Analytisk filosofi
Analytisk filosofi är ett samlingsnamn på en av huvudströmningarna i 1900-talets filosofi som karaktäriseras av den vikt som läggs vid begreppsanalys och undersökningar av språket. Grundandet av denna riktning brukar tillskrivas Bertrand Russell och G.E. Moore. Andra viktiga namn är Gottlob Frege som var en föregångare till Russell i logiken och semantiken, och Russells elev Ludwig Wittgenstein. Källan till att den analytiska filosofin inte är en enhetlig skolbildning sökes lämpligen hos de två grundarna och deras olika syn på hur filosofi bör bedrivas. Russell sökte främst att med hjälp av den moderna formallogiken upptäcka språkliga satsers logiska form, som ibland fördunklas av deras grammatiska form. Moore hade å andra sidan hela tiden det så kallade sunda förnuftet som ledstjärna i sitt arbete, vilket tog sig uttryck i att han såg filosofins uppgift som att kunna förklara common sense-sanningars betydelse, snarare än att ifrågasätta dessa. Båda betecknade dock sin metod som logisk-analytisk (se logisk analys).
Den analytiska filosofin uppstod först i Europa och spred sig sedan vidare till stora delar av den övriga engelskspråkiga världen. I Wien hade Moritz Schlick samlat en grupp filosofiintresserade antimetafysiker, den s.k. Wienkretsen. Den andra mannen i kretsen var Rudolf Carnap. Schlicks primära analytisk-filosofiska influens kom från Moore; Carnaps kom från Russell. Schlick menade att filosofin skulle klargöra satser (vad de betyder) och vetenskapen skulle verifiera (eller falsifiera) dem. Carnap menade att filosofin var den logiska syntaxen för vetenskapens språk.
Wittgensteins tidiga tänkande hade legat nära Russell; Wittgensteins sena tänkande var nästan antirussellskt (se Ludwig Wittgenstein). Tillsammans med J.L. Austin gav Wittgenstein upphov till en vardagsspråksfilosofi (se särskilt Gilbert Ryle, J.L. Austin och A.J. Ayer). Som namnet antyder ligger fokus på klargörandet av innebörden i vardagsspråkets uttryck och vardagsspråkets funktion i mänskligt liv och tänkande. (Vissa skulle hellre kalla vardagsspråksfilosofin lingvistik.)
En "vetenskapsspråksfilosofi" (vetenskapsteori) har också vuxit upp kring den analytiska filosofin. Karaktäristiskt för denna är strävan att beskriva den vetenskapliga praktiken samt sökandet efter djupstrukturer vilka kan förklara ytstrukturerna. Även sådana traditioner som marxismen har på vissa håll smälts samman med den analytiska filosofin. Denna kallas då analytisk marxism. Ytterligare en del av den analytiska filosofin är pragmatismen, främst företrädd av Willard van Orman Quine. Analysen är holistisk och gränser blir suddigare.
Etik och moralfilosofi var från början inte en särskilt viktig gren av den analytiska filosofin. Med John Rawls A Theory of Justice (1971) har dock även dessa frågor angripits med den analytiska filosofins verktyg, vilket har lett till en stor och växande litteratur.
Gemensamma kännetecken
Då den analytiska filosofin förgrenat sig i en rad olika riktningar, är det svårt att finna gemensamma teser för alla dessa. Man ska kanske snarare finna den analytiska filosofins kännetecken en viss metod eller i ett visst arbetssätt. Analytisk filosofi strävar efter precision, och för detta sätter man stor tilltro till formella metoder som logik och sannolikhetresonemang. Man vänder sig ofta emot "helhetsteorier" eller "världsförklaringar"; målsättningen är att säga saker och ting tydligt, även om det innebär att man bortser från vissa aspekter av verkligheten.
Analytisk filosofi kan på detta sätt sägas inta en gemensam attityd med naturvetenskap och matematik, till skillnad från de mer humanvetenskapligt orienterade strömningarna som ofta sorterar under samlingsbeteckningen kontinental filosofi.
Referenser
- Uppslagsordet "Analytisk filosofi" i Filosofilexikonet (1988), Bokförlaget Forum AB, Uppsala 2004, ISBN 91-37-11151-5
- Uppslagsordet analytisk filosofi från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 28 juli 2008.
Se även
|
Filosofiportalen – portalen för filosofi på svenskspråkiga Wikipedia.
|