Tofsvipa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tofsvipa
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Northern Lapwing.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Pipare och vipor
Charadriidae
Släkte Vanellus
Art Tofsvipa
V. vanellus
Vetenskapligt namn
§ Vanellus vanellus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
DistributionVanellus.jpg
Synonymer
  • Vanellus cristatus (Meyer)
  • Vanellus vulgaris (Bechstein)
Flygande tofsvipa med sina karakteristiska "fyrkantiga" vingar.
Flygande tofsvipa med sina karakteristiska "fyrkantiga" vingar.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.
Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen vadare under det fortfarande giltiga vetenskapliga namnet Vanellus vanellus.[2]. Tofsvipan brukar inte delas upp i några underarter.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipan häckar i Europa, Marocko och Asien så långt österut som till Kina.[3] Merparten av alla världens tofsvipor, det vill säga populationerna i norra och östra Europa, och i Asien är flyttfåglar.[3] De Skandinaviska och nordeuropeiska populationerna flyttar till Frankrike, Iberiska halvön, länderna i Medelhavsregionen och norra Afrika men även Madeira och Kanarieöarna. Stora delar av Asiens populationer flyttar till Mellanöstern, södra Centralasien och Sydostasien.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer den på vårvintern till Sverige, från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den är då till en början ofta synlig på strandängar när den söker föda, men senare under häckningssäsongen blir tofsviporna mer skygga. Efter häckningen blir fåglarna successivt mer synliga, fram till dess att de drar sig söderut i början av hösten. Innan flytten kan man se dem tillsammans i flockar. De är sällan stilla utan flaxar hit och dit med en typisk fladdrig och svajig flykt.

Spridningen täcker hela landet, även om fågeln är ovanligare i Norrlands inland. Från att ha funnits med ungefär 120 000 par runt 1970 har stammen minskat till ett bestånd på cirka 50 000 par under 1990-talet, på grund av de moderna jordbruksmetoderna och det minskade betet. Samma procentuella minskning har också noterats i grannländerna och för flera andra arter (till exempel stare och skrattmås).

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipeunge fotograferad i Tyskland i början av maj.
Vissa år är arten mer talrik och samlas i stora flockar efter häckningen. På bilden en del av en jätteflock uppskattad till cirka 3000 individer den 29 september 2011 vid Öja mosse i Ystad.

Tofsvipan trivs i våtmarker, sankmark och på strandängar men syns även längre upp på torrare områden då den födosöker på fält och dylikt. Tofsvipan lever av ryggradslösa djur och tack vare god hörsel och mörkersyn kan den vara aktiv också på natten.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Många etymologer menar att vipa kan härledas ur ord som anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen. Dess vetenskapliga namn Vanellus vanellus kommer från det senlatinska ordet vannus som var en sorts skyffel som man använde för att skilja agnar från kornen.

Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för tivitta. I Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland förekommer bläcka, vilket kan härledas från det fornnordiska blakkr med betydelsen svartaktig[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Vanellus vanellus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Carl von Linné (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). http://dz1.gdz-cms.de/index.php?id=img&no_cache=1&IDDOC=265100 
  3. ^ [a b c d] Larsson, 2001
  4. ^ Bläkka i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]