T-90

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
T-90
T-90 tank during the Victory Day parade in 2009.jpg
T-90A ur ryska armén.
Typ Stridsvagn
Ursprungsplats Ryssland
Produktionshistoria
Tillverkare Uralvagonzavod
Varianter Se: varianter
Specifikationer
Vikt 46,5 ton
Längd 9,53 m
Bredd 3,78 m
Höjd 2,22 m
Besättning 3

Pansar 830 mm RHAe mot underkalibrerade pansarbrytande granater med utarmat uran
1 350 mm mot pansarspränggranat
Primär beväpning 125 mm 2A46M slätborrad kanon med möjlighet att avfyra pansarvärnsrobotar
Sekundär beväpning 7,62 mm koaxial ksp
12,7 mm lv-ksp
Motor 12-cylindrig V-84MS dieselmotor (kan även drivas av bensin) eller med en V-92S2 dieselmotor.
840 hk (V-84MS). 750 kW, 1 000 hk (V-92S2)
Effekt/vikt 22 hk/ton
Upphängning Krängningshämmare
Operativ räckvidd 375 km, 550 km med externa tankar
Hastighet 65 km/h (väg)
45 km/h (terräng)

T-90 är den nyaste stridsvagnen som är i bruk i de ryska och indiska arméerna. T-90 utvecklades av Kartsev-Venediktov designbyrå vid Uralvagonzavod i Niznij Tagil. Den är en vidare uppgradering från T-72 med viss teknik från T-80. Indiens version heter T-90 Bhishma som är en uppgradering från den ryska T-90S. Två varianter, T-90S och T-90E, har identifierats som möjliga exportmodeller.

Produktionshistoria[redigera | redigera wikitext]

1992 meddelade den ryska regeringen att det var oekonomiskt att producera två olika stridsvagnar parallellt. "Kvalitets"-stridsvagnar som T-80U och billigare "kvantitets"-stridsvagnar som T-72BM. Båda byggdes på varsin fabrik och båda fabrikerna var nödvändiga för städerna de var nära. Omsk byggde fem T-80U vagnar och Niznij Tagil byggde 15 T-72:or under den här tiden. Flera byggdes också för export. Niznij Tagil hade byggt fem nya T-72BM:or som bär det nya reaktiva pansaret Kontakt-5. Uppgraderingen av Kontakt-5 kallas Kaktus som finns på Tjornyj Orjol.

För att förbättra T-72 för export och som standardstridsvagn för de ryska styrkorna flyttades teknik från T-80U som dess effektiva eldledningssystem, kanonen, 1G46-siktet, m.m. till en ny prototyp som fick namnet T-88. Den ryska militären beslutade att produktionsvagnen skulle heta T-72BU. Men under Gulfkriget 1991 hade massmedia filmat USA:s framgång mot Irak. På bilderna såg man brinnande T-72:or och för att skaka av sig namnet T-72 som västvärlden förknippade med "en brinnande irakisk stridsvagn", bytte man namnet till T-90.

Produktionen startade i låg skala 1993. När västvärlden fick höra om nyheten trodde många analytiker att modellen skulle vara av en helt ny design. Men T-90 är egentligen en vidareutveckling av T-72BM och är inte till för att bli den nya generationens stridsvagn utan för att skära ner på kostnaderna på att producera två olika stridsvagnar parallellt. Produktionen av T-80 och T-72 kommer att fortsätta tillsammans med T-90 tills en nyare modell tar över. Den nya generationens stridsvagn kommer troligen att vara antingen T-95 eller Tjornyj Orjol.

1999 sågs en ny modell av T-90 som har ett nytt slags torn från experimentvagnen Obyekt 187 istället för den vanliga T-90-hytten. Denna nya modell kallas "Vladimir", namngett till äran för T-90:s chefskonstruktör Vladimir Potkin som avled 1999. Det är fortfarande okänt om denna variant har ett annat pansar på tornet eller på hela vagnen.

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

T-90:s huvudbeväpning är en 125 mm 2A46M slätborrad kanon som är en modifierad version av pansarvärnskanonen 2A45M. Kanonen på T-90 är samma kanon som på T-80-stridsvagnarna. Den kan bytas ut utan att montera ner de inre delarna i tornet. 2A46M är kapabel att avfyra pansarbrytande kinetiska projektiler (fenstabiliserad projektil), högexplosiva pansarbrytande projektiler (pansarspränggranat), spränggranat) och pansarvärnsrobot (9M119M Reflex kallas av NATO för AT-11 sniper).

