Poststrukturalism

Inom språk- och litteraturvetenskap utgör poststrukturalism en grupp teoribildningar med rötter i den strukturalistiska traditionen. Den är starkt förknippad med franska språkvetare från 1960-talet och de följande årtiondena.

Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan hör till poststrukturalismens företrädare.

Den franske litteraturteoretikern och semiotikern Roland Barthes är en centralgestalt inom både strukturalismen och poststrukturalismen.

De tidigaste poststrukturalisterna var Michel Foucault, Jacques Lacan^[1] och Roland Barthes. Jacques Derrida räknas ibland till poststrukturalisterna men emellanåt kallas han dekonstruktionist. Senare språkvetare och filosofer har tagit vissa poststrukturalistiska drag, som till exempel Julia Kristeva, Gilles Deleuze, Judith Butler, Jean-François Lyotard och Jean Baudrillard.^[2]^[3]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Poststrukturalismen uppstod delvis som en kritik av strukturalismen men på strukturalistiska grunder. Vad som tas avstånd från i strukturalismen är tron på en mening i strukturen.

Strukturalismen menar att man kan förstå den mänskliga kulturen genom strukturell lingvistik, medan poststrukturalismen anser att en sådan hållning inte är möjlig, då strukturalismen förutsätter att dess postulat är giltiga och beständiga. Poststrukturalismen vänder sig mot denna rigiditet och strävan efter att kategorisera.^[4]

Karakteristiskt för den poststrukturalistiska teorin är dekonstruktion såsom den beskrevs av Derrida. I texter söks efter sprickor, motsättningar mellan vad som sägs och hur det sägs och falska dikotomier. Alla poststrukturalister förespråkar dock inte denna teori, utan den kan snarast ses som en tillämpning och vidareutveckling av de ståndpunkter och slutsatser som de mera teoretiskt inriktade föregångarna stod för.^[5]