stockhausen var en viktig inspirationskälla för många popgrupper och finns till exempel avbildad på omslaget till Beatles LP Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band). Pink Floyds utveckling under åren 1968 - 1969 (A Saucerful of Secrets, Ummagumma och Meddle) med sina långa, meditativa klangmattor, utgjorde en stark impuls för tyska grupper som bildades vid denna tid, till exempel Tangerine Dream och Kraftwerk. Båda dessa grupper var dessutom inspirerade av den tyska avantgardistiska elektronmusiken och även, som i Kraftwerks fall, av äldre modernistiska strömningar som futurism och Bauhaus-estetik, impulser som de omsatte i en populärmusikalisk kontext. Verk som Autobahn och Trans-Europa Express kan uppfattas som futurism i en ny, dansvänlig form. Denna specifika tyska stil (Tangerine Dream, Kraftwerk, Can, Faust med flera) kallas vanligen Krautrock, men kan också uppfattas som en del i det större fältet syntmusik. En tysk musikskapare som i detta sammanhang också skall nämnas är Klaus Schulze, som fortfarande är aktiv.

Fransmannen Jean Michel Jarres försök att skilja sig från den tidigare vanliga minimalistiska elektroniska musiken och skapa mer orkestrala stycken resulterade i ett genombrott 1977 med LP-albumet Oxygène (engelsk titel: Oxygene), som blev en stor succé i Europa och USA med en andraplats på Storbritanniens topplista. Ett av de unika dragen för detta album och uppföljaren, 1978 års Équinoxe (engelsk titel: Equinoxe) var att musikstyckena inte var skarpt avgränsade utan flöt in i varandra. Jarre använde sig av instrument såsom Moog, ARP, VCS och andra liknande syntar. År 1979 höll Jarre höll sin första elektroniska utomhuskonsert, i Place de la Concorde i Paris. Med denna konsert han fick en plats i Guinness rekordbok med en jättepublik som uppskattats till över en miljon. Andra liknande artister som fick ett genombrott under sent 1970-tal med en meditativ och lättillgänglig form av syntmusik som interagerade med den då populära new age-musiken var Vangelis, Gandalf, Ralph Lundsten, Kitaro, med flera.

Elektronisk musik utvecklas till syntmusik[redigera | redigera wikitext]

Ur den populära elektroniska musiken i slutet av 1970-talet delades syntmusiken snart upp i flera grenar: syntpop med grupper som Alphaville och Depeche Mode eller det svenska elektroniska popbandet Page, "råsynt" eller Electronic Body Music (EBM) och Industri med grupper som Front 242, Front Line Assembly eller Skinny Puppy. Begreppet syntmusik har sannolikt använts mest under 1980-talet om den tidens elektroniskt baserade popmusik som Depeche Mode, OMD, Landscape med flera. Andra exempel på "syntband" är engelska The Human League, Soft Cell, Simple Minds, Japan, Heaven 17, Illustration, tyska Neu Electrikk, D.A.F. och svenska Covenant. Artister som Howard Jones och Nik Kershaw gjorde sig också namn.

Modern syntmusik[redigera | redigera wikitext]

I dag produceras en mycket stor andel av popmusiken mer eller mindre med hjälp av synthesizers, trummaskiner och datorer, och vad som är syntmusik och vad som inte är syntmusik blir betydligt svårare att definiera. Kylie Minogue, Madonna och Gwen Stefani är exempel på popartister som anammat en "syntig" ljudbild men som knappast kan räknas som syntmusik per se. Ett exempel som kan nämnas som syntare idag är möjligtvis svenska The Knife. Det är rakt igenom elektroniskt och estetiskt. Det är dock få som kan räknas in i denna genre idag. Depeche Mode som var en av syntens grundare kan knappast kallas för synt idag.

Synthare och synthmode[redigera | redigera wikitext]

Syntmusiken är grunden i synt-subkulturen. Anhängarna kallades från början av media gärna för syntare (även i varianten synthare). Det epitetet höll i sig och anammades av de som tog till sig "musikformen", dock endast i Sverige. Benämningen lever kvar än i dag. Den klädstil som kännetecknar de som idag kallar sig syntare kan snarare sägas vara flera. Så har det även varit sedan början av 1980-talet, då klädstilen växte fram. Gemensamt för de olika klädaspekterna från syntmodet kan dock sägas vara kläder som på olika sätt alluderar till dels Tyskland, och dels till en städad form av politisk inkorrekthet.

Stilbildande för en aspekt av syntmodet kan sägas vara Kraftwerk, då framför allt bärandet av kostym, något som bandet gjorde åren strax före 1980. Det som skämtsamt kom att kallas för Kraftwerkuniform bland syntare är kombinationen gråa kostymbyxor, röd skjorta och svart slips, en kombination som populariserades av bandet genom omslaget till The Man Machine.

En annan aspekt av syntmodet från samma tid är det totalitära klädmodet – iklädandet av en uniformsliknande beklädnad. Det intellektuella bränslet till uniformskläder hämtades dels från industriband som Throbbing Gristle och Nitzer Ebb, men även i någon mån från New romantic-vågen i början av 1980-talet, som utmärktes av en nyupptäckt vurm för traditionalitet, borgerlighet och burlesk dekadens. Denna inställning, överfört till syntkulturens fundamentalt betingade tycke för maskiner, rationalitet och teknik, kan sägas ha hybridiserat fram syntmodet såsom vi känner det idag – militära uniformer och rationella kostymer. I så mån kan syntkulturen även sägas ursprungligen ha varit en maskulinitetsdyrkande kultur.

I samband med att syntkulturen växte sig populär under åttiotalets första år, kom också ryktet i spinn att syntare var salongsnazister. Detta togs fasta på i populärkulturen, exempelvis i Staffan Hildebrands film G - som i gemenskap, där bandet Reeperbahn under pseudonymen Nürnberg 47 uppträdde på den fiktiva klubben G iklädda nazistuniformer. Snarare än att se syntkulturen som en plantskola för nazism, har dock röster[vilka?] höjs om att syntkulturen bör ses som en reaktion framför allt mot amerikanisering och mot förljugen borgerlig moral.

Under 1980-talet formade (främst) ungdomar som lyssnade på hårdrock (hårdrockare) och de som lyssnade på syntdominerad musik varsin subkultur – se Rockmusik under 1980-talet.

Musiker[redigera | redigera wikitext]

Exempel på så kallad syntmusik är Kraftwerk, New Order, Jean Michel Jarre, Vangelis, Mike Oldfield, Tangerine Dream, Depeche Mode, Klaus Schulze, Space, Covenant och Apoptygma Berzerk.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]