9M119M Reflex finns tillgängliga på nästan alla moderna stridsvagnar i Ryssland, även Indiens variant Bhishma och Kinas nyaste stridsvagnar är kapabla att avfyra dessa robotar. Den är utrustad med ett halvautomatiskt laserföljande system (SACLOS) och en pansarspränggranat. Roboten har en räckvidd på 100 m till 5 000 m och det tar 17,5 sekunder för den att komma till dess maximala avstånd. Roboten kan penetrera upp till 980 mm stålpansar vid 90 graders anslagsvinkel och skjuta ner flygande objekt på låg höjd, som helikoptrar.

Det datoriserade 1A45T Irtysh eldledningssystemet med 9S515 robotstyrningsystem och laseravståndsmätaren som är kopplad till det ryska Agave termiska siktet för skytten, tillåter T-90 att skjuta både mål på marken och i luften fast vagnen är i rörelse och att det är natt. Men enligt analytiker i västvärlden är den första generationens system inte i samma klass som NATO:s stridsvagnar.

2A46M kanonen är försedd med ett automatiskt laddningssystem och 2E42-4 Zhasmin kanonstabiliseraren, vilket tillåter den att avfyra 6-8 skott i minuten med en oerhörd precision.

Den sekundära beväpningen består av en NSVT fjärrstyrd 12,7 mm lv-ksp som har en effektiv räckvidd på 2 000 m och kan avfyra 210 skott i minuten. Den parallelkopplade kulsprutan är en PKT 7,62 mm och väger 10,5 kg när den är försedd med ett magasin på 250 patroner.

Skydd[redigera | redigera wikitext]

På de främre delarna av chassit och på tornet sitter block av Kontakt-5 reaktivt pansar (ERA). Tornets form med de reaktiva pansarblocken ger en bild ovanifrån formen av ett snäckskal. Blocken är även monterade på tornets ovansida som skydd mot attacker ovanifrån.

T-90 är även försedd med ett skyddssystem mot nukleära, biologiska och kemiska vapen (NBC).

Som de nyaste stridsvagnarna i Ryssland är T-90 försedd TShU-1-7 Shtora-1 elektronisk och tekniskt skyddssystem. De är till för att störa laserstyrningen och laseravståndsmätarna hos inkommande missiler genom elektrooptisk laserstörare som är två stora lådor på varsin sida av kanonen. T-90 har också utrustning som varnar besättningen när laserstrålar träffar vagnen.

Shtora-1 systemet innehåller fyra huvudkomponenter, elektrooptiska delen (som inkluderar laserstörare, modulatorer och kontrollpanel), rökgranatkastare (på T-90: 12 902B 82mm granatkastare som avfyrar 3D17 rökgranater) som finns på båda sidor av tornet, ett laservarningssystem och ett kontrollsystem som innefattar kontrollpanelen, mikroprocessorer och en manuell skärmläggning. Sensorer på vagnen detekterar en möjlig laserstråle och aktiverar skärmläggningen. Besättningen varnas och laserstörarna sätts igång för att störa den inkommande robotens bana. Funkar det inte skjuts rökgranater ut som skapar en aerosolskärm runt vagnen, vilket kan få roboten att missa sitt mål. Shtora-1 blir ännu mer effektiv med Arena skyddssystem, som skjuter iväg raketer för att förstöra inkommande projektiler.

Detta nya system från Ryssland visades först 1995 på en internationell vapendemonstration i Abu Dhabi. Det är troligt känt att Shtora-1 finns installerad på T-80U, T-80UK, T-84 och T-90.

De indiska T-90S och Bhishma-stridsvagnarna har dock varken Shtora-1 eller Arena. Enbart de ryska styrkorna har detta.

Alla dessa system tillsammans gör att T-90 är en av världens mest säkra stridsvagnar.

