Världsmästerskapet i fotboll 1962

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Världsmästerskapet i fotboll 1962
FIFA World Cup 1962 teams.jpg
Deltagare
Nationer i kval 56
Nationer i huvudmästerskap 16
Värdskap
Land Chile Chile
Spelplatser Arica
Santiago
Viña del Mar
Rancagua
Placeringar
Guld  Brasilien
Silver  Tjeckoslovakien
Brons  Chile
 
Matcher 32
Mål 89
2,78 per match
Publik 776 000
24 250 per match

Världsmästerskapet i fotboll 1962 spelades i Chile under perioden 30 maj-17 juni 1962. Brasilien vann turneringen genom att besegra Tjeckoslovakien med 3–1 i finalmatchen, medan Chile slog Jugoslavien med 1–0 i matchen om tredje pris.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

1962 hade världsmästerskapet i fotboll återvänt till den sydamerikanska kontinenten, för första gången sedan 1950, då Brasilien var värdar. Årets värdar var Chile, enligt FIFAs beslut i Lissabon, i juni 1956. Turnering vanns av Brasilien, som tog titeln efter att ha vunnit över Tjeckoslovakien med 3–1 i finalen.

Endast tre länder tävlade om att få hålla VM detta år – Västtyskland, Argentina och Chile. Chile vann den striden, trots att det andra större och bättre utrustade sydamerikanska landet var favoriter. De behöll samma format som i Sverige-VM 1958, då 16 lag deltog i huvudturneringen, och dessa sexton delades upp i fyralagsgrupper. De två bästa lagen i varje grupp gick vidare till kvartsfinalerna.

I maj 1960, när förberedelserna var på god väg, drabbades Chile av den kraftigaste jordbävningen som någonsin registrerats och som orsakade en stor skada på den nationella infrastrukturen. Carlos Dittborn, chefen för organisationskommittén, sade då "Because we don't have anything, we will do everything in our power to rebuild" (ungefär: "För att vi inte har någonting, så kommer vi att göra allt i vår makt för att återuppbygga"), vilket blev en inofficiell slogan för turneringen. Arenorna och övrig infrastruktur byggdes upp rekordsnabbt och turnering kunde börja utan någon som helst fördröjning. Otruligt nog så fick inte Carlos Dittborn leva tillräckligt länge för att bevittna hans lyckade försök, då han dog en månad innan starten av turneringen. Matcharenan i Arica kallades upp efter honom i hans ära - och arenan bär fortfarande hans namn.

Kvalspel[redigera | redigera wikitext]

Spelartrupper[redigera | redigera wikitext]

Spelorter[redigera | redigera wikitext]

Chile Chile 1962
Santiago Viña del Mar
Estadio Nacional
Kapacitet: 66 660
Estadio Sausalito
Kapacitet: 18 037
Estadio Nacional de Chile 2.jpg EstadioSausalito.jpg
Rancagua Arica
Estadio Braden Copper Co.
Kapacitet: 18 000
Estadio Carlos Dittborn
Kapacitet: 17 786
Estadio Rancagua (Chile) - mayo de 1962.jpg

Summering[redigera | redigera wikitext]

Italienare arresteras av chilensk polis i "Slaget om Santiago".

För första gången sedan 1950 spelades slutspelet i Sydamerika, och Brasilien kunde alltså försvara den första VM-titeln från 1958.

Turneringen präglades av mycket defensiv taktik, som också emellanåt beskylldes för att medvetet gå ut på att skada motståndaren, vilket i efterhand givit turneringen namnet "Det glömda världsmästerskapet". Den giftiga atmosfären kulminerade i matchen mellan Chile och Italien (2–0); känd som "Slaget om Santiago". Även om bara två spelare visades ut (båda italienare) av den i överlag dåliga engelska domaren Ken Aston, så försökte båda lagen skada motståndarna upprepade gånger, och det italienska laget behövde polisskydd för att säkert kunna lämna arenan.

