Amalia Lindegren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Amalia Lindegren
Amalia Lindegren - from Svenskt Porträttgalleri XX.png
Född 23 maj 1814[1][2][3]
Klara församling
Död 27 december 1891[4][1][3]
Adolf Fredriks församling[1]
Nationalitet Svensk[5]
Sysselsättning Målare
Noterbara verk Söndagsafton i en dalstuga
Redigera Wikidata
Amalia Lindegren. Xylografi i Idun 1892, nr 2

Amalia Euphrosyne Lindegren, född 22 maj 1814 i Stockholm, död 27 december 1891 i Stockholm, var en svensk konstnär.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Amalia Lindegren var dotter till Anna Catharina Lindgren, som var gift med vaktmästaren Anders Lindgren. Hon blev moderlös vid tre års ålder och adopterades av änkan till sin påstådde far, adelsmannen Benjamin Sandel. Utan undervisning i konst tecknade hon i blyerts, svartkrita och olja. Hennes begåvning för teckning gjorde att Carl Gustaf Qvarnström såg till att hon blev en av de fyra kvinnor som år 1849 accepterades som elever vid Konstakademien. Hon intogs som elev med särskild dispens, eftersom kvinnor under denna tid inte togs emot som ordinarie elever av akademien. De övriga tre var Jeanette Möller, Agnes Börjesson och Lea Ahlborn.

Hon ansågs vara lovande nog att 1850 bli den första kvinna som fick ett resestipendium att studera konst i Paris. Först här blev hennes studier på allvar och hon stannade i Paris i fyra år som elev vid Léon Cogniets och Jean-Baptiste-Ange Tissiers damateljéer.[6] 1854 ställde Lindegren ut i Düsseldorf, "De fader- och moderlösa" samt "Änkan", och fortsatte sedan till München där hon studerade de gamla mästarna. Sedan bar det söderut till Rom, där Lindegren målade italienska genrebilder i en friskare, livligare färgbehandling, än den lugubra ton med kompakta skuggor som kännetecknar hennes tidigare arbeten.[7] Efter ett ytterligare studieår i Paris återvände Lindegren 1856 till Sverige, och gjorde en studiefärd till Dalarna som kom att inspirera hennes fortsatta produktion. Samma år blev hon ledamot i Konstakademien.

Konst[redigera | redigera wikitext]

Amalia Lindegren målade porträtt, genre och folkliv. Hon inspirerades främst av Adolph Tidemand, Hans Gude och Per Nordenberg och den "moderna tyska stilen". Den första komposition hon skickade hem från Paris till akademien föreställde en dryckesscen, som enligt akademien var "ett för en kvinna överraskande motivval" och "denna dryckesscen bär icke ringaste spår av att vara gjord av en mamsell", och blev inköpt av Konstföreningen och utdelades i litografi till föreningens medlemmar.[7] Hennes tavlor från Dalarna, ofta djupt sentimentala bilder av söta men sorgsna flickor, var mycket populära; Lillans sista bädd ställdes ut i Paris 1867, Philadelphia 1876 och Chicago 1893. Som porträttör berömdes hon för sin observationsförmåga och efter sin hemkonst från kontinenten 1856 var hon jämte Uno Troili den mest anlitade porträttören i Stockholm.[8]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Amalia Lindegren var agrée 1853 och från 1856 ledamot i Konstakademien. På ett fotografi av akademins ledamöter är hon tillsammans med statliga ingravören Lea Ahlborn den enda kvinnan i församlingen, och står ut på ett märkbart sätt i sin krinolin på första raden längst fram. Lindegren var även hedersledamot i Female artists Society i London, och mottog medaljen Litteris et artibus.

Målningar i urval[redigera | redigera wikitext]

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Amalia E Lindegren, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt biografiskt lexikon: 10503, läs online
  2. ^ Amalia Lindegren, RKDartists, RKDartists-id: 50118, läs online
  3. ^ [a b] KulturNav, omnämd som: [ Amalia Lindegren]KulturNav-id: 53005d6f-86b2-4c1a-bcc2-4d0c8c3b54a0, läst: 9 oktober 2017
  4. ^ RKDartists, läs online, läst: 23 augusti 2017
  5. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, licens: CC0
  6. ^ Nordensvan, Georg (1928). Svensk Konst och Svenska Konstnärer i Nittonde Århundradet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, s 106.
  7. ^ [a b] Nordensvan, Georg (1928). Svensk Konst och Svenska Konstnärer i Nittonde Århundradet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, s 107.
  8. ^ Nordensvan, Georg (1928). Svensk Konst och Svenska Konstnärer i Nittonde Århundradet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, s 108.
  9. ^ Göteborgs konstmuseum
  10. ^ Kalmar konstmuseum
  11. ^ Nationalmuseum

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]