Italiens herrlandslag i fotboll

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Italiens herrlandslag i fotboll
Flag of Italy.png
EstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svg
Fotbollsförbund Federazione Italiana Giuoco Calcio
Förbundskapten Italien Antonio Conte
Lagkapten Gianluigi Buffon
FIFA-rankning 11 (23 oktober 2014)[1]
Flest landskamper Gianluigi Buffon
 • Antal landskamper 145
Flest mål Luigi Riva
 • Antal mål 35
Första landskamp
 Italien 6–2 Frankrike 
(Milano; 15 maj 1910)
Största vinst
 Italien 9–0 USA 
(Brentford; 2 augusti 1948)
Största förlust
 Ungern 7–1 Italien 
(Budapest; 6 april 1924)
Världsmästerskap
 Spelade mästerskap 17
  Guld 4
  Silver 2
  Brons 1
Olympiska spelen
 Spelade turneringar 14
  Guld 1
  Silver 0
  Brons 2
Europamästerskap
 Spelade turneringar 7
  Guld 1
  Silver 2
  Brons 2

Italiens herrlandslag i fotboll, även kallade Gli azzurri och Squadra Azzurra vilket ungefär betyder de blå eller de medelhavsblå, representerar Italien i fotboll på herrsidan.

Italien är ett av de mest framgångsrika fotbollslandslagen med bland annat fyra VM-segrar. Det italienska landslaget har blivit känt för sitt defensiva spel (bland annat genom catenacciosystemet) med stort inslag av taktik men även för spelarnas teknik och anfallsskicklighet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Italien spelade sin första fotbollslandskamp söndagen den 15 maj 1910 i Milano. Frankrike stod för motståndet, och Italien vann matchen med 6–2. I fotbollsturneringen vid olympiska sommarspelen 1928 i Amsterdam vann Italien över Frankrike och Spanien men förlorade semifinalen mot Uruguay. I matchen om bronsmedaljerna kom Italien igen och utklassade Egypten med 11–3.

1930-talets storhetstid[redigera | redigera wikitext]

Italiens absoluta storhetstid var under 1930-talet då landslaget under Vittorio Pozzos ledning vann VM 1934 och kunde försvara titeln 1938, en bedrift Italien och Brasilien är ensamma om i VM-historien. Det italienska landslaget under Pozzos ledning var känt för sitt starka försvar och för sina snabba kontringar. Laget lät motståndarna ha större delen av bollinnehavet, men när man väl erövrade bollen ställde laget blixtsnabbt om från försvar till anfall.

1934 vann man på hemmaplan under det av diktatorn Benito Mussolini regisserade VM-slutspelet. Det favorittyngda laget fick hjältestatus i ett Italien där fotbollen var ett propagandavapen för fascistregimen. Landslagets största spelare under den här tiden var Giuseppe Meazza och Silvio Piola. Italien vann även OS-guld i fotboll vid spelen i Berlin 1936 efter finalseger över Österrike.

I perioden alldeles efter andra världskriget dominerade Torino den italienska klubbfotbollen och många av lagets spelare var regelbundet med i det italienska landslaget. Den 4 maj 1949 på väg hem från en vänskapsmatch mot Benfica i Lissabon havererade flygplanet i Supergakyrkan (se Supergaolyckan) utanför Turin. Samtliga spelare omkom. Italien deltog i VM 1950 och 1954 men misslyckades kvalificera sig för VM i Sverige 1958.

EM-guld och VM-silver[redigera | redigera wikitext]

Italiens Tarcisio Burgnich och Argentinas René Houseman under VM 1974.

Efter Andra världskriget började snart klubbarna få framgångar men landslaget lyckades inte komma tillbaka till storhetstidens form. Man hade problem i såväl VM 1962 som 1966 då man inte lyckades tag sig vidare till från gruppspelet. 1966 förlorade man sensationellt mot Nordkorea. Detta samtidigt som italienska klubblag som AC Milan och Inter vann Europacupen. Förbundet anställde nu Helenio Herrera som förbundskapten, Herrera som lett Inter till stora framgångar, införde catenaccio, det defensiva spelupplägg som blivit starkt förknippat med italiensk fotboll sedan dess. Detta fortsatte under Herreras efterträdare Ferruccio Valcareggi.

