Per Wästberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Per Wästberg
Per Wästberg på Svenska Akademien vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur 2011.
Per Wästberg på Svenska Akademien vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur 2011.
Född Per Erik Wästberg
20 november 1933 (81 år)
Stockholm
Yrke författare, kulturskribent, litteraturkritiker, ledamot av Svenska Akademien
Nationalitet svensk
Språk svenska
Verksam 1949—
Framstående verk Förbjudet område (1960)
Minnets stigar (2001)
Framstående priser BMF-plaketten (1969)

Bernspriset (1979)
Övralidspriset (1993)
Wahlström och Widstrands litteraturpris (1993)
Gerard Bonniers pris (1995)
De Nios stora pris (1997)
Augustpriset (2001)
S:t Eriks plakett (2001)

Grand Companion of O.R. Tambo (2009)
Make/maka Anna-Lena Wästberg (1955–1974)
Margareta Ekström (sambo)
Anita Theorell (1992–2005)
Sofia Wästberg (2007—)
Släktingar Erik Wästberg (far)
Olle Wästberg (bror)
Johanna Ekström (dotter)
Texas Ljungberg och Per Wästberg, på 1960-talet i kv Ladugårdsgrinden. Fotografiet taget av Lennart af Petersens.

Per Erik Wästberg, född 20 november 1933 i Stockholm, är en svensk författare och litteraturkritiker. Han är medarbetare i Dagens Nyheter sedan 1953, där han var chefredaktör och kulturredaktör 1976–1982. Han invaldes i Svenska Akademien 17 april 1997 och gjorde sitt inträde 20 december samma år. Wästberg efterträdde Werner Aspenström på stol nr 12.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Wästberg debuterade som författare femton år gammal, 1949, med novellsamlingen Pojke med såpbubblor, och var därmed den yngste utgivne författaren någonsin i Sverige. Han markerade en påtaglig generationsväxling i den svenska skönlitteraturen, som dessförinnan varit typiskt ångestladdad och skildrat existentiella frågor. Wästbergs författarskap var i stället ungt, konkret och livsbejakande.

Efter studenten 1952 studerade Wästberg i USA och tog vid Harvard University en B.A. 1955. Året därpå tog han fil.kand. i Sverige. Tillsammans med Hans Göran Franck grundade han den svenska avdelningen av Amnesty 1964, och var under de följande åren ordförande i svenska PEN och sedan också av den internationella moderorganisationen av PEN 1979–1986. Wästberg var från 1953 kulturskribent vid Dagens Nyheter, där han 1976–1982 var chefredaktör. Han har också varit verksam i Stockholms skönhetsråd.

Wästberg kom så småningom att representera den grupp författare i Sverige som engagerade sig i tredje världen och vinnlade sig om globala perspektiv, vilket sammanföll med Dag Hammarskjölds framgångar i FN och tv-revolutionen.[1] En resa företagen som stipendiat till Afrika under 1960-talet blev en vändpunkt, litterärt och politiskt, varefter han i romaner och som journalist skrev om kontinenten och uppbrottet från kolonialismen där. Med sina reportage om apartheid (i bl.a. Sydafrika) deltog han i det svenska opinionsbildandet mot detta system. I detta brukar han föras till samma grupp opinionsbildare som Jan Myrdal och Sara Lidman. Bland hans apartheidkritiska böcker märks reportageböckerna Förbjudet område (1960) och På svarta listan (1960).[2] Han gav på 1960-talet också ut en antologi med afrikansk litteratur, Afrika berättar.

Wästberg är även en av de så kallade stockholmsskildrarna, samman med Per Anders Fogelström. Till skillnad från Fogelströms romaner, som räknas till proletärlitteraturen, utspelas Wästbergs romaner i den högre medelklassen. Bland Wästbergs stockholmsromaner märks Halva kungariket (1955) och den så kallade "Luftburen"-trilogin: Vattenslottet (1968), Luftburen (1969) och Jordmånen (1972).[2] Åren 1986–93 kom en kvartett romaner om ”kärlekens olika ansikten”, med kabinettssekreteraren Johan Fredrik Victorin som huvudgestalt i Stockholm, Kamerun, Europa, med hans släkting Wilhelm Knutson hundra år tidigare som parallellt öde att utforska och dokumentera samt med de olika elementen som poetiskt tema: Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991), Vindens låga (1993).