Få lag och spelare levde upp till sina förväntningar och rykten under turneringen och Brasiliens Pelé, hjälten från 1958, blev skadad redan i den första gruppspelsmatchen mot Tjeckoslovakien. I hans frånvaro steg dock landsmannen Garrincha fram med fyra gjorda mål och ett i övrigt övertygande spel som lyfte fram honom som mästerskapets största stjärna. Sovjetunionens målvakt Lev Jasjin, världens bäste vid tiden, var i dålig form och kunde inte hindra att laget åkte ut i kvartsfinalen mot Chile (1–2). Ingen av stjärnorna från de dåvarande europeiska storklubbarna (Real Madrid, FC Barcelona, AC Milan och Benfica) lämnade heller något avtryck i turneringen. De enda ljuspunkterna i en annars mörk och tråkig turnering var Brasiliens unga stjärnskott Amarildo (ersättare för Pelé) och Garrincha, och hjältedåden Tjeckoslovakiens målvakt Viliam Schrojf i matcherna mot Ungern och Jugoslavien stått för. Nämnas bör också den inspirerande insatsen av värdnationen Chile som oväntat kom trea i turneringen och knep bronspengen med ett relativt okänt lag. Detta genom utmärkt lagkänsla och med domarna på sin sida; det senare ett fenomen som setts fler än en gång i VM-historien.

I gruppspelsomgången vann Brasilien sin grupp före Tjeckoslovakien, Mexiko och Spanien. Sovjetunionen och Jugoslavien tog sig vidare från gruppen med Uruguay och Colombia. Ungern, tillsammans med England gick också till kvartsfinal medan Argentina och Bulgarien åkte hem. England och Argentina hade dock slutat på samma poäng och engelsmännen hade enbart tack vare bättre målskillnad gått vidare - en regel man nu för första gången tillämpade i en VM-turnering. Schweiz förlorade samtliga matcher, vilket tog Västtyskland och Chile vidare ur gruppen före Italien.

Överraskande nog så vann Chile kvartsfinalen över Sovjetunionen med 2–1 och gick vidare till semifinal där de, efter en briljant insats av den oförutsägbare dribblern Garrincha, som inkluderat två mål i 3–1-vinsten över England, fick möta Brasilien. 1–0-vinster för Jugoslavien och Tjeckoslovakien mot Västtyskland respektive Ungern gjorde så att de två slaviska staterna ställdes mot varandra i de andra semifinalen.

Knappt 6000 personer såg sedan Tjeckoslovakien vinna över Jugoslavien med 3–1, medan cirka 76600 bevittnade Brasiliens vinst över värdarna Chile med 4–2. Denna match såg två röda kort: Garrincha för Brasilien, och Landa för Chile. Chile tog sedan en tredjeplats efter att ha vunnit med 1–0, målet gjordes av Rojas i den 90e minuten. Rojas, som dessförinnan också gjort mål i de båda nyckelmatcherna Chile-Sovjetunionen och Chile-Jugoslavien.

Det var på Estadio Nacional de Chile som finalen spelades, och redan efter 15 minuter fick Brasilien se sig själva ligga under med ett mål efter att Scherers långboll nått Masopust: 1–0 Tjeckoslovakien. Men, precis som VM fyra år tidigare, så slog Brasilien tillbaka och kvitterade två minuter senare genom Amarildo, efter ett misstag av den tjeckoslovakiske målvakten. Brasilien nöjde sig inte, och efter att Zito och Vava gjort mål halvvägs in i andra halvlek kom inte tjeckoslovakerna tillbaka. Brasilien vann matchen med 3–1 och lyckades därmed försvara sin titel från 1958 - trots avsaknaden av Pelé.