1968 skulle landslaget äntligen få framgång igen då man vann EM. Ett extremt defensivt lag vann i finalen mot Jugoslavien hemma i Rom. 1970 nådde man VM-final för första gången på 32 år men Brasilien vann klart. Italien hade nått sin största VM-framgång sedan VM-gulden på 1930-talet. I laget återfanns spelare som speluppläggarna Alessandro Mazzola och Gianni Rivera, lagkaptenen Giacinto Facchetti och strikern Luigi Riva.

När Ferruccio Valcareggi avgick 1974 tog Fulvio Bernardini över som förbundskapten efter att Italien åkt ut redan i gruppspelet i VM men ett år senare utsågs Enzo Bearzot till förbundskapten. Förbundskapten Bearzot kunde fira sin första framgång i VM-slutspelet 1978 där Italien övertygade i inledningen av turneringen med bland annat seger över värdlandet och blivande världsmästarna Argentina. Ett offensivt lag med Bearzots upptäckt Paolo Rossi som en av stjärnorna slutade slutligen på en fjärdeplats.

1980 blev man fyra i EM på hemmaplan.

VM-guldet 1982[redigera | redigera wikitext]

Italiens VM-lag 1982
Flyget på väg hem från VM 1982: Dino Zoff, Franco Causio, Sandro Pertini och Enzo Bearzot spelar scopa i Aeronautica Militares DC-9.

Den stora triumfen under Bearzots tid som förbundskapten skulle komma som en överraskning när Italien vann VM 1982. Efter en svag inledning med tre oavgjorda matcher fick laget allt att stämma och man slog de regerande världsmästarna Argentina och storfavoriterna i Brasilien. Vändningen kom när man tog sin första seger via 2–1 mot Argentina i det andra gruppspelet. I en klassisk match vann man sedan mot Brasilien med 3–2 och via 2–0 i semifinalen mot Polen kunde sedan vinna finalen genom att defilera mot Västtyskland med 3–1.

I finalen vann man med 3–1 mot de regerande europamästarna Västtyskland. Den stora hjälten var Paolo Rossi som gjorde avgörande mål i de sista matcherna, bland annat ett hattrick mot Brasilien. Målvakten Dino Zoff var lagkapten och blev den äldsta att vinna VM med sina 40 år. Zoff hade varit med och vunnit EM redan 1968.

Landslaget 1982–1990[redigera | redigera wikitext]

Efter VM-segern hamnade i laget i en svacka och misslyckades att kvalificera sig för EM-slutspelet i Frankrike 1984. Laget förlorade bland annat klart mot Sverige som inte heller lyckades kvalificera sig för EM-slutspelet. I VM-slutspelet 1986 spelade man oavgjort mot Bulgarien (1–1). I nästa match spelade man åter 1–1 mot de blivande mästarna Argentina. I nästa match tog man en knapp seger mot Sydkorea med 3–2. I åttondelsfinalen föll laget tungt mot de blivande bronsmedaljörerna Frankrike med 0–2. Enzo Bearzot avgick som förbundskapten.

När VM gick i Italien 1990 var man skyhöga favoriterna och imponerande stort innan man åkte ut i semifinalen mot Argentina på straffar. Man hade flera tunga profiler i laget: Walter Zenga, Paolo Maldini, Franco Baresi, Gianluca Vialli, Giuseppe Bergomi och en ung Roberto Baggio för att nämna några. Ändå var det en doldis som skulle kliva fram. Salvatore Schillaci vann VM:s skytteliga.

Landslaget under 1990-talet[redigera | redigera wikitext]

1992 var man inte med i EM-slutspelet. Vid VM 1994 var förväntningarna höga på Italien i allmänhet och Roberto Baggio i synnerhet. Italien gick till VM-final mycket tack vare hans fem mål på sju matcher. Han gjorde avgörande mål i åttondels-, kvarts- och semifinal med välplacerade skott innanför stolpen eller via stolpen i mål. Finalen förlorades mot Brasilien som avgjordes med straffsparksläggning.

1996 var Italien med i EM-slutspelet i England. I en grupp med Tyskland, Tjeckien och Ryssland slutade Italien trea. Förlust mot Tjeckien kostade och då räckte inte oavgjort mot Tyskland(missad straff) och vinst mot Ryssland. Italien gick till kvartsfinal i VM 1998, men åkte ut på straffar mot de blivande mästarna Frankrike. Man hade slagit Kamerun, Österrike och Norge(åttondel) på sin väg mot kvarten men utan att imponera.