Tillsammans med författaren Anita Theorell och fotografen Hans Hammarskiöld tilldelades han Augustpriset 2001 i kategorin bästa fackbok för Minnets stigar, en bok om svenska kyrkogårdar. År 2006 började Wästberg ge ut sina memoarer.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Wästberg är son till redaktör Erik Wästberg och Greta, född Hirsch, och är bror till Olle Wästberg. Han har varit gift tre gånger: första gången 1955–1974 med Anna-Lena Wästberg, född Eldh, andra gången 1992–2005 med Anita Theorell och tredje gången sedan 2007 med Sofia Augustdotter Wästberg. Han har även länge sammanlevt med Margareta Ekström och har med henne dottern Johanna Ekström och sonen Jakob Wästberg.[3]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Pojke med såpbubblor, 1949
  • Enskilt arbete, 1952
  • Ett gammalt skuggspel, 1952
  • Halva kungariket,
  • Klara, 1957
  • Arvtagaren, 1958
  • Förbjudet område, 1960
  • På svarta listan, 1960
  • Angola-Moçambique, 1962
  • Östermalm, 1962
  • Innan gaslågan slocknade, 1963
  • Tio atmosfärer, 1963
  • Hjältarnas uttåg, 1964
  • Enkel resa, 1964
  • Ernst och Mimmi, 1964
  • Kring Sturegatan 38, 1966
  • En dag på världsmarknaden, 1967
  • Vattenslottet, 1968
  • Afrikas moderna litteratur, 1969
  • Luftburen, 1969
  • Röda huset, 1970
  • Carlssons skola 1871–1971, 1971
  • Humlegårdsmästaren, 1971
  • Bekanta i familjen, 1972
  • Jordmånen, 1972
  • Sommaröarna, 1973
  • Upplevelsehuset, 1974
  • Afrika ett uppdrag, 1976
  • Berättarens ögonblick, 1977
  • Ett hörntorn vid Riddargatan och andra stockholmsskildringar, 1980
  • Obestämda artiklar, 1981
  • Bestämda artiklar, 1982
  • Tyda stadens tecken, 1982
  • Tal i Röda rummet, 1982
  • En avlägsen likhet, 1983
  • Eldens skuggal, 1986
  • Bergets källa, 1987
  • De hoppfulla öarna, 1988
  • Frusna tillgångar, 1990
  • Mina hemliga bokmöten, 1990
  • Ljusets hjärta, 1991
  • Frukost med Gerard och andra texter, 1992
  • Vindens låga, 1993
  • Tal på Övralid 1993, 1993
  • Alice och Hjördis – två systrar, dagböcker och brev 1885–1964, 1994
  • Kring Johannes, 1994
  • I Sydafrika, 1995
  • Förtöjningar, 1995
  • Ung mans dagbok, 1996
  • Lovtal, 1996
  • Werner Aspenström, 1997 (inträdestal till Svenska Akademien)
  • En ung författares dagbok, 1997
  • Om Raoul Wallenberg, 1998
  • Tre rader, 1998
  • Duvdrottningen och andra berättelser, 1998
  • Staden under asfalten, 1999
  • Raderingar, 1999
  • Edith Whartons hemliga trädgård, 2000
  • Minnets stigar, 2001 (med Anita Theorell och Hans Hammarskiöld)
  • Fortifikationer, 2001
  • Axel Hirsch, 2002
  • Övergångsställen, 2003
  • Tio anteckningar om staden, 2003
  • Tillbaka i tid, 2004
  • Resa i tysta rum, 2004 (med Anita Theorell och Hans Hammarskiöld)
  • De hemliga rummen. En memoar, 2006
  • Vägarna till Afrika. En memoar, 2007
  • Anders Sparrmans resa, 2008
  • Nya lovtal, 2009
  • Hemma i världen. En memoar, 2010
  • Ute i livet. En memoar (1980–1994), 2012
  • Gustaf Adolf Lysholm. Diktare, drömmare, servitör, 2013
  • Erik och Margot. En kärlekshistoria, 2014

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Litteraturens historia i Sverige, s. 471
  2. ^ [a b] ”Per Erik Wästberg”. Store norske leksikon. http://snl.no/Per_Erik_W%C3%A4stberg. Läst 25 april. 
  3. ^ Åren då allting hände. UNT. Läst 2014-03-22.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Werner Aspenström
Svenska Akademien,
Stol nr 12

1997–
Efterträdare:
innehar fortfarande posten