Deltagare[redigera | redigera wikitext]


Grupp 1


Grupp 2


Grupp 3


Grupp 4

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Gruppspel[redigera | redigera wikitext]

Grupp 1[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Sovjetunionen 3 2 1 0 8 5 +3 5
2  Jugoslavien 3 2 0 1 8 3 +5 4
3  Uruguay 3 1 0 2 4 6 −2 2
4  Colombia 3 0 1 2 5 11 −6 1





Grupp 2[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Västtyskland 3 2 1 0 4 1 +3 5
2  Chile 3 2 0 1 5 3 +2 4
3  Italien 3 1 1 1 3 2 +1 3
4  Schweiz 3 0 0 3 2 8 −6 0





Grupp 3[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Brasilien 3 2 1 0 4 1 +3 5
2  Tjeckoslovakien 3 1 1 1 2 3 −1 3
3  Mexiko 3 1 0 2 3 4 −1 2
4  Spanien 3 1 0 2 2 3 −1 2





Grupp 4[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Ungern 3 2 1 0 8 2 +6 5
2  England 3 1 1 1 4 3 +1 3
3  Argentina 3 1 1 1 2 3 −1 3
4  Bulgarien 3 0 1 2 1 7 −6 1





Utslagsspel[redigera | redigera wikitext]

Kvartsfinaler Semifinaler Final
                   
10 juni – Arica        
  Sovjetunionen  1
13 juni - Santiago
  Chile  2  
  Chile  2
10 juni - Viña del Mar
    Brasilien  4  
  Brasilien  3
17 juni – Santiago
  England  1  
  Brasilien  3
10 juni - Santiago
    Tjeckoslovakien  1
  Västtyskland  0
13 juni – Viña del Mar
  Jugoslavien  1  
  Jugoslavien  1 Bronsmatch
10 juni - Rancagua
    Tjeckoslovakien  3  
  Ungern  0   Chile  1
  Tjeckoslovakien  1     Jugoslavien  0
16 juni - Santiago

Kvartsfinaler[redigera | redigera wikitext]

25 10 juni Chile  2 – 1  Sovjetunionen Estadio Carlos Dittborn
14:30 Sánchez Mål 11'
Rojas Mål 29'
(2 – 1)
Rapport
Chislenko Mål 26' Arica
Publik: 17 268
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

26 10 juni Jugoslavien  1 – 0  Västtyskland Estadio Nacional
14:30 Radaković Mål 85' (0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 63 324
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

27 10 juni Brasilien  3 – 1  England Estadio Sausalito
14:30 Garrincha Mål 31'59'
Vavá Mål 53'
(1 – 1)
Rapport
Hitchens Mål 38' Viña del Mar
Publik: 17 736
Domare: Pierre Schwinte (Frankrike)

28 10 juni Tjeckoslovakien  1 – 0  Ungern Estadio El Teniente
14:30 Scherer Mål 13' (1 – 0)
Rapport
Rancagua
Publik: 11 690
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

Semifinaler[redigera | redigera wikitext]

29 13 juni Brasilien  4 – 2  Chile Estadio Nacional
14:30 Garrincha Mål 9'32'
Vavá Mål 47'78'
(2 – 1)
Rapport
Toro Mål 42'
Sánchez Mål 61' (str.)
Santiago
Publik: 76 500
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

30 13 juni Tjeckoslovakien  3 – 1  Jugoslavien Estadio Sausalito
14:30 Kadraba Mål 48'
Scherer Mål 80'84' (str.)
(0 – 0)
Rapport
Jerković Mål 69' Viña del Mar
Publik: 5 890
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)

Match om tredjepris[redigera | redigera wikitext]

31 16 juni Chile  1 – 0  Jugoslavien Estadio Nacional
14:30 Rojas Mål 90' (0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 67 000
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)

Final[redigera | redigera wikitext]

32 17 juni Brasilien  3 – 1  Tjeckoslovakien Estadio Nacional
14:30 Amarildo Mål 17'
Zito Mål 69'
Vavá Mål 78'
(1 – 1)
Rapport
Masopust Mål 15' Santiago
Publik: 68 679
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

VM-profiler[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]