EM-silver 2000 men misslyckade VM och EM[redigera | redigera wikitext]

Francesco Totti i EM-finalen mot Frankrike 2000.

EM 2000 var Italien tillbaka och gjorde sin bästa EM-turnering sedan EM-guldet 1968. Man gjorde dåliga resultat men under EM-slutspelet visade man vilket turneringslag Italien ofta har förmågan till att vara.

Italien vann samtliga matcher i gruppspelet. Man slog bland annat Turkiet med 2–1, värdnationen Belgien med 2–0 och Sverige med 2–1. I kvartsfinalen slogs Rumänien ut med 2–0. I semifinalen vann Italien mot värdnationen Holland på straffar. I finalen förlorade man med 1–2 mot Frankrike. Då hade Italien tidigare tagit ledningen med 1–0. (Målet gjordes av Delvecchio). I finalen föll man på nytt mot Frankrike efter ett franskt kvitteringsmål i slutsekunderna av ordinarie tid och sedan ett segermål under övertiden. Den spelare som avgjorde för Frankrike var David Trézéguet.

Italien kvalade in i VM 2002 som favoriter. I första matchen slog man Ecuador med 2–0 efter två mål av Vieri. I andra matchen förlorade man med 1–2 mot Kroatien. Tack vare Del Pieros mål mot Mexiko (1–1) kunde man ta sig till åttondelsfinalen. Där förlorade man överraskande mot hemmalaget Sydkorea (1–2) efter förlängning. Italien kvalade även in till EM 2004 men lyckades inte i slutspelet i Portugal. Man slog Bulgarien med 2–1 och fick oavgjort mot Sverige och Danmark. Sverige, Italien och Danmark hade vunnit mot Bulgarien, men italienarna hade vunnit med minst marginal och genom målskillnad slogs Italien ut.

Det fjärde VM-guldet[redigera | redigera wikitext]

Italienska fans firar VM-guldet 2006.

I VM 2006 inledde Italien VM med seger med 2–0 mot Ghana. Det italienska laget vann varje match, utom en gruppmatch mot USA, där Cristian Zaccardo gjorde självmål vilket ledde till det oavgjorda resultatet 1–1. Daniele De Rossi fick rött kort i machen mot USA efter att ha armbågat Brian McBride i ansiktet och blev avstängd i fyra matcher och bötades med 10 000 CHF.[2] Gruppspelet avslutades med 2–0 mot Tjeckien.

I åttondelsfinalen mot Australien fick Italien en omdiskuterad straff i den femte tilläggsminuten som Francesco Totti slog i mål. I kvartsfinalen vann Italien med 3–0 mot Ukraina. Semifinalen mot värdlandet Tyskland var länge en spännande uppgörelse. Efter både stolp- och ribbträffar så gjorde Fabio Grosso 1–0 i den 119:e minuten (i förlängning) med ett skruvat skott. I den 120:e minuten avgjorde Alessandro Del Piero matchen då han slog in en skruvad bredsida och Italien var klart för final. I finalen mot Frankrike vann Italien på straffar. Frankrikes Zinedine Zidane hade då blivit utvisad och Frankrikes andra stora stjärna, Thierry Henry, var utbytt. Zidanes utvisning kom efter han hade skallat Marco Materazzi på bröstkorgen. Materazzi hade innan dess sagt något till Zidane som gjorde honom upprörd.

2006–2014[redigera | redigera wikitext]

Efter VM lämnade Lippi och istället tog Roberto Donadoni över som förbundskapten och ledde landslaget genom EM-kvalet där Italien blev gruppsegrare. Italien gick vidare från gruppspelet i EM-slutspelet 2008 men förlorade kvartsfinalen mot blivande europamästarna Spanien på straffar.

Donadoni avgick och Marcello Lippi gjorde comeback som förbundskapten och ledde landslaget till VM-slutspel 2010. Där lyckades inte Italien ta sig vidare från gruppspelet och slutade på två poäng. Inför kvalet till EM 2012 tog Cesare Prandelli över. I EM-slutspelet tog sig Italien för tredje gången till final efter semifinalseger mot Tyskland med 2–1 efter två mål av Mario Balotelli. I finalen förlorade laget klart mot Spanien med 4–0.

