Poststrukturalism

Poststrukturalism är en grupp teoribildningar med rötter i den strukturalistiska traditionen, starkt förknippad med franska språkvetare omkring 1960-talet och de närmaste årtiondena.

De tidigaste poststrukturalisterna var Michel Foucault, Jacques Lacan, Claude Lévi-Strauss, Roland Barthes. Jacques Derrida räknas ibland till poststrukturalisterna men emellanåt kallas han dekonstruktionist. Senare språkvetare och filosofer har tagit vissa poststrukturalistiska drag, som till exempel Julia Kristeva, Jean-François Lyotard, och Jean Baudrillard.

Poststrukturalismen uppstod delvis som en kritik av strukturalismen men på strukturalistiska grunder. Vad som tas avstånd från i strukturalismen är tron på en mening i strukturen; den absoluta sanningen förkastas som en konstruktion baserad på en metafysisk absolut närvaro och absolut frånvaro.

Poststrukturalismen är radikalt antireduktionistisk. Den ser sökandet efter en yttersta princip eller beståndsdel som den metafysiska paradoxen. Det är icke-ursprunget som är det ursprungliga, kan man tillspetsat uttrycka det. En närvaro är alltid märkt av en frånvaro, på så vis är en absolut närvaro omöjlig, och att reducera världen till en funktion av en grundläggande princip är omöjligt.

Karakteristiskt för den poststrukturalistiska metoden är dekonstruktion såsom den beskrevs av Derrida. I texter söks efter sprickor, motsättningar mellan vad som sägs och hur det sägs och falska binariteter (dikotomier). Alla poststrukturalister förespråkade dock inte denna metod, utan den kan snarast ses som en tillämpning och vidareutveckling av de ståndpunkter och slutsatser som de mera teoretiskt inriktade föregångarna stod för.

Förhållandet mellan poststrukturalism och postmodernism är oklart. Kritiker till dessa brukar klumpa ihop dem, medan förespråkarna gör vissa distinktioner. Postmodernism har hävdats vara en tillämpning av poststrukturalismen. Postmodernism brukar också användas i vidare bemärkelse som namn på en epok (den postmoderna).