Användning[redigera | redigera wikitext]

1996 var det 107 T-90-stridsvagnar i tjänst i den ryska Fjärran Östern-militärdistriktet. Idag är det 241 T-90-stridsvagnar i tjänst hos i den ryska femte pansardivisionen, som är stationerad i det Sibiriska militärdistriktet. Sju finns hos den ryska flottan. 2005 meddelade den ryska regeringen att 91 T-90S-stridsvagnar ska produceras för den ryska armén. Men den 15 mars 2006 offentliggjorde Rysslands viceförsvarsminister att enbart 31 nya T-90S stridsvagnar ska produceras. De flesta av Rysslands pansarstyrkor består fortfarande mest av T-72 och T-80-vagnar med vissa T-90:or.

I februari 2001 köpte Indien 310 T-90S stridsvagnar, 120 levererades kompletta, 90 halvmonterade och 100 helt omonterade. De första levererades i januari 2004. Valet av T-90 gjordes för dess likhet med T-72:an som den indiska armén redan har i sina styrkor. Indien köpte dem också för att de hade misslyckats med att starta produktionen av sin egen stridsvagnstyp, Arjun. Men också för att besvara hotet från fienden Pakistan som köpt T-80UD och T-84:or från Ukraina och för deras produktion av Al-Khalid, som är en kopia av den kinesiska stridsvagnen Type-90 IIM.

Affären mellan Ryssland och Indien kostade 750 miljoner dollar för Indien. Affären inkluderar frakt av teknik och vapensystem från T-90. Med ryskt och franskt stöd har Indien själva konstruerat en egen kopia som de kallar Bhishma. Däremot har Indien rapporterat problem med den fransk-tillverkade termiska sikten som är installerade på indiska T-90:or i det heta ökenklimatet. 2006 gjorde den indiska regeringen en beställning på 1000 T-90 Bhishma-stridsvagnar (som tillverkas i Indien) för den indiska armén . Avtalet kostade 2,5 miljarder dollar och vagnarna ska levereras 2020. Den 26 oktober gjorde Indien ett nytt avtal med Ryssland om 330 T-90S stridsvagnar, som kostar 800 miljoner dollar.

I mars 2006 skrev Algeriet på ett kontrakt med Ryssland om en beställning 180 stycken T-90SA-stridsvagnar, som ska levereras 2011.

Idag är det cirka 550 st T-90-vagnar de ryska och indiska styrkorna.

  • Algeriet: enligt vissa rapporter 40, 180 eller 300 T-90S ska produceras i Ryssland för export till Algeriet.
  • Indien: 640 T-90S från Ryssland och 1000 T-90 Bhishma ska produceras i Indien mellan åren 2006 och 2007.
  • Ryssland: 248 T-90 och 30 T-90S ska produceras i Ryssland.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • T-90: första modellen som började produceras 1993 och är en vidare uppgradering från T-72BM. Beväpning: 125 mm 2A46M slätborrad kanon.
  • T-90S: exportvariant med modifierad motor och 1A4GT eldledningssystem. Har exporterats till Indien. Kan bli försedd med KMT-6 minröjningssystem.
  • T-90SK: ledningsvagn baserad på T-90S med uppgraderad radioutrustning och navigationssystem.
  • T-90SA : uppgradering av T-90S för export till Algeriet. Utrustad med lasersensorer, anti-FLIR rökgranater av Shtora EOCMENDAS, "Nakidka" termisk/radar/optisk kamouflagehölje och kan monteras med en KMT-8 minröjare.
  • T-90K: uppgraderad ledningsvagn, utrustad med avancerat radio- och navigationssystem och med Ainet detonationssystem som styrs av radiovågor för HEF-granater.
  • T-90M: Prototyp med relikt ballistiskt skydd.
  • T-90E: möjlig exportmodell. Mycket lite är känt om denna variant.
  • T-90 Bhishma: indisk version av T-90-vagnarna.
  • T-90 Vladimir: Version från 1999 med ett nytt torn. Uppkallad efter T-90:s chefskonstruktör, Vladimir Potkin. Väldigt lite är känt om denna stridsvagn.
  • T-90MS: Ny moderniserad version av exportvagnen T-90S, med en 1130Hhk motor, DSHK kulspruta med IR camera och PNM Sosna-U skyttsikte, 7.62mm torn UDP T05BV-1 RWS, GLONASS+inertial GPS, nytt Relikt ballistiskt skydd.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]