Matchstället[redigera | redigera wikitext]

2014 års matchtröja

Italiens blåa tröja har fått sin blå färg från det tidigare italienska kungahusets färg, savojblått. Italiens traditionella matchställ består av blå tröja tillsammans med vita shorts och blåa strumpor. Den blå färgens nyans har varierat genom åren. Italiens landslagsvapen har däremot ändrats flera gånger. Man hade först det italienska kungahusets vapen, samma som fram till 1945 återfanns på den italienska trikoloren. Sedan hade man ett vapen i de italienska färgen fram till mitten av 1980-talet då man började använda fotbollsförbundets märke.

Det italienska andrastället består traditionellt av vit tröja med blå byxor. Numera går det helt i vitt.

Italien höll länge fast vid principen om att inte ha något sportmärkes logotyp synligt på matchstället. Det dröjde fram till 1990-talet. 1982 skedde en kompromiss där det inte fanns något sportmärke på matchtröjan men väl på överdragsstället som Italien trots hög värme hade på sig under uppställningen innan match. Matchställsleverantörer genom åren har bland annat Le Coq Sportif, Diadora, Nike, Kappa och Puma varit.

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Profiler genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Spelartruppen[redigera | redigera wikitext]

Följande spelare var uttagna i kvalmatchen till EM 2016 mot Kroatien den 16 november och vänskapsmatchen mot mot Albanien den 18 november 2014.

# Pos. Namn Födelsedatum (ålder) Matcher Mål Klubb
1 MV Gianluigi Buffon 28 januari 1978 (36 år) 145 0 Italien Juventus (kapten)
12 MV Salvatore Sirigu 12 januari 1987 (27 år) 10 0 Frankrike Paris Saint-Germain
16 MV Mattia Perin 10 november 1992 (22 år) 0 0 Italien Genoa
3 F Giorgio Chiellini 14 augusti 1984 (30 år) 73 6 Italien Juventus
13 F Andrea Ranocchia 16 februari 1988 (26 år) 16 0 Italien Internazionale
2 F Mattia De Sciglio 20 oktober 1992 (22 år) 15 0 Italien Milan
4 F Angelo Ogbonna 23 maj 1988 (26 år) 10 0 Italien Juventus
20 F Matteo Darmian 2 december 1989 (25 år) 8 0 Italien Torino
23 F Manuel Pasqual 13 mars 1982 (32 år) 8 0 Italien Fiorentina
F Daniele Rugani 29 april 1994 (20 år) 0 0 Italien Empoli
F Emiliano Moretti 11 juni 1981 (33 år) 0 0 Italien Torino
MF Daniele De Rossi 24 juli 1983 (31 år) 99 16 Italien Roma
8 MF Claudio Marchisio 19 januari 1986 (28 år) 50 4 Italien Juventus
6 MF Antonio Candreva 28 februari 1987 (27 år) 25 0 Italien Lazio
5 MF Marco Verratti 5 november 1992 (22 år) 10 1 Frankrike Paris Saint-Germain
18 MF Marco Parolo 25 januari 1985 (29 år) 7 0 Italien Lazio
MF Giacomo Bonaventura 22 augusti 1989 (25 år) 1 0 Italien Milan
MF Andrea Bertolacci 11 januari 1991 (23 år) 0 0 Italien Genoa
MF Roberto Soriano 8 februari 1991 (23 år) 0 0 Italien Sampdoria
A Mario Balotelli 12 augusti 1990 (24 år) 33 13 England Liverpool
10 A Sebastian Giovinco 26 januari 1987 (27 år) 20 1 Italien Juventus
A Alessio Cerci 23 juli 1987 (27 år) 13 0 Spanien Atlético Madrid
A Stephan El Shaarawy 27 oktober 1992 (22 år) 10 1 Italien Milan
A Ciro Immobile 20 februari 1990 (24 år) 8 1 Tyskland Borussia Dortmund
7 A Simone Zaza 25 juni 1991 (23 år) 3 1 Italien Sassuolo
17 A Graziano Pellè 15 juli 1985 (29 år) 1 1 England Southampton

Förbundskaptener[redigera | redigera wikitext]

Italienska fans

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”FIFA/Coca-Cola World Ranking”. Fifa. 23 oktober 2014. http://www.fifa.com/worldranking/rankingtable/index.html. Läst 26 oktober 2014. 
  2. ^ ”Italy's De Rossi gets four-match ban from FIFA”. ESPN. 23 juni 2006. http://soccernet.espn.go.com/news/story?id=372274&cc=5901. Läst 26 mars 2008. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]