Futurism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Umberto Boccioni, Kaupunki kohoaa, 1910.
Antonio Sant Elia - Urbanistik şəkil

Futurismen var en kulturell riktning inom konst, litteratur, musik och arkitektur som eftersträvade ett radikalt uppbrott med tidigare traditioner. Futurismen grundades 1909 av Filippo Tommaso Marinetti. Den politiska ideologin fascismen tog starkt intryck av futurismen, och uppmuntrade till flera av punkterna i det futuristiska manifestet.

Italiensk futurism[redigera | redigera wikitext]

Marinetti publicerade det första futuristiska manifestet i Le Figaro i februari 1909 proklamerade han krig mot traditionalismen. Året därpå utgavs tre manifest, däribland målarnas "Tekniska manifest". Futurismen hyllade maskinen, förkastade äldre tiders konst och förespråkade museernas nedrivning. Futuristiska målningar framställde gestalter och föremål i rörelse; poesin begagnade sig av ett "industriellt" bildspråk, en grammatik och ett ordförråd som medvetet förstörts i onomatopoesins tjänst.

Lista över italienska futurister (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Futuristisk musik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Futuristisk musik

Futuristerna publicerade ett antal manifest angående musik där de bland annat förespråkade oljud, atonalitet, polyfoni, mikroljud och den moderna stadens ljud som bilar och flygplan framför traditionalismens musik. Kompositörerna skulle överge imitationen och influenserna från förr och istället komponera för framtiden.

Luigi Russolo konstruerade så kallade oljudsmaskiner (intonarumori) som de framförde konserter med. Senare band så som brittiska Whitehouse, japanska Merzbow och svenska Brighter Death Now kan härledas till futurismens idéer om musik.

Rysk futurism[redigera | redigera wikitext]

Kring 1910 växte en futuristisk gren fram i Ryssland. Man kan datera dess födelse till 1912 då poeterna Majakovskij och Chlebnikov publicerade manifestet En örfil åt den offentliga smaken.[1] Vladimir Majakovskij var en rysk poet som med dikten Ett moln i byxor från 1915 demonstrerade den nya futuristiska stilen, fartfylld och telegramartad, för det ryska avantgardet. Hans mest kända dikt är dock 150 000 000 (titeln syftar på Sovjets dåvarande folkmängd) vari han hyllar den nya staten. Den ryska futurismen delade sig sedan i två grenar: ego-futurismen i Petersburg och kubo-futurismen i Moskva.[1] Ego-futurismens namn kommer från det fokus på jaget som riktningens företrädare hade. Den ledande ego-futuristen var Igor Severjanin som debuterade 1913 med diktsamlingen Den åskskjudande bägaren.Han blev enormt populär och valdes 1918 till poesins kung i Moskva.[1] Kubo-futurismen hänger samman med kubismen och syftade till att framställa ting så som de framstod i det inre medvetandet och inte som de tedde sig för de yttre sinnena.[1] Gemensamt för de ryska futuristerna var radikalismen och viljan att provocera. Man ägnade sig bland annat åt galna, fantasifulla, anarkistiska påhitt - det vi idag kallar happenings.[1]

Litterarärt ägnade sig futuristerna åt språkliga normbrott. De ville befria språket från den litterära traditionen och vardagsspråkets konventioner och på så sätt göra det autonomt.[2] Futuristerna försökte inom poesin bearbeta språket på stavelsenivå - en poet sägs ha framfört en dikt bestående enbart av stavelsen "ju".[2] Inriktningen på textens autonomi gav impulser till den gren inom litteraturforskning som kallas rysk formalism. Denna gren satte texten i fokus och undersökte dess ljud och form och vad det var som egentligen gjorde den till en text.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Folke Edwards, Den barbariska modernismen. (1987)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Bernt Olsson & Ingemar Algulin (2005). Litteraturens historia i världen (Fjärde upplagan). Stockholm: Norstedts Förlag. Sid. 478. ISBN 91-7227-434-4 
  2. ^ [a b c] Bernt Olsson & Ingemar Algulin (2005). Litteraturens historia i världen (Fjärde upplagan). Stockholm: Norstedts Förlag. Sid. 479. ISBN 91-7227-434-4